Kategori: Familj

Ett kärleksbrev…

Ett kärleksbrev..

..till människan som gör min värld till en alldeles unik tillvaro. Till den personen vars mjuka hud och trygga lukt jag älskar att vila min näsa mot när jag ska somna, när jag vaknar och all annan tid däremellan.

Så varför skriva det här så hela världen kan läsa? Ja varför inte?
Behöver jag? Knappast. Han vet att jag älskar honom enormt utan att en enda dag ta honom för given. Jag vill skriva de här orden för att de då aldrig kan försvinna eller glömmas bort. Jag vill skriva för att jag vill låta hela världen veta hur lyckligt lottad jag är, dumt vore att låta bli.

Jag skriver också för att det inte är en självklarhet att träffa sin ”själsfrände”, det är däremot min fulla övertygelse att du där ute aldrig ska stanna i en relation som inte får dig att må gott, känna dig fri och utvecklas i. Jag vet, för jag har gjort den resan också, stannat och gått tillbaka till något som sargade sönder mig istället för att låta mig blomma. Det enda bra med den relationen var att jag med de vägar jag valde då, till slut träffade Jonas. Han heter så och han tog mitt efternamn när vi gifte oss. Ok, han hette Johansson, men ändå, han är prestigelös.

jonas

Jag mötte honom där på dansgolvet mitt bland alla svettiga människor den där sena och varma julikvällen för lite mer än ett decennium sedan. Med tanke på euforin vi båda upplevde av att i ett högt tempo dansa till någon rockig låt, och hur jag mitt i berusningen från goda färgglada sommardrinkar, upplevde oss röra oss ensamma i en lokal som var mer än överfull…så gissar jag att historien om oss redan började där. Långt innan vi själva förstod så knöts vi samman på ett sätt som för alltid skulle bli ett av oss två. Jag minns väl att mitt leende bokstavligen gick från örsnibb till örsnibb. Vi blev efter några turer vänner och jag minns att jag i början varje gång vi pratade i telefon, fick ta mig till en tystare plats då jag inte kunde höra vad han sa på sin mumlande Orust dialekt. Idag förstår jag hans mumlande alldeles utmärkt.

Ett par år senare…i en husvagn på en asfaltsparkering i Malung, kom den där stunden igen när allt runt omkring inte längre fanns. När kärleken aningens oväntad men bokstavligen slog till så hårt så att vi aldrig hade kunnat ta oss ur den, även om vi hade försökt. En smekning på hans arm och vi var inte längre ”bara vänner”. Dagarna och kvällarna efter blev något av en smygande kärlekssaga, vi visste knappt själva vad som pågick men det var vi. Två veckor senare fick han min andra lägenhetsnyckel och adressändringen var ett faktum.

Drygt nio år senare från den där stunden i husvagnen har vi upplevt hela färgspektra av livet tillsammans. Vi har skrattat, gråtit, älskat och även stångats emellanåt, kärleken har aldrig släppt taget. Jag är älskad ut i mina fingertoppar, jag är uppskattad för den jag är och får ofta höra att jag gör den här världen bättre för de som finns i min närhet och de som korsar min väg eller jag någon annans. Han är bra den där killen på att påminna mig när jag ibland har en snurrande vägvisare att ha tilltro till mig själv.

Jag ligger här på en säng mitt ute i Toscanska landsbygden med min familj många mil bort. Jag har filat på det här inlägget flera sena kvällar på raken. Vill att det ska bli så bra så att alla fattar. Fattar grejen med att jag har en sjuhelsikes kille vid min sida på strapatsen genom livet, och att fler kan ha det så.

Igår kväll när vi körde Facetime och såg varandra för första gången på sex dagar så fick jag fjärilar i magen. Ni fattar va? Jag känner mig nykär fast det gått nio år. Jag sa inte att jag känt så varje dag i nio år, det skulle vara mysko. Men den där pirriga känslan när den slår till och privilegiet att leva i en relation som tar oss till de känslorna, om igen. Obeskrivbart. Tacksam. Lycklig.

Den där killen har gjort så många vackra saker för sin familj att listan är oskrivbar, så bara för att få ett litet hum…

Han har avbrutit ett jobb och kört +50 mil hem mitt i natten för att han över telefon hört att hans fru varit på väg ner för räkning. Han har otaliga gånger överraskat mig med vackra blommor och för att inte prata om alla mina örhängen jag älskar, alla från honom. De där små askarna och ljuvligt doftande blommor dyker oftast upp en helt vanlig dag. Uppmärksammad och uppskattad bara för att jag är jag…som han brukar säga. Och jag som tyckte att jag var romantisk…

För att inte tala om alla vackra ord, skrivna på lappar, kort, sms…omsorgsfullt textade och med en kärlek som omfamnar mig om och om igen.

