Kategori: Kids

När vilddjuret kom till sta´n

Det är fullmåne och hösthimlen kunde inte varit mer stjärnklar. Jag är jäkligt taggad, andas kontrollerat och fokuserar så att förmodligen varenda cell i kroppen vet sin position. Nu är det på riktigt. Det är nu det händer.

Ett dygn tidigare satt jag i framsätet och tittade på himlen och undrade om det var ett skämt? Jag vill väl förtusan inte sitta i framsätet och nynna på väg in till BB?! Jag vill ju ligga i baksätet och skrika ”kör fortare älskling”. Så, nu börjar det ordna upp sig. Det är inte längre tal om någon latensfas och så´n skit, nu är det hardcore och bebben vill ut. Hade jag kommit ihåg kanske vi hade kunnat slagit vad om hur mycket jag var öppen när jag kom in, men det vart strul med parkeringen, så vi fick hoppa det vadet.

På väg in på mitt rum möter jag en tjej i lite lugnare skede än mig, gåendes i korridoren med en sådan där piffig gåstol. Jag drog några varv på rummet istället. Såg förmodligen ut som en senil katt som gick runt runt och emellanåt stannade upp och andades med stora näsborrar. Aldrig att jag hade visat mig ute i korridoren med 2009 års kollektion på ”föda-barn-klänning”. Den var lite för hipp för mig…

Vid ett tillfälle försöker min käre man att påminna mig om andningen när jag börjar låta lite som en brunstig ko. Jag förmedlar att det är cool med andningen, men att vi kan glömma öppningsfasen nu, nu har lillgrodan, som arbetsnamnet var, kommit på den förträffliga idén att ta sig ut hela vägen. Å så vitt jag vet, är det i det läget bara en väg ut. Jaha, genom mig? Ja men så trevligt, då tar vi och tänjer lite. Å så lite profylaxandning på det. Som för övrigt var väldigt effektivt!

Jag vet att när krystarbetet väl började, tittade jag på klockan och tänkte bara..”Bring it on…” fast kanske inte med den coola amerikanska accenten jag lagt till i efterhand. Men ändå.

Å ut kom bebisen, efter att naturligtvis ha kommit på den eminenta idén att stanna med huvudet halvvägs ute på näst sista krystvärken, så att jag verkligen skulle förstå att det var en bebis på väg ut. Mycket omtänksamt tycker jag.

Efter en stund med en så lite och varm hud emot mitt bröst, kommer jag på att vi fortfarande inte vet om det är en tjej eller kille. Känslan av att inte veta värmer mig. Det spelar ingen roll. Vi har fått ett alldeles ljuvligt litet barn, cool nog att skämta med att låta den nyblivna pappan nästa klippa av fingertopparna, bara för att göra allt lite mera spännande redan från början. Numera är det egna håret roligt att klippa i.

Den 4 oktober föddes du, vår vackra förstfödda dotter. Vi är lika och olika du och jag. Vi är mor och dotter. Vi är överens och vi är mindre överens ibland. Du får mig att skratta hejdlöst och du kan reta mig så jag nästan biter mig i knogen som gammelmormor gjorde 😉 Allt spelar roll, allt flätar oss samman och jag antecknar i tysthet. För en dag blir du stor på riktigt och då vill jag berätta om hur du har berikat våra liv och gjort den här världen till en bättre plats att leva i, bara av att vara just du. Det är allt annat än ”bara”.

Du har en empati för andra människor som gör mig mållös. Du går din egen väg och du verkar rätt modig. Men oavsett vem du vill vara och hur du vill ta dig an livet, så kommer jag finnas där. Vid din sida, bakom eller någonstans där du känner min närhet, trygghet och oändliga kärlek.

Grattis Neah på din 6-års dag, mitt älskade vilddjur <3

 

Fragment av något vackert

Naturens starka höstfärger fångar min uppmärksamhet och jag inser att det var alltför längesedan jag stannade upp och la märke till övergången från sommar till höst. Det har gått i ett rasande tempo de senaste veckorna och det behöver få ett slut. Jag vill inte leva i det förflutna, men jag vill ta med mig det vackra från sommarens avslappnade stunder in i höstens allt kortare dagar. Jag vill vara medveten om att det hela tiden sker vackra saker runt omkring oss, oavsett årstid, oavsett plats. Det sätt vi väljer att låta tankar och känslor passera vårt medvetande, påverkar också vårt sätt att se på vår omgivning. Jag hör så ofta människor påpeka hur skönt det var med semester, eller hur mycket de längtar till nästa semester, men vad hände med att se det ljuvliga i vardagen?

