Månad: maj 2014

Jag och kroppen min hade möte…

Ja, jag blev kallad till ett möte lite tidigare idag som jag skulle vilja dela med mig av, eftersom jag får en känsla av att fler än jag borde kallas till ett. Tydligen handlade det i mitt fall om att jag bl a uppträtt nedvärderande, nonchalant och allmänt otrevligt mot motparten, vilket nu skulle utredas och få ett avslut. Till en början tog jag helt avstånd från dessa befängda påståenden och rynkade ihop de fina linjerna i pannan lite oskyldigt. Jag menar vad hade motparten att komma med? Jäkligt tunga bevis, skulle det visa sig.

I början kände jag orden från min motpart svischa förbi mina öron lite diffust, mest som en liten lätt retning. Bla bla bla. Jag hörde något om att den ”kände sig otillräcklig”, ”försökte på alla sätt tillgodose”, ”var också värd att lyssna på”. Det märktes på mitt bemötande att motparten började bli en aningens frustrerad, vilket fick mig att börja känna ett visst obehag men också en uppriktig vilja att jag kanske behöva lyssna på det här, ta till mig budskapet. Hade jag gjort fel trots allt?

Sen började någon sorts vild pajkastning á la högljudd-politiker-debatt mellan mig och motparten. Mellan mig och min kropp. Två envisa fighters som till slut möts för att göra upp. Utan handskar. Naket. Här och nu. Inte sen. Det finns inget sen.

Det tar inte så lång tid innan jag börjar kapitulera, kanske för att jag äntligen förstår. Min åsikt är att du kan lyssna, läsa, och förstå saker, men för att de ska landa på djupet, så behöver du vara mottaglig och vara på rätt plats. Mentalt. Fysiskt. Du vet när det är rätt. Om du tar dig tiden att stanna upp. Om du tar dig tid att lyssna inåt utan något annat som stör. Så jag släpper garden, låter kroppen ge mig örfilar som jag mest troligt har förtjänat. Den kastar ur sig en vrede mot mig som byggts upp under en alldeles för lång tid. Hur kunde jag vara så dum?

Under några minuter pågår en kanske mer monolog än dialog. Så fort jag ska svara emot med en mening som oftast börjar med ett ”Men…”, blir jag avbruten och överkörd. Kroppen har fått nog på mina torftiga och knappast välförankrade svar till varför jag inte vårdar mig själv på insidan med största ödmjukhet.

– Ja, men det gör jag väl ändå, kontrar jag,
– ”Inte varje dag”, får jag till svar. Det är sant.

Om jag inte fullt ut kan tycka om det jag ser framför mig i spegeln, hur ska jag då kunna lära mig att tycka om mig själv på insidan?

Efter att jag med bestämd ton fått höra ”jag är trött trött trött på ditt tjat om att det kunde vara lite mera så och kanske lite mera si ”(samtidigt som de där poserna framför spegeln kör sin kvällsparad), avväpnas jag till fullo när kanske de två tyngsta argumenten för att jag borde hoppa runt och vara oerhört stolt över min kropp kommer. Jag ser min kropp tydligare i spegeln än jag gjort på länge, brister ut i ett leende. Shit, den där kroppen har levererat två kids. Två gånger om. Helt bananas, Jag tittar på en kropp som är starkare, trots sin för tillfället svagaste länk, än den någonsin vart. Slutpläderingen kommer helt klart när jag får lyssna till orden om att visserligen spökar två gamla diskbråck i ländryggen, men det kunde varit värre. Ja det kunde varit mycket värre. Det glömmer jag inte. Inte längre. Tacksam. Varje dag.

Vi är alla olika till form. Låt det vara så.

För när ska jakten annars ta slut? Vad är det du vill uppnå? Jag vet mycket väl att jag flyttat mina gränser gång på gång, har du? (Om jag bara väger det, eller ser ut så, då blir det bra). Jag menar inte att gränser inte kan flyttas och utmanas, men det ska inte ske på bekostnad av dig själv. Utmaningar ska vara roligt och i änden på den tunneln finns inga misslyckanden. Utmaningar ska inte vara ångestfyllda. Utmaningar ska vara just utmaningar. Lustfyllda och trigga dig till att uppnå sådant du inte trodde var möjligt att uppnå.

Det är aldrig bra att vara för smal eller för kraftig, det vet vi alla, mest troligt även de som är just förpassade till dessa kategorier vi har tendens att dela in människor i. Så jag menar inte att en person som väger alldeles för lite eller för mycket eller vad det nu kan vara, bara ska visa fingret åt alla och fortsätta leva i en kropp som inte mår bra. MEN. Jag önskar att även dessa människor kunde få sympati. Jag önskar att dessa människor kunde lära sig att tycka om sig själva för den de är, då skulle säkerligen chanserna att göra en förändring för kroppens skull öka. En person som slår på sig själv hela tiden, som förminskar sitt egenvärde till obefintligt, kommer knappast ha ork att vända kappan i stormen inombords och börja ta hand om sig själv. Det finns alltid undantag, men de flesta står där mitt i stormen och försöker ta skydd så gott det går. Vi har alla olika strategier för hur vi bemöter våra stormar. Det som finns kvar av oss när stormen bedarrat, är ibland ingenting. Vi kanske är duktiga på att sträcka ut en hand i någon annans storm, men vi glömmer vår egen. Varför är vi så mycket snällare mot alla andra än mot oss själva?

