Vem kan fixa dig?

Att förhålla sig till en situation kan upplevas på så många olika sätt beroende på vilket sinnestillstånd du befinner dig i. Du kan också lära dig att bli uppmärksam på och medvetet förändra och försätta dig i och ur dessa sinnestämningar.  Ju mer närvaro ju mer upptäckter gör jag om mig själv och vad som händer med min sinnestämning utifrån med- och motgångar jag möter. Jag lär mig också att förstärka känslan i nuet när jag mår gott och är i balans, jag vill stanna kvar, ta in och ”lagra” dessa känslor och minnen, som i en motgång kan bli min styrka och hjälpa mig tillbaka till balans igen.

När jag är på väg utför skateboard rampen försöker jag plocka fram verktyg för att förändra min sinnestämning och ta mig upp igen, så snabbt jag har förmåga till. Jag tränar på att ha tilltro till att jag är den som själv kan finna lösningen till att flytta berget om jag behöver. Hitta en lösning som är den rätta för mig. Det är spännande att följa känslan och känna tyngden från en upplevd motgång i kroppen lösas upp och istället förvandlas till en skenande energin genom kroppen – med ett leende inåt och utåt som resultat. Hur känner du när du vänt en motgång till en medgång? När du hittade den där lösningen som du kanske inte såg först.

Jag tror också att om vi lär oss att förstå att vi inte behöver någon eller något annat än oss själva för att förändra vårt sinnestillstånd, så stärker vi vår självkänsla och värdet av ditt ”Jag” blir tydligare. I dig vilar kaos, struktur och allt däremellan. Därför är varje en av oss unik – vi har alla vårt eget kaos, vår egen struktur och vårt eget värde av jaget att förhålla oss till. Vi behöver lära oss att ha tilltro till oss själva. Ta oss tid att lyssna inåt.

Vi lever i ett samhälle där många vill att någon annan ska fixa dem, alltifrån att byta jobb till att bota ett ont knä. Med så liten insatts som möjligt från personen som känner missnöje med sitt liv eller har ont någonstans. Någon annan ska bara ordna upp allt. Kanske beror det på att det inte upplevs som att tiden till att förändra eller ta hand om sig själv finns där längre. Det är chefer som kräver omänskliga resultat, en mail som aldrig slutar plinga (och aldrig stängs av), en skola som vill att barnen ska ta med sig någon typ av hemmabyggd innovation till årets temaarbete, en förskola där inbördes tävlan om vilka icke föräldralediga föräldrar som hämtar sitt barn tidigast (och jobbar heltid) pågår, PT-klipp som köptes ifjol och snart går ut, renovering hemma, och så fortsätter det. Vi har med sociala mediers hjälp skapat ett samhälle som förut fanns i någon påhittad värld. Vi trissas och dras med i att skapa den där tillvaron ”som alla andra har”. När ställde vi frågan Hur mår jag? Vad vill jag? Och när svarade vi ärligt? Och när gjorde vi senast något åt det?

Jag har sprungit genom alla de där ekorrhjulen känns det som, jag höll dessutom på att kastas av i alldeles för hög fart. Så jag tog helikopterperspektiv, diskuterade mina drömmar högt med min älskade andra hälft, tillika bästa vän, och bytte till en snällare och mer välmående strategi. Därefter pratade vi högt om ännu fler drömmar och hur vi vill förvalta det liv vi har och skapar för våra barn. Nu kanske inte alla behöver göra så drastiska beslut och förändringar som jag och min familj har valt att göra (vilket kommer i nästa inlägg). Däremot finns det en poäng att prata högt om sina drömmar. För tänk om de inte behöver fortsätta vara enbart drömmar?

För hur var det nu? Vem är det som kan fixa dig och ditt välmående? Det kan du själv, för i dig vilar all visdom. Så säg nej och våga vara den som bryter mönster, jag är övertygad om att fler kommer följa. Bara det att någon måste vara först med att bygga nya vägar. Bättre och mer välmående vägar. Gör skillnad i ditt liv.

Kram.

Ett kärleksbrev…

Ett kärleksbrev..

..till människan som gör min värld till en alldeles unik tillvaro. Till den personen vars mjuka hud och trygga lukt jag älskar att vila min näsa mot när jag ska somna, när jag vaknar och all annan tid däremellan.

Så varför skriva det här så hela världen kan läsa? Ja varför inte?
Behöver jag? Knappast. Han vet att jag älskar honom enormt utan att en enda dag ta honom för given. Jag vill skriva de här orden för att de då aldrig kan försvinna eller glömmas bort. Jag vill skriva för att jag vill låta hela världen veta hur lyckligt lottad jag är, dumt vore att låta bli.

