Musiken fyller mitt huvud, får varje del av mig att röra sig till det musiken säger. Borta är surret av tankar, jag är närvarande i det som får mig att känna mig levande. Om jag bara hade förstått tidigare i livet hur mycket dansen är som terapi för mig hade jag skrivit ut recept på dans under de perioder i livet då uppförsbacken kändes som vägen upp till Mount Everest. Kanske hade jag funnit kraft att ta mig upp tidigare. Underskatta inte värdet i att finna det som ger dig sinnesro även i mindre ljusa stunder.

Jag älskar att dansa. Jag ä.l.s.k.a.r att dansa. För att det frigör mig, för att det alltid tar mig tillbaka till nuet om jag glömmer att leva där. Den lättar bördorna och skingrar tankarna. Frågor som saknat svar rätas ut och jag inser att dansen för mig är som en mjuk meditation i sin rörligaste form. Det är min passion. Vad är din?

Hur ofta gör du saker som du egentligen inte har lust med (nu menar jag saker som du faktiskt skulle kunnat välja bort)? Hur ofta önskar du i det läget att du hade varit någon annanstans? Varför tenderar vi människor att alltför ofta behaga andra före oss själva? Om vi gör det för att söka bekräftelse är vi farligt ute. Vi kan aldrig styra någon annans tankar och känslor, men vi kan styra över vad vi själva ska göra för att må bra. Det finns självklart tillfällen när vi väljer att sätta andra i vår närhet före oss själva för att det är vad vi anser är viktigt just då. Men när vi alltför ofta börjar nagga på vårt eget värde och behov för att må bra till någon annans fördel, då pratar vi om något annat. Bekräfta dig själv, var stolt över att prioritera dig själv och känn inte skuld för att erkänna det. Det vackraste du har är dig själv och dina möjligheter att göra val i livet som får dig att vara lycklig. Lycka är inget tillstånd vi ska ”söka rätt på”, det är ett val vi kan göra. Jag kan välja att vara lycklig (och nu menar jag rent generellt). Vi människor strävar så hårt. För vad? Blir vi så mycket lyckligare om gräset är grönare på andra sidan, eller var det alldeles fint som vi hade det?

Jag har träffat människor som verkligen stått på livets rand, inget haft kvar att förlora och ändå valt att vara lyckliga där de är. Jag beundrar deras förmåga att välja lycka, jag är inte säker på att jag skulle lyckas lika bra själv, men jag vet att jag aldrig kommer sluta försöka. Med ett liv, har jag verkligen råd att inte göra det bästa av det? Good days, bad days…gör det bästa av dem. Det finns någon nära mig som lärt mig att om du accepterar det oacceptabla så rider du ut stormen. Ha tillit till dig själv och fin kraften där. Vi föddes till överlevare, sluta aldrig vara en.

Gör det du älskar att göra med hela hjärtat, inte mindre än så. Hänge dig och sätt ord på det som är viktigt, resten kan du låta vara.