Jag är 33 år. Jag kan uppriktigt säga att jag inte har utrymme för fler negativa tankar om min kropp nu. Det tog mig 33 år att komma till ett avslut. Onödigt länge. Lättad. Om du är yngre än mig, spring hem och låt kroppen läsa lusen av dig för allt vad du är värd. Om du är äldre…är du fortfarande kvar och läser? Ta närmsta spegel, se dig själv i ögonen och lova att vara snäll mot dig själv. Livet går inte ut på att du ska gå runt och försöka vara perfekt i det avseende vad du tror att andra tycker är perfekt. Du ska gå genom livet och le från själen och ut för att just du är du. Du ska ta hand om dig och din kropp för att du vill, inte för att någon annan vill. Du ska ta hand om dig för att du är rädd om dig själv. Du ska ta hand om dig för att du är stolt över att du är du och ingen annan. Take it, or leave it kan du uppmana den som önskar ha synpunkter om hur du ska vara.

I am…enough! Å du också.

 

Människoöden på en ö

IMG_3737

Kreta är en vacker ö, så även människorna jag fick förmånen att spendera sju dagar med under en träningsresa i början på maj. Jag var med på resan som instruktör, men också som bara mig själv.  En mindre grupp individer jag aldrig träffat, människor som med sina olika bakgrunder, livsöden och personligheter fick mig att växa lite mer som person. Det är med stor värme jag kapslat in minnena och med viss tomhet känner en saknad efter våra frukostar, middagar och stunder på stranden, eller kanske när jag drillade dem i sanden. Jag hoppas att våra möten inte avslutades på ön, jag hoppas att vi möts igen. Inte för att vi måste, utan för att vi vill.

Jag har alltid intresserats av att lyssna till andra människors livsöden. Det finns så mycket att lära sig av, så mycket att respektera. Livet är ingen lätt resa, men det innebär inte att den inte är värd sitt bagage. Nej, jag hade gärna varit utan vissa delar av mitt bagage, upplevelser som bitvis varit väldigt tunga att bära. Men. Jag kan inte springa ifrån mitt förflutna, så när tiden varit inne har jag gjort upp med det, ett steg i taget. Gjort upp och bestämt mig för att jag utan mitt bagage inte hade varit den jag är idag. Beslut vi tar, som i just den stunden kanske inte känns särskilt märkvärdigt, har när vi ser tillbaka påverkat hela vårt väsen. Ibland på gott, ibland på ont.

Kanske var det ren tur, eller kanske inte, men det fanns en fin harmoni i gruppen. Ena stunden gåendes längs strandpromenaden pratandes med henne, för att i nästa stund ta ett steg tillbaka och prata om något annat med honom. Svårare var det inte. Jag slås ofta av att människor bär på mer livsavgörande händelser än vi kanske tror. Vi lever mitt i ett socialt media brus där ytligheter går före äkthet. Inte i allas fall, men många. Vi dömer lätt och tar inte reda på det som finns bakom. Det tröttar mig. Jag vet att jag dras med ibland, men vill inbilla mig att jag försöker knacka min medvetenhet på axeln ofta och ihärdigt för att inte bli en i mängden av de som matas med för mycket intryck och slutar orka tänka för egen maskin. Vi behöver inte mera ytlighet i den här världen. Vi behöver inte den ytliga egoismen som bär skygglappar. Vi har ett ansvar att faktiskt se våra medmänniskor. Se, på riktigt. Vi behöver individer, grupper, folkmassor som visar fingret åt ytligheterna och lyfter fram det genuina. Vi har alla en historia, vi är alla formade av de vägar vi tidigare vandrat. Vem vi väljer att vara beror på hur vi väljer att hantera vårt bagage, men också vilka vi har omkring oss att ta hjälp av för att lasta av bördor och sorger och ge plats åt hopp och glädje. Vad vi väljer att se hos andra beror på hur mycket engagemang vi faktiskt väljer att tillföra i samtalet med personen framför oss. Jag har ett val. Du har ett val. Vi har ett val. Val att göra gott. För oss själva och för andra.