Jag skriver också för att det inte är en självklarhet att träffa sin ”själsfrände”, det är däremot min fulla övertygelse att du där ute aldrig ska stanna i en relation som inte får dig att må gott, känna dig fri och utvecklas i. Jag vet, för jag har gjort den resan också, stannat och gått tillbaka till något som sargade sönder mig istället för att låta mig blomma. Det enda bra med den relationen var att jag med de vägar jag valde då, till slut träffade Jonas. Han heter så och han tog mitt efternamn när vi gifte oss. Ok, han hette Johansson, men ändå, han är prestigelös.

jonas

Jag mötte honom där på dansgolvet mitt bland alla svettiga människor den där sena och varma julikvällen för lite mer än ett decennium sedan. Med tanke på euforin vi båda upplevde av att i ett högt tempo dansa till någon rockig låt, och hur jag mitt i berusningen från goda färgglada sommardrinkar, upplevde oss röra oss ensamma i en lokal som var mer än överfull…så gissar jag att historien om oss redan började där. Långt innan vi själva förstod så knöts vi samman på ett sätt som för alltid skulle bli ett av oss två. Jag minns väl att mitt leende bokstavligen gick från örsnibb till örsnibb. Vi blev efter några turer vänner och jag minns att jag i början varje gång vi pratade i telefon, fick ta mig till en tystare plats då jag inte kunde höra vad han sa på sin mumlande Orust dialekt. Idag förstår jag hans mumlande alldeles utmärkt.

Ett par år senare…i en husvagn på en asfaltsparkering i Malung, kom den där stunden igen när allt runt omkring inte längre fanns. När kärleken aningens oväntad men bokstavligen slog till så hårt så att vi aldrig hade kunnat ta oss ur den, även om vi hade försökt. En smekning på hans arm och vi var inte längre ”bara vänner”. Dagarna och kvällarna efter blev något av en smygande kärlekssaga, vi visste knappt själva vad som pågick men det var vi. Två veckor senare fick han min andra lägenhetsnyckel och adressändringen var ett faktum.

Drygt nio år senare från den där stunden i husvagnen har vi upplevt hela färgspektra av livet tillsammans. Vi har skrattat, gråtit, älskat och även stångats emellanåt, kärleken har aldrig släppt taget. Jag är älskad ut i mina fingertoppar, jag är uppskattad för den jag är och får ofta höra att jag gör den här världen bättre för de som finns i min närhet och de som korsar min väg eller jag någon annans. Han är bra den där killen på att påminna mig när jag ibland har en snurrande vägvisare att ha tilltro till mig själv.

Jag ligger här på en säng mitt ute i Toscanska landsbygden med min familj många mil bort. Jag har filat på det här inlägget flera sena kvällar på raken. Vill att det ska bli så bra så att alla fattar. Fattar grejen med att jag har en sjuhelsikes kille vid min sida på strapatsen genom livet, och att fler kan ha det så.

Igår kväll när vi körde Facetime och såg varandra för första gången på sex dagar så fick jag fjärilar i magen. Ni fattar va? Jag känner mig nykär fast det gått nio år. Jag sa inte att jag känt så varje dag i nio år, det skulle vara mysko. Men den där pirriga känslan när den slår till och privilegiet att leva i en relation som tar oss till de känslorna, om igen. Obeskrivbart. Tacksam. Lycklig.

Den där killen har gjort så många vackra saker för sin familj att listan är oskrivbar, så bara för att få ett litet hum…

Han har avbrutit ett jobb och kört +50 mil hem mitt i natten för att han över telefon hört att hans fru varit på väg ner för räkning. Han har otaliga gånger överraskat mig med vackra blommor och för att inte prata om alla mina örhängen jag älskar, alla från honom. De där små askarna och ljuvligt doftande blommor dyker oftast upp en helt vanlig dag. Uppmärksammad och uppskattad bara för att jag är jag…som han brukar säga. Och jag som tyckte att jag var romantisk…

För att inte tala om alla vackra ord, skrivna på lappar, kort, sms…omsorgsfullt textade och med en kärlek som omfamnar mig om och om igen.

Så många nätter han stannat uppe och grejat och fixat i ordning. Han har gjort avkall på sin egen sömn för min skull, för att skapa lugn och ro runt omkring mig och oss i både vårt gamla och nya hem. När min ork inte räckt till har han haft ork för två, kanske fler.

De dagar han gjort allt det där tråkiga vardagspysslet i form av tvätt och städ, därefter lagat mat både en och två gånger, för att sen gå ut en sväng med tjejerna i lekparken, så att jag har fått plugga och förverkliga mina drömmar. Jag försöker påminna honom om att hans drömmar är lika viktiga. Jag påminner också mig själv om att det för honom är en självklarhet att göra allt det där, alla dagar på året.

