Månad: juni 2014

När någon dör

När någon dör stannar tiden ett slag. Det varma blir kallt och det som annars passerar oss i farten bromsas in till slow motion. När någon dör och rycks bort från oss alldeles för tidigt, blir vi väl medvetna om att vi alla lever här på lånad tid. Det är inget ont uttal, det är så livet ser ut. Vi vet inget om sen, jag vet inte hur länge jag får leva mitt liv. Det är lätt att glömma bort. Lätt att göra sig odödlig och planera allt för framtiden. Men nuet då?

Det finns inget rättvist med unga människor som dör i förtid, svårt att säga att det fanns en mening med det. Vem vill att en ung människa inte ska få leva klart sitt liv? Om man nu kan leva klart sitt liv. Det bästa vi kan göra för att hedra alla dessa vackra stjärnor på himlen är att börja leva nu. Säg till de du har runt omkring dig att du älskar dem. Nu, inte sen. Nu. Säg det lite oftare och lägg vikt i orden. Det är en ynnest att få älska och bli älskad. Vi borde vara nöjda med livet redan där. Istället värdesätter vi våra liv i det materiella och samlade pengar på sparkontot. Spara lagom så du klarar dig om något oförutsatt händer, spara lite till pensionen ifall du lever då och lev upp resten av pengarna. Dela dem med de du älskar och skapa minnen som värmer själen en kall vinterdag och får dig att skratta efter gråt. Skapa minnen att njuta av när de runt omkring dig blivit en stjärna, för vad är alternativet? Ett telefonnummer i mobilen du kan ringa utan att någon svarar.

Jag minns den där höstdagen för några år sedan, jag skulle precis hoppa in i bilen efter en av mina dansklasser. Det ringer på mobilen och det stod mamma på displayen. Jag svarar.
– Det har hänt något hemskt, säger hon. Jag släpper handtaget till bilen och greppar telefonen hårt. Hennes röst är sprucken och jag förstår direkt att någon har dött, men vem? Vi är ingen stor släkt, så oavsett vem det är, är det någon nära mig. Jag hade två kusiner, nu har jag bara en kvar. Hon var fin min kusin, en oerhört varm person som gjorde så många bra saker och borde varit här nu. Hon skulle fått se vilka vackra syskonbarn hon har, upplevt sin systers vigsel och fått berätta historier från när jag var lite för mina barn. Det blev inte så. Livet ville henne något annat. Du vill inte få de där samtalet. Det gör ont. Jag fick ett till två år senare. Den här gången satt jag hemma i soffan med en nyfödd liten bebis i famnen, och väntade på kommande helg för att få se min lillasyster spela VM-final i innebandy. Samma spruckna röst. Lika frusna sekunder. Nu fattas jag min morbror. Han som var som en stor nallebjörn. Han var lika snäll som en också. Jag minns att när jag var lite tyckte jag mycket om att krama honom. Å han luktade alltid så gott. Vem fan har sagt att livet är rättvist? En familj är nu två istället för fyra och vår lilla släkt har tappat två vackra människor alldeles för tidigt. Ena stunden är de här med oss, för att i nästa vara borta. För alltid. Det finns många vackra minnen att berätta om mina kära i himlen, men det får bli en annan gång.

Men det här handlar inte bara om mig eller oss. Det är så här det är för många mammor, pappor, syskon, vänner, familjer och släkter.  Så varför fortsätter alla andra i samma tempo, i samma naiva föreställning om att det händer andra men inte dem. Varför fortsätter de som drabbats att springa? För hur fort vi än springer kommer vi aldrig kunna springa ifrån livet själv.  Orkar eller vågar vi inte stanna upp? Är det enklare att springa än att se livet som det är. En oskriven karta. Blir vi mer dödliga för att vi börjar leva? Jag vet att jag vill leva och jag vill inte vara rädd för att dö. Jag måste möta den någongång och då vill jag vara fylld av liv.

Häromkvällen gick jag hem från bussen efter en sen kväll ute med vänner. Vinden var ljum och det är inte många kvällar på en sommar det är varmt den tiden på dygnet. Så jag gick långsamt och stannade upp vid syrénbuskarna längs med vårt hus. Doften från de lila små blommorna är magisk, den fyller mitt hjärta med så mycket vackra minnen från när jag var liten. Mitt barndomshem är omringat av stora yviga syréner i hela den lila färgskalan och på ett hörn sprider även de vita syrénerna ut sig. De blommar inte särskilt länge, men när de står i blom är det ingen som kan misstas sig på deras existens. Ett av träden står precis nedanför där jag hade mitt lilla sovrumsfönster. Det var vackra morgnar att vakna till lukten av syréner, lukten av något vackert och levande. Varför lever vi inte mer? Fångar dagen precis som den är. Carpe Diem känns för mig som ett uttjatat uttryck som inte får den innebörd orden förtjänar. Vad innebär det egentligen att fånga dagen? Att fånga livet? Det kräver lite mer av oss än att placera orden i en bokhylla vi nästan aldrig ögnar en blick åt, eller över en skål i ett nyårslöfte. Ta livet i handen och låt det som är viktigt leda väg. Det som är viktigt på riktigt. Du. Kärlek. Familj. Omtanke. Vänner.