Många skratt passerade min mun den där veckan. Påståenden fick mig att fundera och åsikter att ta ställning till. När du hamnar i en grupp med människor du inte känner, personer som inte vet vem du är, kan du välja att vara den du är för att du vågar och för att du står upp för den du är. Eller så kan du köra safe, hålla tillbaka, vänta in, anpassa dig, spela spelet. Som det där spelet som utspelar sig mellan paret som just börjat träffas. Där nästa drag kan vara avgörande för vidare flört eller förkastning. Varför måste det vara ett spel? Vad är det jag kan förlora? Om jag står för den jag är, kan jag inte förlora min heder. Så vad är det jag förlorar? Är jag inte en vinnare för att jag går in med den jag är? Om jag vill lära känna människorna runt omkring mig, behöver jag kanske vara den som visar vägen. Vara den som lägger korten på bordet, bjuda på mig själv och min historia och därigenom skapa en avväpnad stämning bland de andra.

En tanke. Oavsett pengar, status, kön, jobb,  är vi inte mer än någon annan. Så lägg det här på minnet…”To the world you may be just one person, but to one person you may be the world” (Brandi Snyder).

På en träningsresa som denna hamnade jag hela tiden i situationer där jag växlade mellan att ”göra mitt jobb”, alltså instruera de som deltog på resan i alltifrån dansklasser till högintensiv- och funktionell träning, och ligga på en solsäng och snacka gojja . Ena stunden instruktör, andra stunden den privata Rebecca. När jag i efterhand reflekterar över min tid på Kreta och all tid jag spenderade med gruppen, så inser jag att linjerna mellan privat och professionell är suddiga. Det innebär inte att jag varit för privat i mitt instruerande eller för lite mig själv utanför klasserna. För mig är det ett bevis på att allt jag gör, gör jag med hjärtat. Jag är allt eller inget. Helhjärtat eller inte alls. Har jag tagit på mig ett uppdrag gör jag det fullt ut. Jag vet inget annat. Jag vill vara genuin i det jag gör och jag hoppas det är det jag förmedlar. Därför blir gränserna suddiga, för jag spelar inga spel. Om det sedan räcker till varje gång är en annan aspekt att ifrågasätta. Men om jag har lämnat ett avtryck hos dessa människor med att jag velat lära känna dem, så mycket som de önskat dela med sig av, så finner jag ro. Då har jag varit närvarande. Då har jag varit den jag vill vara.

Vem vill du vara?

 

Avslutningarnas tid

Så kom den, den första avslutningen för Neah. Efter eget önskemål har hon under våren gått på något som kallas för Danslek. Jag skulle väl säga att intresset varit av blandad karaktär, men hon verkar ju uppenbarligen ha tagit till sig en del steg och piffat upp dem med lite egna moves hemifrån vardagsrummets discogolv. Ibland undrar jag om jag kommer ge mina barn men för livet genom att träna koreografier till höger och vänster i deras närvaro. De kommer stanna upp på den grusiga gångvägen en vårdag på väg till skolan och riva av några moves som får gruset att damma och polarna att häpna (eller blunda). Det är inte omöjligt. Ingenting är omöjligt. De får göra precis som de vill. Jag känner mig i alla fall lite speciell när jag sitter där och ser på henne. Jag minns väl många av mina egna avslutningar, danstävlingar, uppvisningar etc. Nu är rollen ombytt. Magiskt.

Så sitter vi där, förväntansfulla föräldrar med kameror åt höger och vänster så att självaste röda mattan på Oscarsgalan bleknar. Det är nästan så jag vill smyga med vår filmkamera, sticker in den lite snyggt under armen på Lilo. Glöm inte att ta bort kameraskyddet påminner jag mig själv. Självklart vill jag föreviga detta ögonblicket, men kan bli oerhört provocerad av vissa flockbeteenden som vi vuxna människor tenderar att förkovra oss i ibland. Jag menar, låt barnen köra sitt race utan att få 300 blixtar i ögonen under de fem minuter de ska göra sitt paradnummer. Men, nu är min käre make inte på plats och då har jag frågat Neah om det är ok att filma för pappas skull. Jag har fått ett ok. Klockan slår fyra. Showtime. Nej vänta. Jag måste berätta om vad som händer strax innan.

Jag får ihop det till åtta tjejer i åldrarna 4-6 år som i snar stund ska dansa loss och hoppa runt, glatt påhejade av familjemedlemmar i diverse åldrar. Jag hör en förälder ropa till sig sin dotter, ”Du kommer klara av det här jättebra”, med en ton som säger, nu har du tränat stegen varje vecka i nio veckor, no excuses, visa mig vad du kan. Upplyftande. Inte. Nästa söta lilla tjej kommer in tassandes och för en sekund tror jag att vi befinner oss i Texas, USA, på en skönhetstävling för barn. Det är smink, rosetter i en stram hästsvans och ballerina mundering. All-in. Jag hoppas det var hennes egen idé. Denna söta lilla femåring.  En annan mamma ropar lite bryskt till sin dotter att sluta springa runt, ”Du kan trötta ut dig innan det är dags”.?!?!. Ingen kommentar. Det enda jag frågar Neah är om hon tycker det är roligt att vara där. Hon skuttar iväg innan hon hunnit svara. Jag tar det som en tummen upp. Jag skiter i om hon skulle sitta mitt på golvet hela avslutningen och pilla sig i naveln, jag är stolt över henne oavsett. Just för att hon aldrig gör något som hon inte känner för. Vi kommer snart bli varse hennes inställning.