Alla våra samtal mitt i natten om livet och kanske ingenting. De där påhejande orden som fått mig att våga fortsätta ut i det okända. Och en helt klart grym pappa till våra coola tjejer. Kan inte vara lätt att bo under samma tak som tre starka tjejer, ser dock inga tecken på gråa hår än. Kanske han mediterar när vi sover?!

Hur många gånger har han sagt; ”- Det är lugnt älskling, jag fixar det där.”?! Många. Ordnar det sig? Alltid.

Jag är inte perfekt på något sätt och inte han heller, skönt. Vem vill vara perfekt, och vad är det? Vi lär oss av de saker vi kan bli bättre på för att ta vår relation framåt och inte fastna på vägen. Vi pratar mycket…jättemycket om hur vi ser på saker, hur vi vill upptäcka livet tillsammans och i egen person. Han är min man och han är min bästa vän. Vi har våra svackor men vi har mest balans. Även när svackorna kommer så står vi enade, och jag vet att han är min trognaste bundsförvant.

Han skrattar åt mina skämt, även de dåliga! Vi delar många drömmar och liksom mig gillar han inte att följa strömmen. Så vi möter den tillsammans. Vi och våra tjejer.

Men det här inlägget handlar inte om allt han gjort och att någon måste göra en massa saker för att vara ens bättre hälft. Det handlar om känslan bakom hans handlingar. Hans sett att se på mig, älska mig, vara stolt över mig och glatt påhejande till det jag vill förverkliga i livet, både med och utan honom. Hans sätt att så varsamt plockat ihop mina skärvor när jag varit trasig eller gått sönder igen, lagat mig i den takt jag haft förmågan till och med sån varsamhet att fogarna  mellan skärvorna inte  längre syns. Hans sätt att så självklart vilja lyfta fram sin fru, se till att jag vågar gå mina oskrivna vägar, för att jag, som han säger, ”..är så jä-la bra”. Han betraktar mig och jag känner mig så vacker. Och jag vet att jag älskar den där västkustkillen hejdlöst mycket och tacksamhet att få leva med en man som honom är ett ord som landar bra i hjärtat. Tacksam och stolt över det vi har skapat tillsammans.

Så nöj dig inte med att det är en ok relation du lever i. Var och en av oss är unika, med rätten att respekteras, accepteras och få växa i en relation. Din andra hälfts framgång och utveckling ska inte vara på bekostnad av din. Lev och ha tillit till varandra. Älska varandra gränslöst och sätt värde på det som är ni. Det finns bara en av dig och två av er.

Rebecca

Baby, we are Islands in the stream…

 

 

Mina ord är någon annans ohörda röst

Jag betraktar mina barn från nattlampan, andningen är stilla, tryggheten är närvarande och tårar rinner ned för mina kinder. Det vackra jag ser framför mig har jag varit med och skapat. Men det är inte för det vackra mina tårar rullar denna gång. Det är för den förtvivlan som rör sig runt i mitt varande, en förtvivlan över alla barn som aldrig somnar i trygghet. Barn som aldrig får den där ömma smekningen på kinden eller den betraktande stunden från en älskande förälder när de sover. Föräldern som skulle offra sitt liv för sitt/sina barn. Eller för de barnen som blivit lämnade av sina föräldrar, för att de tror att deras barn får det bättre någon annanstans. Barn som aldrig får ta plats och göra sina röster hörda. För dem barnen gråter jag. För det finns ingen rättvisa där, det finns ingen ”mening” med att det ska vara så. Men det är så.

30 miljoner barn tror man är på flykt i världen idag, just nu. 30.miljoner.barn. Hur är det möjligt att vi tillåter världen att vara så? Hur rättfärdigar sig den rike att vilja ha ännu mera när den fattige skulle överleva om den delade med sig? Det vackraste vi kan skapa och bidra med till denna värld, barn, lämnar vi åt ödesdigra öden. Öden ingen av dem bad om och öden vi aldrig skulle önska våra egna närmaste. Men ingens barn kan väl vara allas barn. Vi kan inte ensamt rädda världen och alla barnen på flykt och i miserabla förhållanden, men vi kan tillsammans bestämma oss för att vill att den ska vara mer human, att det för var och en som föds här ska finnas en alldeles speciell plats med ett viktigt värde.  Vi kan bestämma oss för att vi vill omfamna de som står utan famn.

Barn är på flykt världen över och vi som kan omfamna våra barn och ge dem vår villkorslösa kärlek, vi kan ge. Ge och bidra så att ett till litet barn imorgon kan få somna med mätt mage, och kanske vakna med tak över huvudet.

Jag väljer att ge, följer du med mig?

/Rebecca

Omfamna nuet.