De flesta av oss lever större delen av våra liv i ”vardagen”, då känns det lite sorgligt att vi lägger så mycket fokus på att ”vänta in” tillfällen när vi förväntas vara lyckliga, fria och avslappnade. Det resonemanget är kanske dömt att misslyckas. Helt plötsligt sätter vi krav på att vi vid en viss tidpunkt ska vara så där ofantligt lyckliga. Men tänk om vi inte hinner fram till den stunden? Tänk om det inte alls blir som vi har tänkt oss? För inte sällan förknippar vi vår lycka med hur vi förväntar oss att de runt omkring oss också ska vara för att vi ska uppnå ett tillstånd vi liknar med lycka. När ska vi stanna upp, reflektera och inse att vi själva ansvarar för vår egen lycka. Vi behöver ingen annans tillåtelse för att känna glädje, vi behöver inte ett speciellt tillfälle. Vi kan vara lyckliga precis när vi själva vill. För vad som helst. Betrakta barnen, lär av barnen. De är de bästa förebilderna av att leva i nuet och glädjas åt det lilla. Hjälp dem rita en cirkel på ett papper och du får ett leende och förtjusande skratt som tack. Ge dem en glass och du har gjort deras dag.

Alla vi som hämtat våra barn på förskola? Ropet, skrattet och glädjen du möts av när de ser dig? (förtutom de tillfällen när vi inte förstår att vi kommer mitt i någon spännande lek, då är vi möjligen lite mindre populära för en stund). Stannar du upp och känner på känslan de förmedlar? Känner du att deras kärlek får det att bubbla i dig? De bryr sig inte om vilken dag det är, bryr sig inte om ifall du haft en skitdag på jobbet eller om du signat en stor kund, de är glada för att du är där. Du är det enda de behöver. Så borde vi också bejaka livet. Se det viktiga.

Fragment av något vackert kan också påminna oss om vilka vi vill vara och att vi kanske förvandlats till någon vi inte känner igen oss i. Likt lyckan har jag ansvar för att försöka vara den jag vill vara, inte den jag tror att någon annan vill att jag ska vara. Var sann mot dig själv.

– ”Geeeeerd, Geeeeeerd”
Det är en sen sommarkväll på Orust i somras, i bilen sitter tre vuxna och två barn. Förarrutan är nere och en röst ropar ut ett namn i natten. I skenet av bilens strålkastare möts vi först av en bakdel på en tjur, som lite förvånat sedan vänder sig om och stirrar helt lugnt på oss. Ursäkta, men kallade ni mig Gerd? Mitt namn är Gert. På håll skulle vem som helst kunna tro att det är ett gäng storstadsmänniskor som kommit ut på landet och för första gången fått syn på en livslevande tjur, och i ren förtjusning ropar ut namn i natten. För det enda som syns på håll är en bil som stannat med lysena på, och det enda som hörs är en röst som först ropar ”Geeeerd” och sedan ”Geeeeeert”. Jag vet inte om det är vi vuxna eller barnen som skrattar mest. För alla ni som inte satt i bilen, kan det här verka aningen banalt, men för mig som satt där, är det här ett fragment av något vackert, ett tillfälle då skrattet tog över mig, fick mig att känna mig galet närvarande och levande.  Något inget speciellt blev till ett inferno av barn och vuxenskratt. När jag känner mig stressad ibland brukar jag plocka fram det där minnet, jag förstår att min sinnesnärvaro där och då var stark, för jag kan förnimma den där känslan direkt jag tänker på minnet. Det påminner mig om att längre bort än så ligger inte min lycka, men det är så lätt att låta den stå tillbaka för alla måsten vi har. Hänge dig. Gläds åt det lilla som kanske i längden blir till det stora.

Vi tänker sällan på det vi har, men ofta på det vi inte har. Dags att tänka om?

 

 

Jag och kroppen min hade möte…

Ja, jag blev kallad till ett möte lite tidigare idag som jag skulle vilja dela med mig av, eftersom jag får en känsla av att fler än jag borde kallas till ett. Tydligen handlade det i mitt fall om att jag bl a uppträtt nedvärderande, nonchalant och allmänt otrevligt mot motparten, vilket nu skulle utredas och få ett avslut. Till en början tog jag helt avstånd från dessa befängda påståenden och rynkade ihop de fina linjerna i pannan lite oskyldigt. Jag menar vad hade motparten att komma med? Jäkligt tunga bevis, skulle det visa sig.

I början kände jag orden från min motpart svischa förbi mina öron lite diffust, mest som en liten lätt retning. Bla bla bla. Jag hörde något om att den ”kände sig otillräcklig”, ”försökte på alla sätt tillgodose”, ”var också värd att lyssna på”. Det märktes på mitt bemötande att motparten började bli en aningens frustrerad, vilket fick mig att börja känna ett visst obehag men också en uppriktig vilja att jag kanske behöva lyssna på det här, ta till mig budskapet. Hade jag gjort fel trots allt?