Tror mig dock inte ha varit den enda föräldern som såg på situationen med avslappning, men kanske var jag den enda som hoppades att mitt barn skulle få en fix idé och gå bananas. Jag skulle hejat på henne. På riktigt. Gå mot strömmen är upplyftande och härligt provocerande..så länge ingen annan tar skada. Men, tydligen gillade min lilla skrutt rampljuset, helt plötsligt får jag se henne göra vad jag kan tyda som en blinkning med ögat mot mig. Mellan stegen kör hon lite egna axelrullningar och verkar allmänt supernöjd att få trängas i kamerornas avslutningsparty. När jag ser mig omkring är hon inte den enda som går in för att göra varje steg och rörelse med stor inlevelse. Hon gör till och med avslutningshoppet inför mig (vilket hon vägrat göra med dansfröken hälften av gångerna). Det kommer bli något stort av det där vilddjuret. Så länge hon får göra det på sina villkor. Försök inte tämja en vildhäst.

När vi knatar hemåt med avslutningspresenten i form av såpbubblor i handen tänker jag med värme på alla avslutningar som väntar. Jag hoppas att jag får vara med på dem alla. Jag tänker att ingenting är självklart, inget att ta för givet. Jag är inte sjuk, bara väldigt rädd för att behöva dö alldeles för tidigt. Så jag är tacksam för att jag får vara frisk, tacksam för att jag kan leka och krama mina barn varje dag. Ja varje minut om jag skulle vilja.
-”Mamma, ping..ping”. Jag väcks ur mina tankar av Lilo som tagit plats i vagnen och tycker att det är dags för ett race hemåt. Var god spänn fast säkerhetsbältena, det kommer gå fort.

Catch the moment.

 

 

 

 

 

 

Kick-ass morsor

Träningsväskan hänger med sin bestämda axelrem snett bak på ryggen. På min vänstra arm hänger ICA kassen med dagens kylskåpspåfyllnad, en påse med kvarglömda kläder från bilen som behöver fräschas upp innan de får fötter och springer iväg av sig själva, och i handen håller jag med livet som insats om de faller, de två alldeles nymålade små gräsodlingarna med egen målade pippifåglar tjejerna gjort. Men jag nöjer mig inte där, vem har sagt att man kan gå två gånger mellan bilen och hemmet? Så på den högra armen återfinns veckans extra kläder för kidsen, en skopåse med en stövel som försöker fly genom dragskon på påsens topp och i handen nyper jag fast ett infoblad om kommande utflykter och en kryptiskt målad teckning som jag med stor entusiasm kommer nagla fast på kylskåpet. Oj, glömde jag…den minsta vägrade gå från bilen,  så när jag tappat känseln i höger arm och vänster var på väg mot samma öde, valde jag att förlora striden och slänga upp den skrattande bulldozern (jag ska förklara närmare någon gång varför hon är just en liten enveten och alldeles ljuvlig bulldozer). Så hon mer eller mindre hänger i nacken med visst stöd av en handled eller något. Jag vet inte så noga, men jag är jäkligt nöjd att jag fick med mig allt. Det är väl ändå det som är viktigast? Vi morsor går liksom all-in. Ofta. Helhjärtat. Det är fredag.

Framme vid porten. Behöver på riktigt släppa påsar, väskor, papper, men det finns andra planer för mig. Det är dags för de små att i varsin tur trycka portkoden och öppna dörren själva (som ni förstår blir inte koden rätt första gången varje gång). Tålamod du arma egenskap, omfamna mig hör jag mig själv mumla som ett mantra. Det här är ett mycket viktigt moment. Don´t try to ruin it. Här är det bara att välja. Gör misstaget att hjälpa dem in och du har just fått grannarna på bottenplan att rusa ut med pupiller stora som spökdjur (tror på allvar att deras ögon är lika stora som huvudet), och undrar var uppsamlingsplatsen vid allmänt brandlarm är. Nej då, det är bara två små väldigt söta lintottar som vid valda tillfällen översköljs av det norrländska viljestarka blodet och går bananas. Inget konstigt alls. Så, gör som de säger och ingen kommer till skada. Tålamod. Avdomnade armar. Lyckliga barn.

Hissen upp, Lilo har ett ticks, hon måste trycka snabbt på larmknappen en gång och sedan med oskyldiga ögon deklarera för mig att så får man inte göra. Varje gång. Bulldozer.