Där vi tillåter oss själva att vara älskade, där når kärleken in

När omfamnade du dig själv sist? När gav du ditt hjärta en smekning och ett löfte om att det är ok. Ok att känna. Ok att vara. Ok att falla. Och ok att resa sig igen. Allt kommer till oss och vi förvaltar det så gott vi kan där vi är just nu. Vad mer kan vi begära av oss själva? Vem är vi att döma oss själva att inte vara tillräckliga där vi är precis just nu?

I hjärtat hörs en sång. Den tilltalar mig, den roar mig och den lugnar mig. När jag lyssnar närmare är sången mitt andetag. Andetag. Jag tar emot på min inandning och släpper taget på min utandning. Om och om igen. Utan början och utan slut. Vart andetag har sin tid och så har det vi möter i livet. Så öppna upp. Ta emot. Känn. Släpp efter. Älska. Skratta. Gråt. Lev.

Se dig själv, se din omgivning och fyll ditt liv med medvetet och värdefullt innehåll.

När vilddjuret kom till sta´n

Det är fullmåne och hösthimlen kunde inte varit mer stjärnklar. Jag är jäkligt taggad, andas kontrollerat och fokuserar så att förmodligen varenda cell i kroppen vet sin position. Nu är det på riktigt. Det är nu det händer.

Ett dygn tidigare satt jag i framsätet och tittade på himlen och undrade om det var ett skämt? Jag vill väl förtusan inte sitta i framsätet och nynna på väg in till BB?! Jag vill ju ligga i baksätet och skrika ”kör fortare älskling”. Så, nu börjar det ordna upp sig. Det är inte längre tal om någon latensfas och så´n skit, nu är det hardcore och bebben vill ut. Hade jag kommit ihåg kanske vi hade kunnat slagit vad om hur mycket jag var öppen när jag kom in, men det vart strul med parkeringen, så vi fick hoppa det vadet.

På väg in på mitt rum möter jag en tjej i lite lugnare skede än mig, gåendes i korridoren med en sådan där piffig gåstol. Jag drog några varv på rummet istället. Såg förmodligen ut som en senil katt som gick runt runt och emellanåt stannade upp och andades med stora näsborrar. Aldrig att jag hade visat mig ute i korridoren med 2009 års kollektion på ”föda-barn-klänning”. Den var lite för hipp för mig…

Vid ett tillfälle försöker min käre man att påminna mig om andningen när jag börjar låta lite som en brunstig ko. Jag förmedlar att det är cool med andningen, men att vi kan glömma öppningsfasen nu, nu har lillgrodan, som arbetsnamnet var, kommit på den förträffliga idén att ta sig ut hela vägen. Å så vitt jag vet, är det i det läget bara en väg ut. Jaha, genom mig? Ja men så trevligt, då tar vi och tänjer lite. Å så lite profylaxandning på det. Som för övrigt var väldigt effektivt!

Jag vet att när krystarbetet väl började, tittade jag på klockan och tänkte bara..”Bring it on…” fast kanske inte med den coola amerikanska accenten jag lagt till i efterhand. Men ändå.

Å ut kom bebisen, efter att naturligtvis ha kommit på den eminenta idén att stanna med huvudet halvvägs ute på näst sista krystvärken, så att jag verkligen skulle förstå att det var en bebis på väg ut. Mycket omtänksamt tycker jag.

Efter en stund med en så lite och varm hud emot mitt bröst, kommer jag på att vi fortfarande inte vet om det är en tjej eller kille. Känslan av att inte veta värmer mig. Det spelar ingen roll. Vi har fått ett alldeles ljuvligt litet barn, cool nog att skämta med att låta den nyblivna pappan nästa klippa av fingertopparna, bara för att göra allt lite mera spännande redan från början. Numera är det egna håret roligt att klippa i.

Den 4 oktober föddes du, vår vackra förstfödda dotter. Vi är lika och olika du och jag. Vi är mor och dotter. Vi är överens och vi är mindre överens ibland. Du får mig att skratta hejdlöst och du kan reta mig så jag nästan biter mig i knogen som gammelmormor gjorde 😉 Allt spelar roll, allt flätar oss samman och jag antecknar i tysthet. För en dag blir du stor på riktigt och då vill jag berätta om hur du har berikat våra liv och gjort den här världen till en bättre plats att leva i, bara av att vara just du. Det är allt annat än ”bara”.

Du har en empati för andra människor som gör mig mållös. Du går din egen väg och du verkar rätt modig. Men oavsett vem du vill vara och hur du vill ta dig an livet, så kommer jag finnas där. Vid din sida, bakom eller någonstans där du känner min närhet, trygghet och oändliga kärlek.