Sen började någon sorts vild pajkastning á la högljudd-politiker-debatt mellan mig och motparten. Mellan mig och min kropp. Två envisa fighters som till slut möts för att göra upp. Utan handskar. Naket. Här och nu. Inte sen. Det finns inget sen.

Det tar inte så lång tid innan jag börjar kapitulera, kanske för att jag äntligen förstår. Min åsikt är att du kan lyssna, läsa, och förstå saker, men för att de ska landa på djupet, så behöver du vara mottaglig och vara på rätt plats. Mentalt. Fysiskt. Du vet när det är rätt. Om du tar dig tiden att stanna upp. Om du tar dig tid att lyssna inåt utan något annat som stör. Så jag släpper garden, låter kroppen ge mig örfilar som jag mest troligt har förtjänat. Den kastar ur sig en vrede mot mig som byggts upp under en alldeles för lång tid. Hur kunde jag vara så dum?

Under några minuter pågår en kanske mer monolog än dialog. Så fort jag ska svara emot med en mening som oftast börjar med ett ”Men…”, blir jag avbruten och överkörd. Kroppen har fått nog på mina torftiga och knappast välförankrade svar till varför jag inte vårdar mig själv på insidan med största ödmjukhet.

– Ja, men det gör jag väl ändå, kontrar jag,
– ”Inte varje dag”, får jag till svar. Det är sant.

Om jag inte fullt ut kan tycka om det jag ser framför mig i spegeln, hur ska jag då kunna lära mig att tycka om mig själv på insidan?

Efter att jag med bestämd ton fått höra ”jag är trött trött trött på ditt tjat om att det kunde vara lite mera så och kanske lite mera si ”(samtidigt som de där poserna framför spegeln kör sin kvällsparad), avväpnas jag till fullo när kanske de två tyngsta argumenten för att jag borde hoppa runt och vara oerhört stolt över min kropp kommer. Jag ser min kropp tydligare i spegeln än jag gjort på länge, brister ut i ett leende. Shit, den där kroppen har levererat två kids. Två gånger om. Helt bananas, Jag tittar på en kropp som är starkare, trots sin för tillfället svagaste länk, än den någonsin vart. Slutpläderingen kommer helt klart när jag får lyssna till orden om att visserligen spökar två gamla diskbråck i ländryggen, men det kunde varit värre. Ja det kunde varit mycket värre. Det glömmer jag inte. Inte längre. Tacksam. Varje dag.

Vi är alla olika till form. Låt det vara så.

För när ska jakten annars ta slut? Vad är det du vill uppnå? Jag vet mycket väl att jag flyttat mina gränser gång på gång, har du? (Om jag bara väger det, eller ser ut så, då blir det bra). Jag menar inte att gränser inte kan flyttas och utmanas, men det ska inte ske på bekostnad av dig själv. Utmaningar ska vara roligt och i änden på den tunneln finns inga misslyckanden. Utmaningar ska inte vara ångestfyllda. Utmaningar ska vara just utmaningar. Lustfyllda och trigga dig till att uppnå sådant du inte trodde var möjligt att uppnå.

Det är aldrig bra att vara för smal eller för kraftig, det vet vi alla, mest troligt även de som är just förpassade till dessa kategorier vi har tendens att dela in människor i. Så jag menar inte att en person som väger alldeles för lite eller för mycket eller vad det nu kan vara, bara ska visa fingret åt alla och fortsätta leva i en kropp som inte mår bra. MEN. Jag önskar att även dessa människor kunde få sympati. Jag önskar att dessa människor kunde lära sig att tycka om sig själva för den de är, då skulle säkerligen chanserna att göra en förändring för kroppens skull öka. En person som slår på sig själv hela tiden, som förminskar sitt egenvärde till obefintligt, kommer knappast ha ork att vända kappan i stormen inombords och börja ta hand om sig själv. Det finns alltid undantag, men de flesta står där mitt i stormen och försöker ta skydd så gott det går. Vi har alla olika strategier för hur vi bemöter våra stormar. Det som finns kvar av oss när stormen bedarrat, är ibland ingenting. Vi kanske är duktiga på att sträcka ut en hand i någon annans storm, men vi glömmer vår egen. Varför är vi så mycket snällare mot alla andra än mot oss själva?

Jag är 33 år. Jag kan uppriktigt säga att jag inte har utrymme för fler negativa tankar om min kropp nu. Det tog mig 33 år att komma till ett avslut. Onödigt länge. Lättad. Om du är yngre än mig, spring hem och låt kroppen läsa lusen av dig för allt vad du är värd. Om du är äldre…är du fortfarande kvar och läser? Ta närmsta spegel, se dig själv i ögonen och lova att vara snäll mot dig själv. Livet går inte ut på att du ska gå runt och försöka vara perfekt i det avseende vad du tror att andra tycker är perfekt. Du ska gå genom livet och le från själen och ut för att just du är du. Du ska ta hand om dig och din kropp för att du vill, inte för att någon annan vill. Du ska ta hand om dig för att du är rädd om dig själv. Du ska ta hand om dig för att du är stolt över att du är du och ingen annan. Take it, or leave it kan du uppmana den som önskar ha synpunkter om hur du ska vara.