Vem behöver armar? Framme vid vår dörr. Nycklarna. *svordom*. För att göra det till en extra utmaning lämnade jag helt enkelt nycklarna i väskans ytterfack denna eftermiddag (läs glömde). Överlägger med mig själv i något som kan uppfattas som sekunder, beslutet taget. Nycklarna ska upp utan att något annat nuddar mark. Skeppsbrott. Tappar jag något mot golvet är jag ute. Jag vet, allt är inte en tävling. Mes. Jag vinner, dörren glider upp med hjälp av en liten hand och jag droppar allt i en hög på golvet. Allt utom gräsodlingarna, de ställer jag varsamt på köksbordet. Beskådar. Ler med själen. Skakar liv i armarna, säger glatt till tjejerna att det där gjorde vi bra. De hör inte, de har redan fått av sig dojorna och rusat in på rummet. Varför skulle de bry sig? De hade förmodligen älskat att fått gå till bilen och tillbaka en extra gång. Hade ju inneburit portkods knappande två gånger på mindre än fem minuter.

16:47. Dags att börja multitaska igen. Middag, packa upp väskor, släng i tvätt, busa med kidsen, jamma till lite musik. Stanna upp. Där hade vi det. Stanna upp. Tjejerna kör någon typ av dancehall och jag vill egentligen filma, så jag ska minnas även den dagen jag börjar glömma. Men jag hejdar mig. Jag vill bara vara en närvarande mamma. För är det inte så med oss mammor. Vi vill ju göra allt för våra barn, uppfostra, överösa med kärlek, busa, natta dem, ge dem bästa maten osv. Men vad vill de?  Att vi är närvarande. På riktigt. Inte busa lite halvhjärtat, laga mat med dem lite halv stressat, sjunga go´natt sången lite för fort. De kräver inget alls egentligen, de vill bara att vi är där. Det är då vi är de där kick-ass morsorna som gör att kidsen tar fighten för dig i sandlådan om någon smutskastar dig. Du vet när du får den där blicken mitt i buset, eller det där skrattat som gurglar runt i bröstet på dem och får dem att kikna och ditt hjärta att smälta. Då är du en kick-ass morsa. Jag älskar de stunderna. Jag känner mig som en hjälte. De väger lika tungt som de där sekunderna när du öppnar dörren eller kliver ur bilen efter en marig dag på jobbet, och möts av ett ansikte som är ett enda stort leende, och en röst som skriker (fast i dina öron låter det som ljuv musik):
-Maaaaaaaaammmmmaaaa
Det är en fin stund. Lägg fokus på att låta de stunderna bli många. Kick-ass morsor hänger inte tvätt före läggning, de dansar Macarena med överdrivna gester och kletar muffinssmeten på deras näsor. Alla ni mammor där ute, ni är grymma kick-ass morsor, men vi glömmer. I vår strävan att ge våra små under den bästa starten i livet tappar vi fokus på det som är viktigast. Att vara där. I deras nu. Inte sen.

Så ligger jag där i dunklet och sjunger med den bästa rösten jag förmår skapa från mina stämband. Vi sjunger Björnen sover och jag rycker täcket av tjejerna så de skrattar med skräckblandad förtjusning. Vi sjunger Bockarna Bruse och gör till rösten på trollet. Vi lever oss in i texten till I ett hus vid skogens slut och jag fattar mina smås händer i slutet av sången. Vi avslutar starkt med Blinka lilla stjärna, och till mitt nynnande av en vacker sommarsång jag har fina barndomsminnen av, somnar de med sina små näsor åt varsitt håll vilandes på mina armar. Jag är så förbannat lyckligt lottad. Tvätten kan gott mögla.

Jag är inte perfekt och har inte för avsikt att försöka vara det heller, för i deras ögon är jag en kick-ass morsa. Det räcker för mig.

Det finaste vi har

Timmen är sen och deras andetag är det enda som hörs i rummet. Jag smyger nära, smyger tystare än en tiger på jakt. Men mitt uppsåt är betydligt mer kärvänligt. Jag har varit på resande fot i en vecka. En fantastisk resa på många sätt som jag ska skriva mer om i ett senare inlägg. Under en veckas tid har jag kapslat in min längtan efter mina barn, kapslat in den urkraft av kärlek som jag känner för dem. Kärleken kan lamslå mig ena stunden för att i nästa sekund locka fram den mest stridslystna varghonan i mig, situationen avgör. Locket i bröstet exploderar de få stegen jag tar från dörröppningen och fram till vår säng, de ligger nära varandra, beskyddar varandra även när de sover, och de lamslår mig med den kärlek de får mig att känna. Stannar upp. Betraktar. Jag har varit med och skapat de där liven. Hur är det möjligt att skapa något så vackert?