Grattis Neah på din 6-års dag, mitt älskade vilddjur <3

 

Live ~ LAUGH ~ Love

2

Det var länge sedan jag skrev nu. Hmm, det har varit lite för mycket jobb sista månaderna. Det kommer bli mer tid till skrivande framöver.

Jag har just kommit hem från en träningsresa jag arrangerat tillsammans med en god vän och kollega. En veckas njutning i det vackra Toscana i Italien. Resan blev som vi hade tänkt…och kanske ännu lite bättre. Vilket gäng med vackra, unika och starka kvinnor jag fick spendera mina dagar med. Livhistorier, svett, tårar och skratt. Skratt, vilken underbar företeelse det är.

Jag hör fortfarande skratten som skapade dynamik i det blommande och färgstarka landskapet. Skrattens toner blev till en ljuvlig kontrast i den annars så tysta omgivningen. Det fanns plats, tid och rum att lyssna utan att något annat störde.  Lyssnar jag noga hör jag vem skrattet tillhör. Smittande skratt som gjorde det omöjligt att inte själv dra på smilbanden. Jag har inga smilgropar, men ibland känns det som att jag log så mycket att jag fick en i varje kind. Hur känner du när du     möter en annan människas leende och skrattande ansikte?

Tänk vilken läkande effekt skrattet kan ha! Och hur skrattet kan föra människor samman. Hur det kan lätta upp stämningen och skapa värme i ett annars så kallt rum. Det finns studier som bl a  visar att skratt får fart på synapserna i hjärnan, vilket leder till att du bli mer lösningsorienterad. Så testa att dra på ett riktigt garv nästa gång du kör fast.

Jag tror att du som har nära till skratt och framför allt tillåter dig att skratta ofta har ett försprång i livet. Livet hamnar liksom lite mer på den ljusa sida, även i stunder som är lite mörkare. Har du minnen där du skrattat hejdlöst och som vid bara tanken får dig att le med hela ditt inre och ut i mungiporna? Har du varit med om att sitta själv på en buss eller tåg och plötsligt komma på dig själv att skratta över något roligt du mindes?  Så umgås med människor som får dig att skratta och fundera gärna på vad som får dig att skratta. Skratt är en säker väg till ett positivt tillstånd, ta den!

Stanna upp och känn på den där känslan i kroppen när du skrattat gott.  Den är värd att känna igen. Och igen. Och igen. Eller hur?

När blev ett tack så svårt?

IMG_1808

Hur tycker du det känns när någon svarar dig med ett vänligt tack?

Jag tycker det känns som att vi tappat lite mark när det kommer till ett litet tack. Då menar inte jag att vi ska tacka ihjäl oss för minsta grej, men lite artighet och vänlighet har väl aldrig skadat? Vi frontas med så mycket negativa nyheter hela tiden, varje dag, varje timme, ja varje minut. Ibland kan jag känna mig ledsen och lite uppgiven att uppfostra två små tjejer till en tuff och bitvis kall värld. Tills någon säger tack. Någon som tar sig modet (eller vettet) att höja handen i en vänlig gest eller nicka till tack vid ett övergångsställe. Någon som säger tack lite försynt och mjukar upp stunden med ett lätt leende. Då väcks jag åter med värme om att det finns så mycket godhet ibland oss, den behöver bara bli mer synlig och få ta mer plats. Eller, vi borde ta oss tid att ge den plats.

Ett tack kan för dig vara litet och obetydligt, men för den som får ta emot är det kanske den varmaste handlingen den personen fått möta under sin dag.

När fick vi för bråttom att säga tack? Tycker vi att tack inte längre är ett ord med funktion?

Att säga tack till någon är också att bekräfta den som handlade. Bekräftade att vi finns, lever och andas, och inte bara är en siffra i statistiken. Vi är människor som mår bättre av omtanke, om den så bara existerar för en liten stund från en människa du kanske aldrig möter igen. Möten. Att mötas. Om det är något vi borde behålla i våra kalendrar, agendor, planeringar, så är det tid för möten. Allt materiellt vi omringar oss med och införskaffar kommer aldrig kunna ersätta det vi som människor kan åstadkomma genom möten. Möten där du och jag är lika. Oavsett ålder, hudfärg, sexualitet, religion, kön, dysfunktion. Möten där du är du och jag är jag.  Möten där vi lyssnar, tar in och reflekterar. Naket. Respektfullt. Intresserat.

Så ta dig tid, stanna upp och säg tack. Tacket blir ett kort möte. Eller kanske långt. Oavsett så fyller tacket sin värmande funktion om du låter det ha sin betydelse.

Så jag säger tack till att jag har möjligheten att välja det goda. Jag väljer att kämpa för det som kan bli bättre och jag väljer att lyfta det goda framför det onda.

Tack.

 

Lösningsorienterad?

