Kategori: Jobb

Vem kan fixa dig?

Att förhålla sig till en situation kan upplevas på så många olika sätt beroende på vilket sinnestillstånd du befinner dig i. Du kan också lära dig att bli uppmärksam på och medvetet förändra och försätta dig i och ur dessa sinnestämningar.  Ju mer närvaro ju mer upptäckter gör jag om mig själv och vad som händer med min sinnestämning utifrån med- och motgångar jag möter. Jag lär mig också att förstärka känslan i nuet när jag mår gott och är i balans, jag vill stanna kvar, ta in och ”lagra” dessa känslor och minnen, som i en motgång kan bli min styrka och hjälpa mig tillbaka till balans igen.

När jag är på väg utför skateboard rampen försöker jag plocka fram verktyg för att förändra min sinnestämning och ta mig upp igen, så snabbt jag har förmåga till. Jag tränar på att ha tilltro till att jag är den som själv kan finna lösningen till att flytta berget om jag behöver. Hitta en lösning som är den rätta för mig. Det är spännande att följa känslan och känna tyngden från en upplevd motgång i kroppen lösas upp och istället förvandlas till en skenande energin genom kroppen – med ett leende inåt och utåt som resultat. Hur känner du när du vänt en motgång till en medgång? När du hittade den där lösningen som du kanske inte såg först.

Jag tror också att om vi lär oss att förstå att vi inte behöver någon eller något annat än oss själva för att förändra vårt sinnestillstånd, så stärker vi vår självkänsla och värdet av ditt ”Jag” blir tydligare. I dig vilar kaos, struktur och allt däremellan. Därför är varje en av oss unik – vi har alla vårt eget kaos, vår egen struktur och vårt eget värde av jaget att förhålla oss till. Vi behöver lära oss att ha tilltro till oss själva. Ta oss tid att lyssna inåt.

Vi lever i ett samhälle där många vill att någon annan ska fixa dem, alltifrån att byta jobb till att bota ett ont knä. Med så liten insatts som möjligt från personen som känner missnöje med sitt liv eller har ont någonstans. Någon annan ska bara ordna upp allt. Kanske beror det på att det inte upplevs som att tiden till att förändra eller ta hand om sig själv finns där längre. Det är chefer som kräver omänskliga resultat, en mail som aldrig slutar plinga (och aldrig stängs av), en skola som vill att barnen ska ta med sig någon typ av hemmabyggd innovation till årets temaarbete, en förskola där inbördes tävlan om vilka icke föräldralediga föräldrar som hämtar sitt barn tidigast (och jobbar heltid) pågår, PT-klipp som köptes ifjol och snart går ut, renovering hemma, och så fortsätter det. Vi har med sociala mediers hjälp skapat ett samhälle som förut fanns i någon påhittad värld. Vi trissas och dras med i att skapa den där tillvaron ”som alla andra har”. När ställde vi frågan Hur mår jag? Vad vill jag? Och när svarade vi ärligt? Och när gjorde vi senast något åt det?

Jag har sprungit genom alla de där ekorrhjulen känns det som, jag höll dessutom på att kastas av i alldeles för hög fart. Så jag tog helikopterperspektiv, diskuterade mina drömmar högt med min älskade andra hälft, tillika bästa vän, och bytte till en snällare och mer välmående strategi. Därefter pratade vi högt om ännu fler drömmar och hur vi vill förvalta det liv vi har och skapar för våra barn. Nu kanske inte alla behöver göra så drastiska beslut och förändringar som jag och min familj har valt att göra (vilket kommer i nästa inlägg). Däremot finns det en poäng att prata högt om sina drömmar. För tänk om de inte behöver fortsätta vara enbart drömmar?

För hur var det nu? Vem är det som kan fixa dig och ditt välmående? Det kan du själv, för i dig vilar all visdom. Så säg nej och våga vara den som bryter mönster, jag är övertygad om att fler kommer följa. Bara det att någon måste vara först med att bygga nya vägar. Bättre och mer välmående vägar. Gör skillnad i ditt liv.