Jag smeker den lillas kind med näsan, så lätt att hon inte ska vakna, men tillräckligt nära för att känna hennes lukt. Den där lukten av livsglädje, mod och styrka i en liten kropp som kan få mig att slappna av i en handvändning. Pussar lätt näsan på den stora och får en liten rörelse till svar. Jag hoppas de luktar så där gott som bara de kan göra när de är 15 år också. När förälskelser, plugg och femtioelva klädombyten tar upp hela deras liv ska jag sitta där när de sover och beskydda dem så gott jag kan. Snusa dem på kinden och viska att jag älskar dem.

Pirates

Det kanske är naivt i någons ögon, självklart i någon annans. För mig är det i alla fall omöjligt att förstå de människor som skadar sina eller andras barn. Omöjligt att förstå hur man kan se sig själv i ögonen, men kanske är speglarna för evigt suddiga i dessa människors liv. Kanske är det därför grovt kriminella i fängelserna ger sig på dem som skadat barn. Begå rån, inbrott, mord och du är en brottsling på olika nivåer i den kriminella hierarkin, ge dig på ett barn och du är inget annat än en parasit. När det kommer till mobbing och utanförskap så lämnar jag det till ett annat inlägg, det kräver sin plats.

Det sorgliga är att antalet barn som far illa inte bara beror på våld och utanförskap, vi lever i en värld med extrem fattigdom på många håll. Gör det inte förbannat ont att se ett litet liv kämpa med de obefintliga krafter det har kvar för allt det som många andra barn kan ta förgivet? De ber inte om mycket, de ber om det som alla barn har rätt till, oavsett hudfärg, status, kön, nationalitet etc. De ber om rätten till kärlek, närhet och trygghet. Det finns inga men, det bara ska vara så. Hur kan vi blunda? Jag kan inte, varje cell av mig som älskar mina egna barn går till attack i ren frustration och förtvivlan. Jag har en dröm om att få ta med mig mina barn och volontär arbeta en dag där barnen behöver det som mest. Den resan kommer inte förbli en oupplevd dröm. Det kommer inte vara en lätt resa på något sätt, jag kan vända hem till min trygga tillvaro, det kan inte dem. Men där och då, i det nuet som väntar, ska jag ge av mitt allt och aldrig kräva något tillbaka. I det nuet ska jag släppa lös min urkraft av kärlek till mina egna barn och låta den löpa som en epidemi bland de vackra barnen långt där borta.

Dansa för varenda unge! är ett eget projekt jag skapade och drev tidigare år och var ett resultat av Humorgalan jag såg för ungefär två år sedan. Med en nyfödd bebis i famnen och en lite större sötskrutt sovandes i soffan bredvid mig, bestämde jag mig för att inte ”bara” vara världsförälder utan att jag ville göra något mer. Jag kanske inte kan förändra en hel värld, men jag kan göra skillnad. Så i vår föll tid och möjligheter på plats och min tanke med hela eventet var att skapa en dag med olika dansklasser, där deltagarna genom skratt och glädje bidrog till att några fler barn får möta en ljusare morgondag. Det viktigaste var att inte ett enda öre gick till något annat än dessa barn. Med hjälp av fantastiska instruktörskollegor, den bästa mannen i mitt liv, givmilda sponsorer och härliga deltagare som ville dansa och samtidigt bidra med en peng drog vi ihop nästan 12 000:-. Det var den finaste känslan på länge när jag såg pengarna låsas för betalning till Unicefs PG-konto. Det var inte sista gången.

Om du vill göra skillnad, så gå in på www.unicef.se och bli världsförälder. Om du redan är det, varför inte köpa några vätskeersättningar, vaccinationer eller dylikt i morsdagspresent? Om jag får en morsdagspresent så hoppas jag att det är teckningar från mina tjejer och ett kort som säger att några andra barn får chansen att leva i nuet. Chansen att få vara barn.

Barnen är vår framtid. Barnen är det finaste vi har.

Den oskrivna kartan

IMG_1808En liten skogsväg blir till en raksträcka på motorvägen för att tvärt sluta i en trång återvändsgränd. Jag ser mig om, det finns andra vägar ut. Vissa dolda, andra uppenbara. Det finns alltid andra vägar. Varje väg har sin egen berättelse, varje väg leder mig någonvart. Varför vänta på att någon,  likt en trafikpolis mitt i en korsning lotsar dig mot rätt väg? Du står vid ett vägskäl, du håller kartan i din hand. Din karta. Ditt liv. Kartan är tom och du har alla möjligheter att fylla den med de vägar som leder dig dit du vill. Om en grusig väg ledde till en ödslig plats, så vänder jag mig  åt ett nytt håll och skapar en ny väg rakt ut i skogen.  Om kartan hela tiden fylls på med vägar, korsningar och farthinder kommer jag till slut inte veta var jag är. Jag behöver tömma min karta ibland, sudda ut de vägar som inte är viktiga. Ge plats för nya.