Fråga mig inte hur…men det verkade ordna sig. Igen.

Har du varit med om att du stått inför bildligt sett en stor bergsvägg? Du vet att du behöver ta dig upp nu, för uppe på berget är där du behöver vara. Du står med tungt hjärta och sveper med orolig blick runt omkring dig, men HUR ska jag komma upp? Det kommer ALDRIG gå!
Sen, en liten stund senare någonstans mellan hopp och förtvivlan så är du mer än halvvägs upp, då förbyts förtvivlan mot kämpar glöd, och snart tar du ett fast tag om kanten och drar dig upp. Leendet triggar dina endorfiner och du känner dig lite som löparen som står på startlinjen med chans till OS-guld. Adrenalinpåslag. Sen. Hur kunde det lösa sig när det kändes så omöjligt?

Det finns lösningar runt omkring oss, men vi ser dem inte alltid för vi kämpar så hårt i samma spår. Kämpar och harvar utan att veta var vi är på väg. Släpp taget. Stanna upp. Låt lösningen komma till dig istället för att jaga den. Det kanske är överdrivet att säga att det finns lösningar på allt allt allt, men på det mesta. Ta dig tid att fundera på hur många gånger du tänkt; Det här kommer aaaaaldrig gå! Men det gjorde det, och vad mer.  Jo, hur många gånger blev slutresultatet bättre än du hade tänkt från början? Lita till din egen förmåga att lösa problem och hinder som uppstår. Ha tilltro till dig själv och vad du kan åstadkomma bara genom att vara den du är. Det är inte så bara. Vi är födda till överlevare, annars skulle vi inte vandrat runt här på jorden idag. Så inom oss finns den lösningsorienterade funktionen, men den slås lätt av eller upphör att göra sig påmind i allt brus som får oss att blicka utåt istället för inåt. Svaren finns inom dig.

Så…stanna upp. Var i nuet. Bli medveten om vad som sker i dig just nu. Just precis nu.

Stop. Play. Pause. Play. Forward. Stop. Rewind.

IMG_0808

Det här med att leva i nuet är en konst. Jag övar varje dag och jag är glad att säga att jag är mycket bättre på det idag än jag var för drygt ett år sedan. Men jag vet också att jag kan leva ännu mera i nuet och att jag behöver fortsätta öva. Mycket. För det kräver sin tid och sitt engagemang. Precis som att fysisk och psykisk god hälsa är en färskvara, så är även förmågan att bevara sin sinnesnärvaro i nuet.

Dag ett på det nya året och löftenas tid är här. Redan idag sitter vi med löften som tar oss flera veckor kanske månader framåt i tiden, när det enda vi har är nu. Inget fel med löften, men vi kanske borde fundera på vad löftena gör med oss och varför vi tog oss an dem från början. Ett löfte ska komma ur din egna önskan om att förändra något, inte utifrån vad du tror att andra skulle vilja att du förändrar. Om viljan till förändring inte kommer inifrån oss själva, kommer den inte ske. Den behöver vara förankrad hos dig själv för att den ska ge mening till det du behöver genomgå för att uppnå den. Så vad händer i dig och alla andra som ger löften som sedan inte infrias? Jag tror att de flesta i din omgivning inte kommer reflektera över eller kommentera ditt ”misslyckande”, snarare ge dig en klapp på axeln att du kan försöka igen och att du var modig som vågade. Men vad kommer du säga till dig själv? Vi människor är bra på att slå hårt på oss själva (Jag har i ett tidigare inlägg skrivit just om det). Så ganska troligt är att du kommer tala om för dig själv hur dålig du är som inte hade modet, viljan, kraften mm att infria ditt löfte. Och du kommer inte påtala det för dig själv en gång, utan många. Så inte nog med att du inte uppnådde ditt löfte, du passade även på att ge dig själv några extra örfilar så att du verkligen ska förstå att du inte räckte till. Om löftet var rimligt eller inte tror jag inte du tar i beaktande, du ser endast ”misslyckandet” i stället för att se det som att du hade modet att försöka. Du. hade. modet. att. försöka. Du kan göra det igen, på ett annat sätt. Ha tilltro till dig själv att du faktiskt har förmågan att förändra. Ibland mer, ibland mindre. Så gläds även om målet inte alltid uppnås.