Så många nätter han stannat uppe och grejat och fixat i ordning. Han har gjort avkall på sin egen sömn för min skull, för att skapa lugn och ro runt omkring mig och oss i både vårt gamla och nya hem. När min ork inte räckt till har han haft ork för två, kanske fler.

De dagar han gjort allt det där tråkiga vardagspysslet i form av tvätt och städ, därefter lagat mat både en och två gånger, för att sen gå ut en sväng med tjejerna i lekparken, så att jag har fått plugga och förverkliga mina drömmar. Jag försöker påminna honom om att hans drömmar är lika viktiga. Jag påminner också mig själv om att det för honom är en självklarhet att göra allt det där, alla dagar på året.

Alla våra samtal mitt i natten om livet och kanske ingenting. De där påhejande orden som fått mig att våga fortsätta ut i det okända. Och en helt klart grym pappa till våra coola tjejer. Kan inte vara lätt att bo under samma tak som tre starka tjejer, ser dock inga tecken på gråa hår än. Kanske han mediterar när vi sover?!

Hur många gånger har han sagt; ”- Det är lugnt älskling, jag fixar det där.”?! Många. Ordnar det sig? Alltid.

Jag är inte perfekt på något sätt och inte han heller, skönt. Vem vill vara perfekt, och vad är det? Vi lär oss av de saker vi kan bli bättre på för att ta vår relation framåt och inte fastna på vägen. Vi pratar mycket…jättemycket om hur vi ser på saker, hur vi vill upptäcka livet tillsammans och i egen person. Han är min man och han är min bästa vän. Vi har våra svackor men vi har mest balans. Även när svackorna kommer så står vi enade, och jag vet att han är min trognaste bundsförvant.

Han skrattar åt mina skämt, även de dåliga! Vi delar många drömmar och liksom mig gillar han inte att följa strömmen. Så vi möter den tillsammans. Vi och våra tjejer.

Men det här inlägget handlar inte om allt han gjort och att någon måste göra en massa saker för att vara ens bättre hälft. Det handlar om känslan bakom hans handlingar. Hans sett att se på mig, älska mig, vara stolt över mig och glatt påhejande till det jag vill förverkliga i livet, både med och utan honom. Hans sätt att så varsamt plockat ihop mina skärvor när jag varit trasig eller gått sönder igen, lagat mig i den takt jag haft förmågan till och med sån varsamhet att fogarna  mellan skärvorna inte  längre syns. Hans sätt att så självklart vilja lyfta fram sin fru, se till att jag vågar gå mina oskrivna vägar, för att jag, som han säger, ”..är så jä-la bra”. Han betraktar mig och jag känner mig så vacker. Och jag vet att jag älskar den där västkustkillen hejdlöst mycket och tacksamhet att få leva med en man som honom är ett ord som landar bra i hjärtat. Tacksam och stolt över det vi har skapat tillsammans.

Så nöj dig inte med att det är en ok relation du lever i. Var och en av oss är unika, med rätten att respekteras, accepteras och få växa i en relation. Din andra hälfts framgång och utveckling ska inte vara på bekostnad av din. Lev och ha tillit till varandra. Älska varandra gränslöst och sätt värde på det som är ni. Det finns bara en av dig och två av er.

Rebecca

Baby, we are Islands in the stream…

 

 

När vilddjuret kom till sta´n

Det är fullmåne och hösthimlen kunde inte varit mer stjärnklar. Jag är jäkligt taggad, andas kontrollerat och fokuserar så att förmodligen varenda cell i kroppen vet sin position. Nu är det på riktigt. Det är nu det händer.

Ett dygn tidigare satt jag i framsätet och tittade på himlen och undrade om det var ett skämt? Jag vill väl förtusan inte sitta i framsätet och nynna på väg in till BB?! Jag vill ju ligga i baksätet och skrika ”kör fortare älskling”. Så, nu börjar det ordna upp sig. Det är inte längre tal om någon latensfas och så´n skit, nu är det hardcore och bebben vill ut. Hade jag kommit ihåg kanske vi hade kunnat slagit vad om hur mycket jag var öppen när jag kom in, men det vart strul med parkeringen, så vi fick hoppa det vadet.