Kram.

När blev ett tack så svårt?

IMG_1808

Hur tycker du det känns när någon svarar dig med ett vänligt tack?

Jag tycker det känns som att vi tappat lite mark när det kommer till ett litet tack. Då menar inte jag att vi ska tacka ihjäl oss för minsta grej, men lite artighet och vänlighet har väl aldrig skadat? Vi frontas med så mycket negativa nyheter hela tiden, varje dag, varje timme, ja varje minut. Ibland kan jag känna mig ledsen och lite uppgiven att uppfostra två små tjejer till en tuff och bitvis kall värld. Tills någon säger tack. Någon som tar sig modet (eller vettet) att höja handen i en vänlig gest eller nicka till tack vid ett övergångsställe. Någon som säger tack lite försynt och mjukar upp stunden med ett lätt leende. Då väcks jag åter med värme om att det finns så mycket godhet ibland oss, den behöver bara bli mer synlig och få ta mer plats. Eller, vi borde ta oss tid att ge den plats.

Ett tack kan för dig vara litet och obetydligt, men för den som får ta emot är det kanske den varmaste handlingen den personen fått möta under sin dag.

När fick vi för bråttom att säga tack? Tycker vi att tack inte längre är ett ord med funktion?

Att säga tack till någon är också att bekräfta den som handlade. Bekräftade att vi finns, lever och andas, och inte bara är en siffra i statistiken. Vi är människor som mår bättre av omtanke, om den så bara existerar för en liten stund från en människa du kanske aldrig möter igen. Möten. Att mötas. Om det är något vi borde behålla i våra kalendrar, agendor, planeringar, så är det tid för möten. Allt materiellt vi omringar oss med och införskaffar kommer aldrig kunna ersätta det vi som människor kan åstadkomma genom möten. Möten där du och jag är lika. Oavsett ålder, hudfärg, sexualitet, religion, kön, dysfunktion. Möten där du är du och jag är jag.  Möten där vi lyssnar, tar in och reflekterar. Naket. Respektfullt. Intresserat.

Så ta dig tid, stanna upp och säg tack. Tacket blir ett kort möte. Eller kanske långt. Oavsett så fyller tacket sin värmande funktion om du låter det ha sin betydelse.

Så jag säger tack till att jag har möjligheten att välja det goda. Jag väljer att kämpa för det som kan bli bättre och jag väljer att lyfta det goda framför det onda.

Tack.

 

Människoöden på en ö

IMG_3737

Kreta är en vacker ö, så även människorna jag fick förmånen att spendera sju dagar med under en träningsresa i början på maj. Jag var med på resan som instruktör, men också som bara mig själv.  En mindre grupp individer jag aldrig träffat, människor som med sina olika bakgrunder, livsöden och personligheter fick mig att växa lite mer som person. Det är med stor värme jag kapslat in minnena och med viss tomhet känner en saknad efter våra frukostar, middagar och stunder på stranden, eller kanske när jag drillade dem i sanden. Jag hoppas att våra möten inte avslutades på ön, jag hoppas att vi möts igen. Inte för att vi måste, utan för att vi vill.

Jag har alltid intresserats av att lyssna till andra människors livsöden. Det finns så mycket att lära sig av, så mycket att respektera. Livet är ingen lätt resa, men det innebär inte att den inte är värd sitt bagage. Nej, jag hade gärna varit utan vissa delar av mitt bagage, upplevelser som bitvis varit väldigt tunga att bära. Men. Jag kan inte springa ifrån mitt förflutna, så när tiden varit inne har jag gjort upp med det, ett steg i taget. Gjort upp och bestämt mig för att jag utan mitt bagage inte hade varit den jag är idag. Beslut vi tar, som i just den stunden kanske inte känns särskilt märkvärdigt, har när vi ser tillbaka påverkat hela vårt väsen. Ibland på gott, ibland på ont.