Så kanske är det dags att du ger dig själv ett löfte om att oavsett alla målsättningar och förändringar du vill uppnå så ska du vara snäll mot dig själv. Var inte rädd för att sätta upp mål, men låt de vara realistiska. Låt dem vara dina egna och ingen annans. Låt dem vara uppnåeliga inom en kortare framtid, gör annars delmål som du kan nå på vägen till det stora målet. Och kom ihåg att du ska njuta av och uppleva vägen till målet, för det är inte målet som kommer vara själva resan i sig, det är just vägen dit. Det som kommer vara ditt nu. Själva målet är sen och det vet vi ingenting om. Det är på just den där vägen du kommer lära dig mer om dig själv, möta människor och platser som tillför något till ditt liv och  förbereda dig för att möta målet. För vad händer när du har uppnått ditt mål? Kommer du njuta av segerns sötma? Kommer du springa ut på gatan och vråla högt av eufori och vinka glatt till alla grannar som kommit springande till sina fönster av vrålet utanför? Eller kommer du bara checka av målet i kalendern för att sedan hämta barnen på förskolan? Vad krävs för att du ska se dig själv som en vinnare och ta dig tiden att njuta av känslan?

Tänk om vi kunde se det stora i det lilla? Tänk om vi bara kunde köpa hem en tårta en tisdag och fira att minstingen i familjen klarat av att knäppa jackan själv för första gången eller att du fick en annan människa att le i affären på väg hem. Eller för att faktiskt fira livet så där mitt i allt. Tänk om. Tänk om vi kunde sluta med tänk om och bara göra. Om du vill förändra något i världen, börja med dig själv. Det mesta runtomkring oss kan vi inte styra över, men du kan bestämma vem du vill vara. Du kan välja Stop. Play. Pause. Play. Forward. Stop. Rewind hur många gånger du vill. Men fastna inte i det förflutna, fokusera inte för mycket på det som ska komma, men pausa och stanna upp ofta i det som pågår nu. Det är den stund du kan påverka.

Vi kan alla summera vårt 2014 med packningar som väger olika tungt, en del saker kanske knappt får oss att orka lyfta ryggsäcken, medan andra delar ger oss driv framåt. Jag fascineras verkligen av och älskar mötet med andra människor. Det finns så mycket att lära, så mycket att förstå, så mycket att beundra och kanske förakta. Men, det jag hela tiden bär med mig efter möten med många människor är, vi bär alla på våra ok. Vi vandrar alla en väg eller flera i livet och vi gör så gott vi kan med det vi får med oss på vägen. Men sällan ser vi på oss själva med ömhet och klappar om oss för att vi faktiskt gör så gott vi kan. Men vad mer kan vi begära? Vi vet inte vad som väntar längs vägen. Livet är mer eller mindre en oskriven karta och om vi valde rätt väg eller inte, det kommer visa sig i efterhand. Vi behöver påminna oss om att leva mer i nuet och acceptera det som sker. Ibland behöver vi acceptera det oacceptabla. Då menar jag inget som har med våld, förakt, svält, krig mm att göra. Jag menar att för att ibland kunna ta oss igenom sorger, förluster, bakslag osv, behöver vi lära oss att acceptera det oacceptabla för att kunna vandra vidare i livet och se nya vägar.

Du gör så gott du kan. Det räcker.

Vem ska jag nu berätta hemligheter först för?

Farmor och jagSen jag tog mitt körkort för nu rätt många år sedan, var du alltid den som fick veta de viktigaste hemlisarna först. Körkort, ny pojkvän, förlovning, bebisar i magen, bröllop, bild på bröllopsklänning, överraskningar för andra familjemedlemmar mm. Det har liksom varit du och jag och några hemlisar. Hemligheter tryggt förvarade hos en alldeles ljuvlig liten tant som med ingen underdrift varit min idol och kommer så förbli. Den första och enda idolen i mitt liv. Så vem ska jag nu berätta hemligheter först för? Kanske om jag viskar ut dem i den stjärnklara natten att du hör mig. Det är ok att dela dem med farfar.

Men i himlen hoppas jag att det alltid är varmt och ljust, och att de tänkt till och ordnat fram en bastu åt dig.  Nu kan du ta dig tid till avkoppling i hammocken i eftermiddagssolen och en hambo eller två med farfar. För jag hoppas ni finner varandra däruppe bland stjärnorna och får krama varandras händer, och tillsammans se att vi som är kvar här tar väl hand om varandra. Men jag saknar dig farmor. Saknar dina långa tummar och din alltid så varma famn. Din glädje och busighet som aldrig tog hänsyn till ålder. Jag saknar dig så förbannat. Ursäkta ordvalet. Men även om du var väldigt gammal, så gör det inte sorgen mindre. Och fastän du var gammal så känns det som att det var ren otur att du övervanns. Du skulle ha fått stannat ett tag till. Nu får jag aldrig träffa dig igen, och jag tycker inte om ordet aldrig.