På väg in på mitt rum möter jag en tjej i lite lugnare skede än mig, gåendes i korridoren med en sådan där piffig gåstol. Jag drog några varv på rummet istället. Såg förmodligen ut som en senil katt som gick runt runt och emellanåt stannade upp och andades med stora näsborrar. Aldrig att jag hade visat mig ute i korridoren med 2009 års kollektion på ”föda-barn-klänning”. Den var lite för hipp för mig…

Vid ett tillfälle försöker min käre man att påminna mig om andningen när jag börjar låta lite som en brunstig ko. Jag förmedlar att det är cool med andningen, men att vi kan glömma öppningsfasen nu, nu har lillgrodan, som arbetsnamnet var, kommit på den förträffliga idén att ta sig ut hela vägen. Å så vitt jag vet, är det i det läget bara en väg ut. Jaha, genom mig? Ja men så trevligt, då tar vi och tänjer lite. Å så lite profylaxandning på det. Som för övrigt var väldigt effektivt!

Jag vet att när krystarbetet väl började, tittade jag på klockan och tänkte bara..”Bring it on…” fast kanske inte med den coola amerikanska accenten jag lagt till i efterhand. Men ändå.

Å ut kom bebisen, efter att naturligtvis ha kommit på den eminenta idén att stanna med huvudet halvvägs ute på näst sista krystvärken, så att jag verkligen skulle förstå att det var en bebis på väg ut. Mycket omtänksamt tycker jag.

Efter en stund med en så lite och varm hud emot mitt bröst, kommer jag på att vi fortfarande inte vet om det är en tjej eller kille. Känslan av att inte veta värmer mig. Det spelar ingen roll. Vi har fått ett alldeles ljuvligt litet barn, cool nog att skämta med att låta den nyblivna pappan nästa klippa av fingertopparna, bara för att göra allt lite mera spännande redan från början. Numera är det egna håret roligt att klippa i.

Den 4 oktober föddes du, vår vackra förstfödda dotter. Vi är lika och olika du och jag. Vi är mor och dotter. Vi är överens och vi är mindre överens ibland. Du får mig att skratta hejdlöst och du kan reta mig så jag nästan biter mig i knogen som gammelmormor gjorde 😉 Allt spelar roll, allt flätar oss samman och jag antecknar i tysthet. För en dag blir du stor på riktigt och då vill jag berätta om hur du har berikat våra liv och gjort den här världen till en bättre plats att leva i, bara av att vara just du. Det är allt annat än ”bara”.

Du har en empati för andra människor som gör mig mållös. Du går din egen väg och du verkar rätt modig. Men oavsett vem du vill vara och hur du vill ta dig an livet, så kommer jag finnas där. Vid din sida, bakom eller någonstans där du känner min närhet, trygghet och oändliga kärlek.

Grattis Neah på din 6-års dag, mitt älskade vilddjur <3

 

Stop. Play. Pause. Play. Forward. Stop. Rewind.

IMG_0808

Det här med att leva i nuet är en konst. Jag övar varje dag och jag är glad att säga att jag är mycket bättre på det idag än jag var för drygt ett år sedan. Men jag vet också att jag kan leva ännu mera i nuet och att jag behöver fortsätta öva. Mycket. För det kräver sin tid och sitt engagemang. Precis som att fysisk och psykisk god hälsa är en färskvara, så är även förmågan att bevara sin sinnesnärvaro i nuet.

Dag ett på det nya året och löftenas tid är här. Redan idag sitter vi med löften som tar oss flera veckor kanske månader framåt i tiden, när det enda vi har är nu. Inget fel med löften, men vi kanske borde fundera på vad löftena gör med oss och varför vi tog oss an dem från början. Ett löfte ska komma ur din egna önskan om att förändra något, inte utifrån vad du tror att andra skulle vilja att du förändrar. Om viljan till förändring inte kommer inifrån oss själva, kommer den inte ske. Den behöver vara förankrad hos dig själv för att den ska ge mening till det du behöver genomgå för att uppnå den. Så vad händer i dig och alla andra som ger löften som sedan inte infrias? Jag tror att de flesta i din omgivning inte kommer reflektera över eller kommentera ditt ”misslyckande”, snarare ge dig en klapp på axeln att du kan försöka igen och att du var modig som vågade. Men vad kommer du säga till dig själv? Vi människor är bra på att slå hårt på oss själva (Jag har i ett tidigare inlägg skrivit just om det). Så ganska troligt är att du kommer tala om för dig själv hur dålig du är som inte hade modet, viljan, kraften mm att infria ditt löfte. Och du kommer inte påtala det för dig själv en gång, utan många. Så inte nog med att du inte uppnådde ditt löfte, du passade även på att ge dig själv några extra örfilar så att du verkligen ska förstå att du inte räckte till. Om löftet var rimligt eller inte tror jag inte du tar i beaktande, du ser endast ”misslyckandet” i stället för att se det som att du hade modet att försöka. Du. hade. modet. att. försöka. Du kan göra det igen, på ett annat sätt. Ha tilltro till dig själv att du faktiskt har förmågan att förändra. Ibland mer, ibland mindre. Så gläds även om målet inte alltid uppnås.