Alla har vi färdats längs landsvägar en varm sommardag med rykande damm och vajande blommor i en årstid som andas förhoppning, och alla har vi med täta fönster färdats längs vägar en mörk vinterkväll och innerligt hoppats att bilen tar oss ända fram. När vi färdas, är vägen vi kör på det enda vi ser? Lägger vi märke till den snöbeklädda granen som tornar upp sig i ljuset från strålkastarna. Ser vi djurspåren i snön från ett rådjur som gått vilse? Stannar vi bilen för att betrakta barnen som på ängen springer hand i hand. Springer in i nuet. Springer in i livet. Ser vi det som passerar oss på vägen till vårt mål eller är slutmålet det enda intressanta? Det enda som tar upp vår uppmärksamhet? Likt en bilresa har vi alla resor inom oss, resor som ska ta oss till våra mål. Målet kan vara att handla ett paket kall mjölk på Ica, ta en magister examen eller genomgå en förändring i sitt liv. Alla är de mål vi har, det vet vi. Frågan är vad vi gör på vägen mot dem. Vi har ofta så bråttom att uppnå alla våra mål att vi glömmer att leva. Glömmer att det kanske inte finns någon morgondag. Finns inget sen.  Finns bara nu. Det enda vi vet något om.

Jag vill tro att jag för varje dag blir bättre på att leva nu. Inte sen. Precis som fysisk träning kräver det psykisk träning. Jag behöver träna mig på att stanna upp, behöver bli mottaglig för allt det som sker runt omkring mig. Jag vet att det gör mig till en rikare människa.

Jag tar fram min oskrivna karta. Blundar. Tror mig se en väg. Jag går. Vet inte om vägen är färdig, så kanske måste jag flytta några kantiga stenar, simma över den dånande älven och hugga ner en enorm björk i ett skogsbryn för att komma fram. Eller så har jag valt rätt väg. Jag tar det som det kommer.

För är alla de mål vi vill uppnå den sanna glädjen i livet, eller är det resorna dit?

 

Utan era andetag

Blundar, låter orden träffar mig som hagel mot en naken hud. Hela mitt inre förvandlas till ett inferno av känslor. Jag andas in nuet, känner mig levande och sårbar, jag kunde lika gärna stått naken i ett sommarregn. Jag vill fortsätta känna haglet och fortsätter blunda. Rädd för att öppna ögonen, kanske bryter jag kedjan. Vi har bara nuet, vi rår bara om nu och knappt det. Jag är ödmjuk inför livet och jag ber en stilla bön mitt i stormen, ateist som jag är, låt mig få omfamna livet för lång tid framöver. Säg att jag aldrig behöver välja bort de jag älskar mest i livet för något som inte finns här. Ta ifrån mig allt jag äger, min kärlek kommer ändå bestå. Ta ifrån mig allt jag äger, de fyra musketörerna kommer vara intakta. Ta ifrån mig allt jag äger och jag kommer ändå gå till världens ände för alla de jag älskar. De jag älskar med varje liten cell av mig. Jag kommer försvara dem med min kärlek, krigare som jag är. Utan dem är jag ingenting, utan all den omsorg och kärlek de givit och ger mig skulle jag inte vara den jag är. Mamma, pappa, min finaste lillasyster, mitt hjärta och mina två små själar.
Tack för att jag lever. Tack,  på riktigt.

Jag kan inte ens gå utan er luft i mina lungor.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Jag vaknar och försöker lokalisera klockan i det annars så vackra men nu nattmörka hotellrummet. De tjocka sekelskiftesväggarna dämpar allt ljud och får mig på något sätt att känna mig ännu mera trygg. Det är fuktigt bredvid mig i sängen, min lilla lintott ligger djupt sovandes bredvid mig, febern har lämnat hennes lilla men starka kropp och det enda spåret efter den är en fuktig fläck i sängen. 02:36, jag räknar bakåt så snabbt det går, yrvaken som jag är, och inser att det gått mer än sex timmar sedan hon fick Alvedon. Ingen feber alls. Jag ler, känner riktig lycka. Hon är på banan igen, mitt lilla hjärta. Jag lyfter huvudet och ser över henne, ser siluetten av den människa jag älskar så vansinnigt mycket och som jag ska få vandra genom livet med. Om några timmar börjar vår bröllopsdag, men hade lintotten fortfarande haft hög feber hade jag kunnat skita i den, på riktigt. För i vissa lägen betyder allt det andra ingenting. Lägger mig ner på kudden igen, sömnen känns lite mer inbjudande nu än de senaste timmarna,. Jag somnar med min näsa mot den lillas.

