Ett kärleksbrev..

..till människan som gör min värld till en alldeles unik tillvaro. Till den personen vars mjuka hud och trygga lukt jag älskar att vila min näsa mot när jag ska somna, när jag vaknar och all annan tid däremellan.

Så varför skriva det här så hela världen kan läsa? Ja varför inte?
Behöver jag? Knappast. Han vet att jag älskar honom enormt utan att en enda dag ta honom för given. Jag vill skriva de här orden för att de då aldrig kan försvinna eller glömmas bort. Jag vill skriva för att jag vill låta hela världen veta hur lyckligt lottad jag är, dumt vore att låta bli.

Jag skriver också för att det inte är en självklarhet att träffa sin ”själsfrände”, det är däremot min fulla övertygelse att du där ute aldrig ska stanna i en relation som inte får dig att må gott, känna dig fri och utvecklas i. Jag vet, för jag har gjort den resan också, stannat och gått tillbaka till något som sargade sönder mig istället för att låta mig blomma. Det enda bra med den relationen var att jag med de vägar jag valde då, till slut träffade Jonas. Han heter så och han tog mitt efternamn när vi gifte oss. Ok, han hette Johansson, men ändå, han är prestigelös.

jonas

Jag mötte honom där på dansgolvet mitt bland alla svettiga människor den där sena och varma julikvällen för lite mer än ett decennium sedan. Med tanke på euforin vi båda upplevde av att i ett högt tempo dansa till någon rockig låt, och hur jag mitt i berusningen från goda färgglada sommardrinkar, upplevde oss röra oss ensamma i en lokal som var mer än överfull…så gissar jag att historien om oss redan började där. Långt innan vi själva förstod så knöts vi samman på ett sätt som för alltid skulle bli ett av oss två. Jag minns väl att mitt leende bokstavligen gick från örsnibb till örsnibb. Vi blev efter några turer vänner och jag minns att jag i början varje gång vi pratade i telefon, fick ta mig till en tystare plats då jag inte kunde höra vad han sa på sin mumlande Orust dialekt. Idag förstår jag hans mumlande alldeles utmärkt.

Ett par år senare…i en husvagn på en asfaltsparkering i Malung, kom den där stunden igen när allt runt omkring inte längre fanns. När kärleken aningens oväntad men bokstavligen slog till så hårt så att vi aldrig hade kunnat ta oss ur den, även om vi hade försökt. En smekning på hans arm och vi var inte längre ”bara vänner”. Dagarna och kvällarna efter blev något av en smygande kärlekssaga, vi visste knappt själva vad som pågick men det var vi. Två veckor senare fick han min andra lägenhetsnyckel och adressändringen var ett faktum.

Drygt nio år senare från den där stunden i husvagnen har vi upplevt hela färgspektra av livet tillsammans. Vi har skrattat, gråtit, älskat och även stångats emellanåt, kärleken har aldrig släppt taget. Jag är älskad ut i mina fingertoppar, jag är uppskattad för den jag är och får ofta höra att jag gör den här världen bättre för de som finns i min närhet och de som korsar min väg eller jag någon annans. Han är bra den där killen på att påminna mig när jag ibland har en snurrande vägvisare att ha tilltro till mig själv.

Jag ligger här på en säng mitt ute i Toscanska landsbygden med min familj många mil bort. Jag har filat på det här inlägget flera sena kvällar på raken. Vill att det ska bli så bra så att alla fattar. Fattar grejen med att jag har en sjuhelsikes kille vid min sida på strapatsen genom livet, och att fler kan ha det så.

Igår kväll när vi körde Facetime och såg varandra för första gången på sex dagar så fick jag fjärilar i magen. Ni fattar va? Jag känner mig nykär fast det gått nio år. Jag sa inte att jag känt så varje dag i nio år, det skulle vara mysko. Men den där pirriga känslan när den slår till och privilegiet att leva i en relation som tar oss till de känslorna, om igen. Obeskrivbart. Tacksam. Lycklig.