Så kanske är det dags att du ger dig själv ett löfte om att oavsett alla målsättningar och förändringar du vill uppnå så ska du vara snäll mot dig själv. Var inte rädd för att sätta upp mål, men låt de vara realistiska. Låt dem vara dina egna och ingen annans. Låt dem vara uppnåeliga inom en kortare framtid, gör annars delmål som du kan nå på vägen till det stora målet. Och kom ihåg att du ska njuta av och uppleva vägen till målet, för det är inte målet som kommer vara själva resan i sig, det är just vägen dit. Det som kommer vara ditt nu. Själva målet är sen och det vet vi ingenting om. Det är på just den där vägen du kommer lära dig mer om dig själv, möta människor och platser som tillför något till ditt liv och  förbereda dig för att möta målet. För vad händer när du har uppnått ditt mål? Kommer du njuta av segerns sötma? Kommer du springa ut på gatan och vråla högt av eufori och vinka glatt till alla grannar som kommit springande till sina fönster av vrålet utanför? Eller kommer du bara checka av målet i kalendern för att sedan hämta barnen på förskolan? Vad krävs för att du ska se dig själv som en vinnare och ta dig tiden att njuta av känslan?

Tänk om vi kunde se det stora i det lilla? Tänk om vi bara kunde köpa hem en tårta en tisdag och fira att minstingen i familjen klarat av att knäppa jackan själv för första gången eller att du fick en annan människa att le i affären på väg hem. Eller för att faktiskt fira livet så där mitt i allt. Tänk om. Tänk om vi kunde sluta med tänk om och bara göra. Om du vill förändra något i världen, börja med dig själv. Det mesta runtomkring oss kan vi inte styra över, men du kan bestämma vem du vill vara. Du kan välja Stop. Play. Pause. Play. Forward. Stop. Rewind hur många gånger du vill. Men fastna inte i det förflutna, fokusera inte för mycket på det som ska komma, men pausa och stanna upp ofta i det som pågår nu. Det är den stund du kan påverka.

Vi kan alla summera vårt 2014 med packningar som väger olika tungt, en del saker kanske knappt får oss att orka lyfta ryggsäcken, medan andra delar ger oss driv framåt. Jag fascineras verkligen av och älskar mötet med andra människor. Det finns så mycket att lära, så mycket att förstå, så mycket att beundra och kanske förakta. Men, det jag hela tiden bär med mig efter möten med många människor är, vi bär alla på våra ok. Vi vandrar alla en väg eller flera i livet och vi gör så gott vi kan med det vi får med oss på vägen. Men sällan ser vi på oss själva med ömhet och klappar om oss för att vi faktiskt gör så gott vi kan. Men vad mer kan vi begära? Vi vet inte vad som väntar längs vägen. Livet är mer eller mindre en oskriven karta och om vi valde rätt väg eller inte, det kommer visa sig i efterhand. Vi behöver påminna oss om att leva mer i nuet och acceptera det som sker. Ibland behöver vi acceptera det oacceptabla. Då menar jag inget som har med våld, förakt, svält, krig mm att göra. Jag menar att för att ibland kunna ta oss igenom sorger, förluster, bakslag osv, behöver vi lära oss att acceptera det oacceptabla för att kunna vandra vidare i livet och se nya vägar.

Du gör så gott du kan. Det räcker.

Vem ska jag nu berätta hemligheter först för?

Farmor och jagSen jag tog mitt körkort för nu rätt många år sedan, var du alltid den som fick veta de viktigaste hemlisarna först. Körkort, ny pojkvän, förlovning, bebisar i magen, bröllop, bild på bröllopsklänning, överraskningar för andra familjemedlemmar mm. Det har liksom varit du och jag och några hemlisar. Hemligheter tryggt förvarade hos en alldeles ljuvlig liten tant som med ingen underdrift varit min idol och kommer så förbli. Den första och enda idolen i mitt liv. Så vem ska jag nu berätta hemligheter först för? Kanske om jag viskar ut dem i den stjärnklara natten att du hör mig. Det är ok att dela dem med farfar.

Men i himlen hoppas jag att det alltid är varmt och ljust, och att de tänkt till och ordnat fram en bastu åt dig.  Nu kan du ta dig tid till avkoppling i hammocken i eftermiddagssolen och en hambo eller två med farfar. För jag hoppas ni finner varandra däruppe bland stjärnorna och får krama varandras händer, och tillsammans se att vi som är kvar här tar väl hand om varandra. Men jag saknar dig farmor. Saknar dina långa tummar och din alltid så varma famn. Din glädje och busighet som aldrig tog hänsyn till ålder. Jag saknar dig så förbannat. Ursäkta ordvalet. Men även om du var väldigt gammal, så gör det inte sorgen mindre. Och fastän du var gammal så känns det som att det var ren otur att du övervanns. Du skulle ha fått stannat ett tag till. Nu får jag aldrig träffa dig igen, och jag tycker inte om ordet aldrig.