Det kan bli både bättre och sämre än man hade tänkt sig. Om det blir det ena eller det andra avgörs av tankesättet, men självklart också situationen i sig. Allt går inte att förklara bort med ett leende och alla händelser är inte av godo. Men om vi för en stund håller oss till saken ur ett lite mer generellt perspektiv, så funderar jag lite kring det här hur vi reagerar när saker inte riktigt går vår väg, ibland kanske åt helt fel håll än vad vi hade tänkt oss. När vi skulle gifta oss för några år sedan (och nu nickar kanske du som läser igenkännande med ett leende eller kraftig ångest) så var det för oss som för de flesta, hyfsat stressigt – milt uttryckt. Oavsett hur mycket du förbereder och planerar så kan du inte göra allt flera veckor eller månader i förväg, så det var mycket helt enkelt. Dagen innan blev en lång dag att fixa ”det sista”, och min syster tog hand om vår då tvååriga dotter. Hon skulle slippa bli fullständigt uttråkad av två uppspelta föräldrar som sprang runt och fixade likt en myrstack i vårsolen.

Hon hade varit lite små förkyld men inget konstigt. Fredagskvällen kom och vi möttes upp när mörkret hade intagit staden och tröttheten grumlade tanken och halvförlamade kroppen. Jag ville bara sova. Det glömde jag bort.

Den lilla kroppen kämpar med att andas, hon liksom väser sig igenom andetagen och hon är varm, jättevarm. Hon blir sämre när jag sitter där med henne i famnen hemma hos min farmor, som att hon hållit ut hela dagen när vi inte varit där. Vi bestämmer oss för att åka in med henne, skönt att befinna sig i en stad där det tar fem minuter till barnakuten, eller vad vi ska kalla det. Jag känner plötsligt en kraftig stress komma över mig i bilen och vill vara i sjukvårdens händer i samma ögonblick. Jag är inte den som oroar upp mig i onödan när det gäller små sjuklingar, men där och då blev jag…rädd. Det blir en kort och effektiv stund på akuten med gasmask för att vidga hennes små ansträngda luftrör och Alvedon mot febern. Den höga febern och de trånga luftrören hade tydligen bestämt sig för en kort men intensiv date med varandra.

När vi kommer tillbaka till hotellrummet efter visiten på akuten, kommer jag på mig själv med att de senaste timmarna inte ägnat en tanke åt att vi ska gifta oss imorgon. För några timmar sedan omslöt den tanken varenda por av mig, nu hade den förpassats till en mer avlägsen plats i kroppen och huvudet. Det finns viktigare saker. Det känns bra. Kvällen/natten innan vår bröllopsdag blev inte som jag hade tänkt mig, den blev först sämre och sen otroligt mycket bättre.

Jag klappar mig själv på axeln och  inser jag att jag blivit bättre på att tycka om när det inte alltid blir som jag planerat, men det har funnits en annan tid när jag blev på dåligt humör om livet inte följde min att-göra-lista till punkt och pricka (det händer fortfarande, men inte alls så ofta). Jag får ibland en känsla av att livet knackar mig väldigt tydligt på axeln, tittar på mig med intensiv blick över glasögonkanten och höjer ögonbrynen i ett ”Är du verkligen säker på att du är på banan nu”? Jag tolkar det som att sinnena och kroppen snackar lite mer på djupet med varandra än tidigare. För det är ju ibland en jäkla cirkus där inne, kroppen vill en sak, knoppen en annan och hjärtat står med händerna i midjan och himlar med ögonen, de vill alla ha det på sitt sätt. De vill ha sin beskärda del av livet.  Vi tänker för en stund att kroppen, knoppen och hjärtat är tre vänner till dig och du vid ett tillfälle tar upp en idé eller ett problem med dem. Vad kommer hända? Kommer de ge dig exakt samma feedback på idén och likadana lösningar till ditt problem? Mest troligt inte, vi är alla olika och fördelen med det är att vi kan få olika infallsvinklar, kanske var den där lösningen bättre än den jag själv hade tänkt. Men om vi ska kunna ta till oss förslagen, så behöver vi lyssna. Lyssna på våra vänner. Lyssna inåt.

Vi behöver bli bättre på att vara lyhörda inför oss själva.  Kanske fråga oss själva varför det är så viktigt att det alltid måste bli som vi hade tänkt oss från början för att vi ska bli nöjda? Ju mer vi fokuserar på målet, desto mer tunnelseende och helt plötsligt vill vi inte ens se andra vägar. Vägar som kanske ger oss mer än den vi hade tänkt från början. Ena stunden kanske hjärtat får dra på sig ledartröjan, för att vid nästa vätskekontroll lämna över till någon tanke. Vi är människor. Vi är inte svarta eller vita, vi är ett spektra av färger inombords.

Den där kvällen innan vår bröllopsdag, och vid ett antal andra tillfällen när just såna här situationer har uppstått, är det för mig livet som knackat på och påmint mig om vad som verkligen är viktigt. Påmint mig om att på sidorna av vägarna jag vandrar i livet finns mycket annat vackert att se, om jag tillåter mig att se det. Påmint mig om att jag är sårbar. Om jag rusar fram för fort och fokuserar för mycket på målet, så missar jag allt det fina på vägen dit.
Hur väljer du att se på saken när det inte blir som du har tänkt dig?