Jag betraktar mina barn från nattlampan, andningen är stilla, tryggheten är närvarande och tårar rinner ned för mina kinder. Det vackra jag ser framför mig har jag varit med och skapat. Men det är inte för det vackra mina tårar rullar denna gång. Det är för den förtvivlan som rör sig runt i mitt varande, en förtvivlan över alla barn som aldrig somnar i trygghet. Barn som aldrig får den där ömma smekningen på kinden eller den betraktande stunden från en älskande förälder när de sover. Föräldern som skulle offra sitt liv för sitt/sina barn. Eller för de barnen som blivit lämnade av sina föräldrar, för att de tror att deras barn får det bättre någon annanstans. Barn som aldrig får ta plats och göra sina röster hörda. För dem barnen gråter jag. För det finns ingen rättvisa där, det finns ingen ”mening” med att det ska vara så. Men det är så.

30 miljoner barn tror man är på flykt i världen idag, just nu. 30.miljoner.barn. Hur är det möjligt att vi tillåter världen att vara så? Hur rättfärdigar sig den rike att vilja ha ännu mera när den fattige skulle överleva om den delade med sig? Det vackraste vi kan skapa och bidra med till denna värld, barn, lämnar vi åt ödesdigra öden. Öden ingen av dem bad om och öden vi aldrig skulle önska våra egna närmaste. Men ingens barn kan väl vara allas barn. Vi kan inte ensamt rädda världen och alla barnen på flykt och i miserabla förhållanden, men vi kan tillsammans bestämma oss för att vill att den ska vara mer human, att det för var och en som föds här ska finnas en alldeles speciell plats med ett viktigt värde.  Vi kan bestämma oss för att vi vill omfamna de som står utan famn.

Barn är på flykt världen över och vi som kan omfamna våra barn och ge dem vår villkorslösa kärlek, vi kan ge. Ge och bidra så att ett till litet barn imorgon kan få somna med mätt mage, och kanske vakna med tak över huvudet.

Jag väljer att ge, följer du med mig?

/Rebecca

Omfamna nuet.