Jag minns när jag skulle ta körkort och jag sov hos dig på natten innan, du var den enda som visste att jag skulle köra upp morgonen efter. Vi sov skavfötters på en 90 cm bred säng den natten, och jag måste ha gjort 200 varv av nervositet i sömnen, men du sa på morgonen att du hade sovit så gott så. Det tror jag inte du gjorde, men det gjorde dig inget. Du var lika nervös som jag. När jag kom tillbaka efter uppkörningen hade du börjat byta gardiner i köket för att du var så nervös och inte visste vad du skulle göra. *skratt* Älskade farmor. Sen hoppade vi runt i ett glädjerus över att uppkörningen var avklarad och godkänd på första försöket. Du var också den som först åkte med mig på en längre tur i krokarna runtom Sundsvall. Såklart.

Neah sa häromdagen;
– Mamma, snart kommer gammelfarmor dö och då kommer vi bli ledsna på riktigt. Och ja farmor, jag är så ledsen för att aldrig mer få höra din röst, krama din obeskrivligt lena hand och dela en blåbärsbakelse med dig. Listan över saker jag kommer sakna med dig kan göras lång. Jättelång. Några saker jag ska bära med mig är din styrka och sättet att hantera saker längs livets gång, och ditt alldeles underbara sätt att vara farmor. En dag hoppas jag att få vara mormor som du varit farmor.

Tänker på de gånger du torkat mina tårar och lovat mig att ”Kommer dag, kommer råd”, jag ska inte glömma de orden nu.

Jag minns alla varma dagar på landet, så där på eftermiddagen när skuggan låg över hörnet av gräsmattan och du satt i solstolen och läste en tidning. Jag låg på solsängen bredvid dig och vi pratade om det mesta. Förmodligen åt jag på något gott du alltid fixade fram. Du gillade att förse oss med mat och godsaker du, men så är vi ett gäng seglivade Krantzar också. Inte omöjligt att farfar kom lufsande ut bland de enorma granarna från snickarboden. Vattnet på sjön låg spegelblank och tystnaden runt omkring var så där omfamnande och lugnande. Jag ska köpa en ny hammock och solstol och låta tjejerna få leka på den kuperade gräsmattan en varm sommardag.

Sen var du ju en hurtbulle utöver det vanliga, gick alltid din egen väg och hade ett öppet sinne som få i 100-års ålder kanske har. Vad vet jag, jag känner inte så många fler som är 100 år. Tennis- och sportvärlden har i alla fall fått ett fan mindre, och vem ska nu referera spelare med konstiga namn som fick både dig och oss att skratta gott. För inte hade du några problem att bjuda på ett skratt eller två, och du skrattade ofta gott. Det kanske var en av anledningarna till att du levde så länge? Du gillade liksom att leva även runt 100 strecket. Å du gillade choklad. Varje jul fick vi en Aladdin- eller Paradisask med en peng i, från dig och farfar när han levde och sedan från dig. Jag tror jag ska köpa en ask till helgen och fundera på vilken bit du skulle valt först.

Jag undrar hur många liter mjöl du släpade hem under mina yngre år. Ett populärt inslag var ju att leka restaurang med dig. Jag blandade mjöl, vatten och ibland lite kryddor i alla dess tjocklekar och serverade sedan den ena delikata soppan efter den andra. Vad jag minns sa du aldrig stopp, du bara skrattade och låtsades äta med stor entusiasm. Tack för de vackra minnena. Och tack för alla sköna sovstunder på soffan. Hur jag vare sig jag trodde jag var trött eller inte somnade så gott en stund. Varpå du tyst och snabbt var där och värmde mig med en filt och därefter var mer eller mindre ljudlös tills mina ögon öppnades igen. Det kan vara dina smygargener jag ärvt.

Eller den där gången när vi var på Kos, jag var 8 år och du och jag gick vilse när vi skulle hem från stranden. Jag minns inte hela historien, men jag tror att vi tog en taxi till slut, till fel hotell. På den tiden slängde man inte upp någon fancy mobiltelefon, utan det var bara att leta sig tillbaka på gammalt hederligt vis. Vi kom hem igen, men jag var aldrig rädd, jag var ju med dig farmor.