Den där killen har gjort så många vackra saker för sin familj att listan är oskrivbar, så bara för att få ett litet hum…

Han har avbrutit ett jobb och kört +50 mil hem mitt i natten för att han över telefon hört att hans fru varit på väg ner för räkning. Han har otaliga gånger överraskat mig med vackra blommor och för att inte prata om alla mina örhängen jag älskar, alla från honom. De där små askarna och ljuvligt doftande blommor dyker oftast upp en helt vanlig dag. Uppmärksammad och uppskattad bara för att jag är jag…som han brukar säga. Och jag som tyckte att jag var romantisk…

För att inte tala om alla vackra ord, skrivna på lappar, kort, sms…omsorgsfullt textade och med en kärlek som omfamnar mig om och om igen.

Så många nätter han stannat uppe och grejat och fixat i ordning. Han har gjort avkall på sin egen sömn för min skull, för att skapa lugn och ro runt omkring mig och oss i både vårt gamla och nya hem. När min ork inte räckt till har han haft ork för två, kanske fler.

De dagar han gjort allt det där tråkiga vardagspysslet i form av tvätt och städ, därefter lagat mat både en och två gånger, för att sen gå ut en sväng med tjejerna i lekparken, så att jag har fått plugga och förverkliga mina drömmar. Jag försöker påminna honom om att hans drömmar är lika viktiga. Jag påminner också mig själv om att det för honom är en självklarhet att göra allt det där, alla dagar på året.

Alla våra samtal mitt i natten om livet och kanske ingenting. De där påhejande orden som fått mig att våga fortsätta ut i det okända. Och en helt klart grym pappa till våra coola tjejer. Kan inte vara lätt att bo under samma tak som tre starka tjejer, ser dock inga tecken på gråa hår än. Kanske han mediterar när vi sover?!

Hur många gånger har han sagt; ”- Det är lugnt älskling, jag fixar det där.”?! Många. Ordnar det sig? Alltid.

Jag är inte perfekt på något sätt och inte han heller, skönt. Vem vill vara perfekt, och vad är det? Vi lär oss av de saker vi kan bli bättre på för att ta vår relation framåt och inte fastna på vägen. Vi pratar mycket…jättemycket om hur vi ser på saker, hur vi vill upptäcka livet tillsammans och i egen person. Han är min man och han är min bästa vän. Vi har våra svackor men vi har mest balans. Även när svackorna kommer så står vi enade, och jag vet att han är min trognaste bundsförvant.

Han skrattar åt mina skämt, även de dåliga! Vi delar många drömmar och liksom mig gillar han inte att följa strömmen. Så vi möter den tillsammans. Vi och våra tjejer.

Men det här inlägget handlar inte om allt han gjort och att någon måste göra en massa saker för att vara ens bättre hälft. Det handlar om känslan bakom hans handlingar. Hans sett att se på mig, älska mig, vara stolt över mig och glatt påhejande till det jag vill förverkliga i livet, både med och utan honom. Hans sätt att så varsamt plockat ihop mina skärvor när jag varit trasig eller gått sönder igen, lagat mig i den takt jag haft förmågan till och med sån varsamhet att fogarna  mellan skärvorna inte  längre syns. Hans sätt att så självklart vilja lyfta fram sin fru, se till att jag vågar gå mina oskrivna vägar, för att jag, som han säger, ”..är så jä-la bra”. Han betraktar mig och jag känner mig så vacker. Och jag vet att jag älskar den där västkustkillen hejdlöst mycket och tacksamhet att få leva med en man som honom är ett ord som landar bra i hjärtat. Tacksam och stolt över det vi har skapat tillsammans.

Så nöj dig inte med att det är en ok relation du lever i. Var och en av oss är unika, med rätten att respekteras, accepteras och få växa i en relation. Din andra hälfts framgång och utveckling ska inte vara på bekostnad av din. Lev och ha tillit till varandra. Älska varandra gränslöst och sätt värde på det som är ni. Det finns bara en av dig och två av er.

Rebecca

Baby, we are Islands in the stream…