Omfamna nuet.

Till mina stjärnor på himlen  – Jag tänker ofta på er och kärleken och minnena har jag tillägnat hjärtats vrå, så att jag kan plocka fram er när jag vill. Var än jag är.

 

Det är om någon jag måste berätta

Vi har alla någon eller några i vår närhet som betyder mycket för oss, glöm inte att tala om det för dem. Ofta.

Det börjar bli några år sedan nu men jag minns den väl, dagen då jag blev storasyster. Det var tidig sommar, jag spenderade helgen i Delsbo med min bästis och det var strax efter lunch. Vi kom springande ner i trappan från övervåningen i det vackra sommarhuset från tidigt 1900-tal. Vi skrattade och jag minns att jag ser min bästis mamma prata i telefonen, hon vänder sig om och möter mitt ansikte med sitt mjuka vänliga leende.
-Du har fått en lillasyster, säger hon med bubblande glädje i rösten.
Jag tror att jag gjorde någon slags segerdans som kan liknas vid Pippi när hon kickar sina förstora skor åt höger och vänster. Vi tog varandra i händerna, jag, min bästis och hennes mamma och dansade runt i ring där på trasmattorna i köket. Solens strålar genom köksfönstret kittlade ikapp med glädjeruset i kroppen . Det var lördagen den 3 juni 1989. Jag hade blivit storasyster. Jag var 8 år.

Vi plockade den största buketten av Styvmorsvioler på en äng där i Delsbo trakten. Bukettens stjälkar var i omfång betydligt större än jag kunde hålla i med en hand, vilken tur att jag kunde använda båda. Jag minns färgerna i den vackra buketten, jag minns hur stolt jag var, förväntansfull. Vad skulle hon heta? Bara de inte valde Isabell, det namnet tyckte jag minst om av förslagen mamma och pappa hade.
Snart skulle vi sätta oss i bilen för att åka hem till Sundsvall igen och jag skulle för första gången få se min lillasyster. Det kändes fint att få dela den där glädjen med min bästis och hennes familj. Om vi hade kontakt idag skulle jag fråga om de minns. Jag minns inte riktigt, men den där bilresan kändes nog som en evighet.

Skolavslutningen inträffade några dagar senare och förstå den stoltheten som exploderade i mig när hela klassen rusade emot mamma och barnvagnen för att titta på bebisen där i, min lillasyster. Vad gjorde det då att mamma och pappa bestämt att hon skulle heta Isabell. Ingenting. Det var hon och jag.

Det är 25 år sedan idag. Hon är fortfarande min finaste lillasyster och det minsta hon förtjänar en dag som denna är några ord från mig till världen om vad hon betyder för mig. Jag tror att hon redan vet det, vi är ganska bra på att påminna varandra om just det, men om hon någonsin undrar finns det här skrivet. Eftersom det skiljer åtta och ett halvt år mellan oss så tog det ganska många år innan vi hittade en syskonrelation vi båda var jämlika i. När vi var små var hon ju den där lilla skitungen som hittade på hyss när jag hade kompisar. Det sitter fortfarande en bomullstuss i nyckelhålet på dörren in till mitt barndomsrum hemma hos pappa. Det är från gången när jag upptäckte att hon stod och tjuvkikade in när jag hade kille hemma. Inte populärt. Vid ett tillfälle hotade jag att lyfta ut henne i öronen om hon inte gick ut från mitt rum när jag hade kompisar. Hennes öron är alldeles perfekta, så hotet fungerade uppenbarligen innan det verkställdes. Men även om minnet sviker så får jag känslan av att det var mer kärlek än bråk mellan oss. Jag antar att hon såg upp till mig, men det fattade jag inte då. Hoppas jag inte gjorde henne besviken.