Civilkurage saknade du knappast heller, gick fram vid gängbråk nere på sta´n och mer eller mindre tog dem i örat och skällde ut dem efter noter. Hade de inte mer vett än att hålla på och slåss? En gång hotade du att kasta en blomkruka i huvudet på en fönstertittare. Ja sen den där lilla kruttanten.

Det finns så mycket minnen jag vill rabbla upp, rädd att glömma med tiden.  Jag ska skriva ned dem ett efter ett med de mjukaste slagen på tangenterna, spara dem väl och läsa dem närhelst jag känner för det. Du och jag farmor.

Tack farmor för att du var du och tack för att vi fick låna dig så länge. Hade jag fått välja hade jag lånat dig för alltid. Kärleken är oändlig.

Fragment av något vackert

Naturens starka höstfärger fångar min uppmärksamhet och jag inser att det var alltför längesedan jag stannade upp och la märke till övergången från sommar till höst. Det har gått i ett rasande tempo de senaste veckorna och det behöver få ett slut. Jag vill inte leva i det förflutna, men jag vill ta med mig det vackra från sommarens avslappnade stunder in i höstens allt kortare dagar. Jag vill vara medveten om att det hela tiden sker vackra saker runt omkring oss, oavsett årstid, oavsett plats. Det sätt vi väljer att låta tankar och känslor passera vårt medvetande, påverkar också vårt sätt att se på vår omgivning. Jag hör så ofta människor påpeka hur skönt det var med semester, eller hur mycket de längtar till nästa semester, men vad hände med att se det ljuvliga i vardagen?

De flesta av oss lever större delen av våra liv i ”vardagen”, då känns det lite sorgligt att vi lägger så mycket fokus på att ”vänta in” tillfällen när vi förväntas vara lyckliga, fria och avslappnade. Det resonemanget är kanske dömt att misslyckas. Helt plötsligt sätter vi krav på att vi vid en viss tidpunkt ska vara så där ofantligt lyckliga. Men tänk om vi inte hinner fram till den stunden? Tänk om det inte alls blir som vi har tänkt oss? För inte sällan förknippar vi vår lycka med hur vi förväntar oss att de runt omkring oss också ska vara för att vi ska uppnå ett tillstånd vi liknar med lycka. När ska vi stanna upp, reflektera och inse att vi själva ansvarar för vår egen lycka. Vi behöver ingen annans tillåtelse för att känna glädje, vi behöver inte ett speciellt tillfälle. Vi kan vara lyckliga precis när vi själva vill. För vad som helst. Betrakta barnen, lär av barnen. De är de bästa förebilderna av att leva i nuet och glädjas åt det lilla. Hjälp dem rita en cirkel på ett papper och du får ett leende och förtjusande skratt som tack. Ge dem en glass och du har gjort deras dag.

Alla vi som hämtat våra barn på förskola? Ropet, skrattet och glädjen du möts av när de ser dig? (förtutom de tillfällen när vi inte förstår att vi kommer mitt i någon spännande lek, då är vi möjligen lite mindre populära för en stund). Stannar du upp och känner på känslan de förmedlar? Känner du att deras kärlek får det att bubbla i dig? De bryr sig inte om vilken dag det är, bryr sig inte om ifall du haft en skitdag på jobbet eller om du signat en stor kund, de är glada för att du är där. Du är det enda de behöver. Så borde vi också bejaka livet. Se det viktiga.

Fragment av något vackert kan också påminna oss om vilka vi vill vara och att vi kanske förvandlats till någon vi inte känner igen oss i. Likt lyckan har jag ansvar för att försöka vara den jag vill vara, inte den jag tror att någon annan vill att jag ska vara. Var sann mot dig själv.

– ”Geeeeerd, Geeeeeerd”
Det är en sen sommarkväll på Orust i somras, i bilen sitter tre vuxna och två barn. Förarrutan är nere och en röst ropar ut ett namn i natten. I skenet av bilens strålkastare möts vi först av en bakdel på en tjur, som lite förvånat sedan vänder sig om och stirrar helt lugnt på oss. Ursäkta, men kallade ni mig Gerd? Mitt namn är Gert. På håll skulle vem som helst kunna tro att det är ett gäng storstadsmänniskor som kommit ut på landet och för första gången fått syn på en livslevande tjur, och i ren förtjusning ropar ut namn i natten. För det enda som syns på håll är en bil som stannat med lysena på, och det enda som hörs är en röst som först ropar ”Geeeerd” och sedan ”Geeeeeert”. Jag vet inte om det är vi vuxna eller barnen som skrattar mest. För alla ni som inte satt i bilen, kan det här verka aningen banalt, men för mig som satt där, är det här ett fragment av något vackert, ett tillfälle då skrattet tog över mig, fick mig att känna mig galet närvarande och levande.  Något inget speciellt blev till ett inferno av barn och vuxenskratt. När jag känner mig stressad ibland brukar jag plocka fram det där minnet, jag förstår att min sinnesnärvaro där och då var stark, för jag kan förnimma den där känslan direkt jag tänker på minnet. Det påminner mig om att längre bort än så ligger inte min lycka, men det är så lätt att låta den stå tillbaka för alla måsten vi har. Hänge dig. Gläds åt det lilla som kanske i längden blir till det stora.

