Månad: mars 2015

När blev ett tack så svårt?

IMG_1808

Hur tycker du det känns när någon svarar dig med ett vänligt tack?

Jag tycker det känns som att vi tappat lite mark när det kommer till ett litet tack. Då menar inte jag att vi ska tacka ihjäl oss för minsta grej, men lite artighet och vänlighet har väl aldrig skadat? Vi frontas med så mycket negativa nyheter hela tiden, varje dag, varje timme, ja varje minut. Ibland kan jag känna mig ledsen och lite uppgiven att uppfostra två små tjejer till en tuff och bitvis kall värld. Tills någon säger tack. Någon som tar sig modet (eller vettet) att höja handen i en vänlig gest eller nicka till tack vid ett övergångsställe. Någon som säger tack lite försynt och mjukar upp stunden med ett lätt leende. Då väcks jag åter med värme om att det finns så mycket godhet ibland oss, den behöver bara bli mer synlig och få ta mer plats. Eller, vi borde ta oss tid att ge den plats.

Ett tack kan för dig vara litet och obetydligt, men för den som får ta emot är det kanske den varmaste handlingen den personen fått möta under sin dag.

När fick vi för bråttom att säga tack? Tycker vi att tack inte längre är ett ord med funktion?

Att säga tack till någon är också att bekräfta den som handlade. Bekräftade att vi finns, lever och andas, och inte bara är en siffra i statistiken. Vi är människor som mår bättre av omtanke, om den så bara existerar för en liten stund från en människa du kanske aldrig möter igen. Möten. Att mötas. Om det är något vi borde behålla i våra kalendrar, agendor, planeringar, så är det tid för möten. Allt materiellt vi omringar oss med och införskaffar kommer aldrig kunna ersätta det vi som människor kan åstadkomma genom möten. Möten där du och jag är lika. Oavsett ålder, hudfärg, sexualitet, religion, kön, dysfunktion. Möten där du är du och jag är jag.  Möten där vi lyssnar, tar in och reflekterar. Naket. Respektfullt. Intresserat.

Så ta dig tid, stanna upp och säg tack. Tacket blir ett kort möte. Eller kanske långt. Oavsett så fyller tacket sin värmande funktion om du låter det ha sin betydelse.

Så jag säger tack till att jag har möjligheten att välja det goda. Jag väljer att kämpa för det som kan bli bättre och jag väljer att lyfta det goda framför det onda.

Tack.

 

Lösningsorienterad?

Fråga mig inte hur…men det verkade ordna sig. Igen.

Har du varit med om att du stått inför bildligt sett en stor bergsvägg? Du vet att du behöver ta dig upp nu, för uppe på berget är där du behöver vara. Du står med tungt hjärta och sveper med orolig blick runt omkring dig, men HUR ska jag komma upp? Det kommer ALDRIG gå!
Sen, en liten stund senare någonstans mellan hopp och förtvivlan så är du mer än halvvägs upp, då förbyts förtvivlan mot kämpar glöd, och snart tar du ett fast tag om kanten och drar dig upp. Leendet triggar dina endorfiner och du känner dig lite som löparen som står på startlinjen med chans till OS-guld. Adrenalinpåslag. Sen. Hur kunde det lösa sig när det kändes så omöjligt?

Det finns lösningar runt omkring oss, men vi ser dem inte alltid för vi kämpar så hårt i samma spår. Kämpar och harvar utan att veta var vi är på väg. Släpp taget. Stanna upp. Låt lösningen komma till dig istället för att jaga den. Det kanske är överdrivet att säga att det finns lösningar på allt allt allt, men på det mesta. Ta dig tid att fundera på hur många gånger du tänkt; Det här kommer aaaaaldrig gå! Men det gjorde det, och vad mer.  Jo, hur många gånger blev slutresultatet bättre än du hade tänkt från början? Lita till din egen förmåga att lösa problem och hinder som uppstår. Ha tilltro till dig själv och vad du kan åstadkomma bara genom att vara den du är. Det är inte så bara. Vi är födda till överlevare, annars skulle vi inte vandrat runt här på jorden idag. Så inom oss finns den lösningsorienterade funktionen, men den slås lätt av eller upphör att göra sig påmind i allt brus som får oss att blicka utåt istället för inåt. Svaren finns inom dig.

Så…stanna upp. Var i nuet. Bli medveten om vad som sker i dig just nu. Just precis nu.