Naturens starka höstfärger fångar min uppmärksamhet och jag inser att det var alltför längesedan jag stannade upp och la märke till övergången från sommar till höst. Det har gått i ett rasande tempo de senaste veckorna och det behöver få ett slut. Jag vill inte leva i det förflutna, men jag vill ta med mig det vackra från sommarens avslappnade stunder in i höstens allt kortare dagar. Jag vill vara medveten om att det hela tiden sker vackra saker runt omkring oss, oavsett årstid, oavsett plats. Det sätt vi väljer att låta tankar och känslor passera vårt medvetande, påverkar också vårt sätt att se på vår omgivning. Jag hör så ofta människor påpeka hur skönt det var med semester, eller hur mycket de längtar till nästa semester, men vad hände med att se det ljuvliga i vardagen?

De flesta av oss lever större delen av våra liv i ”vardagen”, då känns det lite sorgligt att vi lägger så mycket fokus på att ”vänta in” tillfällen när vi förväntas vara lyckliga, fria och avslappnade. Det resonemanget är kanske dömt att misslyckas. Helt plötsligt sätter vi krav på att vi vid en viss tidpunkt ska vara så där ofantligt lyckliga. Men tänk om vi inte hinner fram till den stunden? Tänk om det inte alls blir som vi har tänkt oss? För inte sällan förknippar vi vår lycka med hur vi förväntar oss att de runt omkring oss också ska vara för att vi ska uppnå ett tillstånd vi liknar med lycka. När ska vi stanna upp, reflektera och inse att vi själva ansvarar för vår egen lycka. Vi behöver ingen annans tillåtelse för att känna glädje, vi behöver inte ett speciellt tillfälle. Vi kan vara lyckliga precis när vi själva vill. För vad som helst. Betrakta barnen, lär av barnen. De är de bästa förebilderna av att leva i nuet och glädjas åt det lilla. Hjälp dem rita en cirkel på ett papper och du får ett leende och förtjusande skratt som tack. Ge dem en glass och du har gjort deras dag.

Alla vi som hämtat våra barn på förskola? Ropet, skrattet och glädjen du möts av när de ser dig? (förtutom de tillfällen när vi inte förstår att vi kommer mitt i någon spännande lek, då är vi möjligen lite mindre populära för en stund). Stannar du upp och känner på känslan de förmedlar? Känner du att deras kärlek får det att bubbla i dig? De bryr sig inte om vilken dag det är, bryr sig inte om ifall du haft en skitdag på jobbet eller om du signat en stor kund, de är glada för att du är där. Du är det enda de behöver. Så borde vi också bejaka livet. Se det viktiga.

Fragment av något vackert kan också påminna oss om vilka vi vill vara och att vi kanske förvandlats till någon vi inte känner igen oss i. Likt lyckan har jag ansvar för att försöka vara den jag vill vara, inte den jag tror att någon annan vill att jag ska vara. Var sann mot dig själv.

– ”Geeeeerd, Geeeeeerd”
Det är en sen sommarkväll på Orust i somras, i bilen sitter tre vuxna och två barn. Förarrutan är nere och en röst ropar ut ett namn i natten. I skenet av bilens strålkastare möts vi först av en bakdel på en tjur, som lite förvånat sedan vänder sig om och stirrar helt lugnt på oss. Ursäkta, men kallade ni mig Gerd? Mitt namn är Gert. På håll skulle vem som helst kunna tro att det är ett gäng storstadsmänniskor som kommit ut på landet och för första gången fått syn på en livslevande tjur, och i ren förtjusning ropar ut namn i natten. För det enda som syns på håll är en bil som stannat med lysena på, och det enda som hörs är en röst som först ropar ”Geeeerd” och sedan ”Geeeeeert”. Jag vet inte om det är vi vuxna eller barnen som skrattar mest. För alla ni som inte satt i bilen, kan det här verka aningen banalt, men för mig som satt där, är det här ett fragment av något vackert, ett tillfälle då skrattet tog över mig, fick mig att känna mig galet närvarande och levande.  Något inget speciellt blev till ett inferno av barn och vuxenskratt. När jag känner mig stressad ibland brukar jag plocka fram det där minnet, jag förstår att min sinnesnärvaro där och då var stark, för jag kan förnimma den där känslan direkt jag tänker på minnet. Det påminner mig om att längre bort än så ligger inte min lycka, men det är så lätt att låta den stå tillbaka för alla måsten vi har. Hänge dig. Gläds åt det lilla som kanske i längden blir till det stora.

Vi tänker sällan på det vi har, men ofta på det vi inte har. Dags att tänka om?