Vi tänker sällan på det vi har, men ofta på det vi inte har. Dags att tänka om?

 

 

Det är om någon jag måste berätta

Vi har alla någon eller några i vår närhet som betyder mycket för oss, glöm inte att tala om det för dem. Ofta.

Det börjar bli några år sedan nu men jag minns den väl, dagen då jag blev storasyster. Det var tidig sommar, jag spenderade helgen i Delsbo med min bästis och det var strax efter lunch. Vi kom springande ner i trappan från övervåningen i det vackra sommarhuset från tidigt 1900-tal. Vi skrattade och jag minns att jag ser min bästis mamma prata i telefonen, hon vänder sig om och möter mitt ansikte med sitt mjuka vänliga leende.
-Du har fått en lillasyster, säger hon med bubblande glädje i rösten.
Jag tror att jag gjorde någon slags segerdans som kan liknas vid Pippi när hon kickar sina förstora skor åt höger och vänster. Vi tog varandra i händerna, jag, min bästis och hennes mamma och dansade runt i ring där på trasmattorna i köket. Solens strålar genom köksfönstret kittlade ikapp med glädjeruset i kroppen . Det var lördagen den 3 juni 1989. Jag hade blivit storasyster. Jag var 8 år.

Vi plockade den största buketten av Styvmorsvioler på en äng där i Delsbo trakten. Bukettens stjälkar var i omfång betydligt större än jag kunde hålla i med en hand, vilken tur att jag kunde använda båda. Jag minns färgerna i den vackra buketten, jag minns hur stolt jag var, förväntansfull. Vad skulle hon heta? Bara de inte valde Isabell, det namnet tyckte jag minst om av förslagen mamma och pappa hade.
Snart skulle vi sätta oss i bilen för att åka hem till Sundsvall igen och jag skulle för första gången få se min lillasyster. Det kändes fint att få dela den där glädjen med min bästis och hennes familj. Om vi hade kontakt idag skulle jag fråga om de minns. Jag minns inte riktigt, men den där bilresan kändes nog som en evighet.

Skolavslutningen inträffade några dagar senare och förstå den stoltheten som exploderade i mig när hela klassen rusade emot mamma och barnvagnen för att titta på bebisen där i, min lillasyster. Vad gjorde det då att mamma och pappa bestämt att hon skulle heta Isabell. Ingenting. Det var hon och jag.

Det är 25 år sedan idag. Hon är fortfarande min finaste lillasyster och det minsta hon förtjänar en dag som denna är några ord från mig till världen om vad hon betyder för mig. Jag tror att hon redan vet det, vi är ganska bra på att påminna varandra om just det, men om hon någonsin undrar finns det här skrivet. Eftersom det skiljer åtta och ett halvt år mellan oss så tog det ganska många år innan vi hittade en syskonrelation vi båda var jämlika i. När vi var små var hon ju den där lilla skitungen som hittade på hyss när jag hade kompisar. Det sitter fortfarande en bomullstuss i nyckelhålet på dörren in till mitt barndomsrum hemma hos pappa. Det är från gången när jag upptäckte att hon stod och tjuvkikade in när jag hade kille hemma. Inte populärt. Vid ett tillfälle hotade jag att lyfta ut henne i öronen om hon inte gick ut från mitt rum när jag hade kompisar. Hennes öron är alldeles perfekta, så hotet fungerade uppenbarligen innan det verkställdes. Men även om minnet sviker så får jag känslan av att det var mer kärlek än bråk mellan oss. Jag antar att hon såg upp till mig, men det fattade jag inte då. Hoppas jag inte gjorde henne besviken.