Jag minns när jag skulle ta körkort och jag sov hos dig på natten innan, du var den enda som visste att jag skulle köra upp morgonen efter. Vi sov skavfötters på en 90 cm bred säng den natten, och jag måste ha gjort 200 varv av nervositet i sömnen, men du sa på morgonen att du hade sovit så gott så. Det tror jag inte du gjorde, men det gjorde dig inget. Du var lika nervös som jag. När jag kom tillbaka efter uppkörningen hade du börjat byta gardiner i köket för att du var så nervös och inte visste vad du skulle göra. *skratt* Älskade farmor. Sen hoppade vi runt i ett glädjerus över att uppkörningen var avklarad och godkänd på första försöket. Du var också den som först åkte med mig på en längre tur i krokarna runtom Sundsvall. Såklart.

Neah sa häromdagen;
– Mamma, snart kommer gammelfarmor dö och då kommer vi bli ledsna på riktigt. Och ja farmor, jag är så ledsen för att aldrig mer få höra din röst, krama din obeskrivligt lena hand och dela en blåbärsbakelse med dig. Listan över saker jag kommer sakna med dig kan göras lång. Jättelång. Några saker jag ska bära med mig är din styrka och sättet att hantera saker längs livets gång, och ditt alldeles underbara sätt att vara farmor. En dag hoppas jag att få vara mormor som du varit farmor.

Tänker på de gånger du torkat mina tårar och lovat mig att ”Kommer dag, kommer råd”, jag ska inte glömma de orden nu.

Jag minns alla varma dagar på landet, så där på eftermiddagen när skuggan låg över hörnet av gräsmattan och du satt i solstolen och läste en tidning. Jag låg på solsängen bredvid dig och vi pratade om det mesta. Förmodligen åt jag på något gott du alltid fixade fram. Du gillade att förse oss med mat och godsaker du, men så är vi ett gäng seglivade Krantzar också. Inte omöjligt att farfar kom lufsande ut bland de enorma granarna från snickarboden. Vattnet på sjön låg spegelblank och tystnaden runt omkring var så där omfamnande och lugnande. Jag ska köpa en ny hammock och solstol och låta tjejerna få leka på den kuperade gräsmattan en varm sommardag.

Sen var du ju en hurtbulle utöver det vanliga, gick alltid din egen väg och hade ett öppet sinne som få i 100-års ålder kanske har. Vad vet jag, jag känner inte så många fler som är 100 år. Tennis- och sportvärlden har i alla fall fått ett fan mindre, och vem ska nu referera spelare med konstiga namn som fick både dig och oss att skratta gott. För inte hade du några problem att bjuda på ett skratt eller två, och du skrattade ofta gott. Det kanske var en av anledningarna till att du levde så länge? Du gillade liksom att leva även runt 100 strecket. Å du gillade choklad. Varje jul fick vi en Aladdin- eller Paradisask med en peng i, från dig och farfar när han levde och sedan från dig. Jag tror jag ska köpa en ask till helgen och fundera på vilken bit du skulle valt först.

Jag undrar hur många liter mjöl du släpade hem under mina yngre år. Ett populärt inslag var ju att leka restaurang med dig. Jag blandade mjöl, vatten och ibland lite kryddor i alla dess tjocklekar och serverade sedan den ena delikata soppan efter den andra. Vad jag minns sa du aldrig stopp, du bara skrattade och låtsades äta med stor entusiasm. Tack för de vackra minnena. Och tack för alla sköna sovstunder på soffan. Hur jag vare sig jag trodde jag var trött eller inte somnade så gott en stund. Varpå du tyst och snabbt var där och värmde mig med en filt och därefter var mer eller mindre ljudlös tills mina ögon öppnades igen. Det kan vara dina smygargener jag ärvt.

Eller den där gången när vi var på Kos, jag var 8 år och du och jag gick vilse när vi skulle hem från stranden. Jag minns inte hela historien, men jag tror att vi tog en taxi till slut, till fel hotell. På den tiden slängde man inte upp någon fancy mobiltelefon, utan det var bara att leta sig tillbaka på gammalt hederligt vis. Vi kom hem igen, men jag var aldrig rädd, jag var ju med dig farmor.

Civilkurage saknade du knappast heller, gick fram vid gängbråk nere på sta´n och mer eller mindre tog dem i örat och skällde ut dem efter noter. Hade de inte mer vett än att hålla på och slåss? En gång hotade du att kasta en blomkruka i huvudet på en fönstertittare. Ja sen den där lilla kruttanten.

Det finns så mycket minnen jag vill rabbla upp, rädd att glömma med tiden.  Jag ska skriva ned dem ett efter ett med de mjukaste slagen på tangenterna, spara dem väl och läsa dem närhelst jag känner för det. Du och jag farmor.

Tack farmor för att du var du och tack för att vi fick låna dig så länge. Hade jag fått välja hade jag lånat dig för alltid. Kärleken är oändlig.

« Äldre inlägg