Sen kom en alldeles för lång period när vi kanske inte var så nära syskon som jag idag önskar att vi hade varit. Jag flyttade till storstaden och andra saker fick tyvärr ta upp mer av min tid än att ta hand om och finnas där för henne. Jag har ägnat senaste åren åt att försöka ta igen den tiden. Man lär sig. När jag ser tillbaka på det nu så lämnade jag ju henne där hemma, hon var fortfarande liten och jag borde vetat bättre. Fast å andra sidan blev det en sjujäkla tjej av henne i alla fall. Men tid går inte att få tillbaka, så var rädd om den. Det var några stormiga år där vi krockade titt som tätt, tills jag insåg att vi är lika fast också väldigt olika. Då kom den där harmonin. Jag förstår så väl idag när jag själv har två tjejer, varför pappa med hela sitt hjärta vill att vi ska vara nära varandra. Det är inget som kan tas för givet och heller inte alla syskon som kan vara. Vi väljer våra vänner, men inte vår familj. Blod är tjockare än vatten men ingen garanti för att vi drar jämnt. Men vårt blod har fått superkrafter. Vi är ”the flying Krantz”. Hon är min supporter och jag hennes. Gör någon henne illa jagar jag denne till världens ände, gör någon mig illa avskyr hon personen med hela sitt väsen.

Hon är utan överdrift, världens bästa moster. Tjejerna avgudar henne och jag henne för hennes sätt att vara. Du vet hon tog hand om barnen på småbarnsavdelningen på dagis när hon själv var si so där fyra fem år. Jag vet inte hur många gånger hon suttit på akuten med vänner som fått en allergichock, skadat sig eller vad det nu kan vara. Jag hoppas att de finns där för henne när hon behöver någon att förlita sig på. Men se, hon är osjälvisk den där vackra varelsen som är min syster, hon gör saker med hjärtat och kräver inget tillbaka. Hon är lugn även när den värsta stormen drar förbi, hon tar livet med ro. Jag försöker vara lite mer som henne. Det känns bra.

Hon är en fighter och vid tillfällen hon glömt det, har jag påmint henne. Hon har slagit ur underläge och vunnit. Allt. Hon är en innebandyspelare av rang och har inte så lite meriter i bagaget, typ 4 VM-guld på raken, Årets Rookie, JVM guld osv. Inte en enda gång har hon gjort en grej av det. När vi andra hoppar upp och ned som soldansande indianer rycker hon på axlarna och säger:
-Ja det är kul att vi vann.
Inte så att hon inte är glad och firar guldet, men någonstans så har hon en distans till allt det där. Jag undrar på riktigt om något kan få henne att lätta på de där stadiga fötterna på jorden.
Så förstå mig rätt nu, det här är inget skrytinlägg om min syster. Världen består av massa människor som besitter fantastiska kunskaper och egenskaper, varje en av oss har något att tillföra. Jag vill bara dela med mig av den beundran jag har för henne när jag betraktar henne. Beundrar henne för att hon alltid är sig själv. Utan undantag. Det är vad jag vill säga.

Vi lever ju i en utseendefixerad värld, för 10-15 år sedan var det inte riktigt lika illa som idag, men ändå. Det berörde aldrig henne. Hon åkte till sina träningar i de mest skumma outfits, jag minns särskilt en illgrön mössa som hon körde med på vintrarna. Den blev kult förklarad tror jag. Jag själv i den åldern vägrade använda mössa bland polarna (vem fan kom på att det var töntigt med mössa?!), men hon tog det fulaste som fanns och värmde huvudet med. That´s my sister.

Vi delar minnen som inte ska delas med tredje part (läs mamma och pappa), vi har delat tårar och skratt som gör oss ödmjuka inför varandra. Jag är så förbannat stolt att vara henne storasyster, även om jag är en decimeter kortare än henne. På utsidan är vi inte alls särskilt lik varandra, hon har mer drag av mamma och jag av pappa. Men på insidan delar vi mycket och olika.

Det där med att vara kortare. Jag minns en gång när hon var och hälsade på mig i Stockholm. Vi skulle gå till T-banan och var lite sena. Hon lunkar på och jag säger lite stressat att vi kanske kan öka takten lite så att vi hinner med tåget. Sagt och gjort hon ökar på sin steglängd lite för att göra mig till viljes, vilket medför att jag får börja småspringa för att hinna med hennes tempo. Ja, det kändes ju inte alls fånigt. På tal om att vara en decimeter kortare.

Det finns ju otaliga minnen att minnas, värmen av att bara vara, glädjen att få äta frukost med henne och resten av vår familj, glädjen att se henne spela VM-finaler, stoltheten att kalla henne syster. Jag skulle göra allt för den där vackra människan. Om hon blev sjuk och behövde en njure eller något annat, skulle jag bokstavligen kasta mig upp på operationsbordet och be dem ta det de behövde för att göra henne frisk. Utan att tveka. Mitt syskonblod är tjockare än allt vatten i världen.

Det är fint att få vara storasyster. Det är ett kärleksfullt ansvar. Jag ska alltid förvalta det väl.

Grattis på 25-års dagen min finaste lillasyster. Det finns ingen som du och jag älskar dig bortom stjärnorna.