Kanske var det ren tur, eller kanske inte, men det fanns en fin harmoni i gruppen. Ena stunden gåendes längs strandpromenaden pratandes med henne, för att i nästa stund ta ett steg tillbaka och prata om något annat med honom. Svårare var det inte. Jag slås ofta av att människor bär på mer livsavgörande händelser än vi kanske tror. Vi lever mitt i ett socialt media brus där ytligheter går före äkthet. Inte i allas fall, men många. Vi dömer lätt och tar inte reda på det som finns bakom. Det tröttar mig. Jag vet att jag dras med ibland, men vill inbilla mig att jag försöker knacka min medvetenhet på axeln ofta och ihärdigt för att inte bli en i mängden av de som matas med för mycket intryck och slutar orka tänka för egen maskin. Vi behöver inte mera ytlighet i den här världen. Vi behöver inte den ytliga egoismen som bär skygglappar. Vi har ett ansvar att faktiskt se våra medmänniskor. Se, på riktigt. Vi behöver individer, grupper, folkmassor som visar fingret åt ytligheterna och lyfter fram det genuina. Vi har alla en historia, vi är alla formade av de vägar vi tidigare vandrat. Vem vi väljer att vara beror på hur vi väljer att hantera vårt bagage, men också vilka vi har omkring oss att ta hjälp av för att lasta av bördor och sorger och ge plats åt hopp och glädje. Vad vi väljer att se hos andra beror på hur mycket engagemang vi faktiskt väljer att tillföra i samtalet med personen framför oss. Jag har ett val. Du har ett val. Vi har ett val. Val att göra gott. För oss själva och för andra.

Många skratt passerade min mun den där veckan. Påståenden fick mig att fundera och åsikter att ta ställning till. När du hamnar i en grupp med människor du inte känner, personer som inte vet vem du är, kan du välja att vara den du är för att du vågar och för att du står upp för den du är. Eller så kan du köra safe, hålla tillbaka, vänta in, anpassa dig, spela spelet. Som det där spelet som utspelar sig mellan paret som just börjat träffas. Där nästa drag kan vara avgörande för vidare flört eller förkastning. Varför måste det vara ett spel? Vad är det jag kan förlora? Om jag står för den jag är, kan jag inte förlora min heder. Så vad är det jag förlorar? Är jag inte en vinnare för att jag går in med den jag är? Om jag vill lära känna människorna runt omkring mig, behöver jag kanske vara den som visar vägen. Vara den som lägger korten på bordet, bjuda på mig själv och min historia och därigenom skapa en avväpnad stämning bland de andra.

En tanke. Oavsett pengar, status, kön, jobb,  är vi inte mer än någon annan. Så lägg det här på minnet…”To the world you may be just one person, but to one person you may be the world” (Brandi Snyder).

På en träningsresa som denna hamnade jag hela tiden i situationer där jag växlade mellan att ”göra mitt jobb”, alltså instruera de som deltog på resan i alltifrån dansklasser till högintensiv- och funktionell träning, och ligga på en solsäng och snacka gojja . Ena stunden instruktör, andra stunden den privata Rebecca. När jag i efterhand reflekterar över min tid på Kreta och all tid jag spenderade med gruppen, så inser jag att linjerna mellan privat och professionell är suddiga. Det innebär inte att jag varit för privat i mitt instruerande eller för lite mig själv utanför klasserna. För mig är det ett bevis på att allt jag gör, gör jag med hjärtat. Jag är allt eller inget. Helhjärtat eller inte alls. Har jag tagit på mig ett uppdrag gör jag det fullt ut. Jag vet inget annat. Jag vill vara genuin i det jag gör och jag hoppas det är det jag förmedlar. Därför blir gränserna suddiga, för jag spelar inga spel. Om det sedan räcker till varje gång är en annan aspekt att ifrågasätta. Men om jag har lämnat ett avtryck hos dessa människor med att jag velat lära känna dem, så mycket som de önskat dela med sig av, så finner jag ro. Då har jag varit närvarande. Då har jag varit den jag vill vara.

Vem vill du vara?