Sen kom en alldeles för lång period när vi kanske inte var så nära syskon som jag idag önskar att vi hade varit. Jag flyttade till storstaden och andra saker fick tyvärr ta upp mer av min tid än att ta hand om och finnas där för henne. Jag har ägnat senaste åren åt att försöka ta igen den tiden. Man lär sig. När jag ser tillbaka på det nu så lämnade jag ju henne där hemma, hon var fortfarande liten och jag borde vetat bättre. Fast å andra sidan blev det en sjujäkla tjej av henne i alla fall. Men tid går inte att få tillbaka, så var rädd om den. Det var några stormiga år där vi krockade titt som tätt, tills jag insåg att vi är lika fast också väldigt olika. Då kom den där harmonin. Jag förstår så väl idag när jag själv har två tjejer, varför pappa med hela sitt hjärta vill att vi ska vara nära varandra. Det är inget som kan tas för givet och heller inte alla syskon som kan vara. Vi väljer våra vänner, men inte vår familj. Blod är tjockare än vatten men ingen garanti för att vi drar jämnt. Men vårt blod har fått superkrafter. Vi är ”the flying Krantz”. Hon är min supporter och jag hennes. Gör någon henne illa jagar jag denne till världens ände, gör någon mig illa avskyr hon personen med hela sitt väsen.

Hon är utan överdrift, världens bästa moster. Tjejerna avgudar henne och jag henne för hennes sätt att vara. Du vet hon tog hand om barnen på småbarnsavdelningen på dagis när hon själv var si so där fyra fem år. Jag vet inte hur många gånger hon suttit på akuten med vänner som fått en allergichock, skadat sig eller vad det nu kan vara. Jag hoppas att de finns där för henne när hon behöver någon att förlita sig på. Men se, hon är osjälvisk den där vackra varelsen som är min syster, hon gör saker med hjärtat och kräver inget tillbaka. Hon är lugn även när den värsta stormen drar förbi, hon tar livet med ro. Jag försöker vara lite mer som henne. Det känns bra.

Hon är en fighter och vid tillfällen hon glömt det, har jag påmint henne. Hon har slagit ur underläge och vunnit. Allt. Hon är en innebandyspelare av rang och har inte så lite meriter i bagaget, typ 4 VM-guld på raken, Årets Rookie, JVM guld osv. Inte en enda gång har hon gjort en grej av det. När vi andra hoppar upp och ned som soldansande indianer rycker hon på axlarna och säger:
-Ja det är kul att vi vann.
Inte så att hon inte är glad och firar guldet, men någonstans så har hon en distans till allt det där. Jag undrar på riktigt om något kan få henne att lätta på de där stadiga fötterna på jorden.
Så förstå mig rätt nu, det här är inget skrytinlägg om min syster. Världen består av massa människor som besitter fantastiska kunskaper och egenskaper, varje en av oss har något att tillföra. Jag vill bara dela med mig av den beundran jag har för henne när jag betraktar henne. Beundrar henne för att hon alltid är sig själv. Utan undantag. Det är vad jag vill säga.

Vi lever ju i en utseendefixerad värld, för 10-15 år sedan var det inte riktigt lika illa som idag, men ändå. Det berörde aldrig henne. Hon åkte till sina träningar i de mest skumma outfits, jag minns särskilt en illgrön mössa som hon körde med på vintrarna. Den blev kult förklarad tror jag. Jag själv i den åldern vägrade använda mössa bland polarna (vem fan kom på att det var töntigt med mössa?!), men hon tog det fulaste som fanns och värmde huvudet med. That´s my sister.

Vi delar minnen som inte ska delas med tredje part (läs mamma och pappa), vi har delat tårar och skratt som gör oss ödmjuka inför varandra. Jag är så förbannat stolt att vara henne storasyster, även om jag är en decimeter kortare än henne. På utsidan är vi inte alls särskilt lik varandra, hon har mer drag av mamma och jag av pappa. Men på insidan delar vi mycket och olika.

Det där med att vara kortare. Jag minns en gång när hon var och hälsade på mig i Stockholm. Vi skulle gå till T-banan och var lite sena. Hon lunkar på och jag säger lite stressat att vi kanske kan öka takten lite så att vi hinner med tåget. Sagt och gjort hon ökar på sin steglängd lite för att göra mig till viljes, vilket medför att jag får börja småspringa för att hinna med hennes tempo. Ja, det kändes ju inte alls fånigt. På tal om att vara en decimeter kortare.

Det finns ju otaliga minnen att minnas, värmen av att bara vara, glädjen att få äta frukost med henne och resten av vår familj, glädjen att se henne spela VM-finaler, stoltheten att kalla henne syster. Jag skulle göra allt för den där vackra människan. Om hon blev sjuk och behövde en njure eller något annat, skulle jag bokstavligen kasta mig upp på operationsbordet och be dem ta det de behövde för att göra henne frisk. Utan att tveka. Mitt syskonblod är tjockare än allt vatten i världen.

Det är fint att få vara storasyster. Det är ett kärleksfullt ansvar. Jag ska alltid förvalta det väl.

Grattis på 25-års dagen min finaste lillasyster. Det finns ingen som du och jag älskar dig bortom stjärnorna.