I am…enough! Å du också.

 

Kick-ass morsor

Träningsväskan hänger med sin bestämda axelrem snett bak på ryggen. På min vänstra arm hänger ICA kassen med dagens kylskåpspåfyllnad, en påse med kvarglömda kläder från bilen som behöver fräschas upp innan de får fötter och springer iväg av sig själva, och i handen håller jag med livet som insats om de faller, de två alldeles nymålade små gräsodlingarna med egen målade pippifåglar tjejerna gjort. Men jag nöjer mig inte där, vem har sagt att man kan gå två gånger mellan bilen och hemmet? Så på den högra armen återfinns veckans extra kläder för kidsen, en skopåse med en stövel som försöker fly genom dragskon på påsens topp och i handen nyper jag fast ett infoblad om kommande utflykter och en kryptiskt målad teckning som jag med stor entusiasm kommer nagla fast på kylskåpet. Oj, glömde jag…den minsta vägrade gå från bilen,  så när jag tappat känseln i höger arm och vänster var på väg mot samma öde, valde jag att förlora striden och slänga upp den skrattande bulldozern (jag ska förklara närmare någon gång varför hon är just en liten enveten och alldeles ljuvlig bulldozer). Så hon mer eller mindre hänger i nacken med visst stöd av en handled eller något. Jag vet inte så noga, men jag är jäkligt nöjd att jag fick med mig allt. Det är väl ändå det som är viktigast? Vi morsor går liksom all-in. Ofta. Helhjärtat. Det är fredag.

Framme vid porten. Behöver på riktigt släppa påsar, väskor, papper, men det finns andra planer för mig. Det är dags för de små att i varsin tur trycka portkoden och öppna dörren själva (som ni förstår blir inte koden rätt första gången varje gång). Tålamod du arma egenskap, omfamna mig hör jag mig själv mumla som ett mantra. Det här är ett mycket viktigt moment. Don´t try to ruin it. Här är det bara att välja. Gör misstaget att hjälpa dem in och du har just fått grannarna på bottenplan att rusa ut med pupiller stora som spökdjur (tror på allvar att deras ögon är lika stora som huvudet), och undrar var uppsamlingsplatsen vid allmänt brandlarm är. Nej då, det är bara två små väldigt söta lintottar som vid valda tillfällen översköljs av det norrländska viljestarka blodet och går bananas. Inget konstigt alls. Så, gör som de säger och ingen kommer till skada. Tålamod. Avdomnade armar. Lyckliga barn.

Hissen upp, Lilo har ett ticks, hon måste trycka snabbt på larmknappen en gång och sedan med oskyldiga ögon deklarera för mig att så får man inte göra. Varje gång. Bulldozer.

Vem behöver armar? Framme vid vår dörr. Nycklarna. *svordom*. För att göra det till en extra utmaning lämnade jag helt enkelt nycklarna i väskans ytterfack denna eftermiddag (läs glömde). Överlägger med mig själv i något som kan uppfattas som sekunder, beslutet taget. Nycklarna ska upp utan att något annat nuddar mark. Skeppsbrott. Tappar jag något mot golvet är jag ute. Jag vet, allt är inte en tävling. Mes. Jag vinner, dörren glider upp med hjälp av en liten hand och jag droppar allt i en hög på golvet. Allt utom gräsodlingarna, de ställer jag varsamt på köksbordet. Beskådar. Ler med själen. Skakar liv i armarna, säger glatt till tjejerna att det där gjorde vi bra. De hör inte, de har redan fått av sig dojorna och rusat in på rummet. Varför skulle de bry sig? De hade förmodligen älskat att fått gå till bilen och tillbaka en extra gång. Hade ju inneburit portkods knappande två gånger på mindre än fem minuter.

16:47. Dags att börja multitaska igen. Middag, packa upp väskor, släng i tvätt, busa med kidsen, jamma till lite musik. Stanna upp. Där hade vi det. Stanna upp. Tjejerna kör någon typ av dancehall och jag vill egentligen filma, så jag ska minnas även den dagen jag börjar glömma. Men jag hejdar mig. Jag vill bara vara en närvarande mamma. För är det inte så med oss mammor. Vi vill ju göra allt för våra barn, uppfostra, överösa med kärlek, busa, natta dem, ge dem bästa maten osv. Men vad vill de?  Att vi är närvarande. På riktigt. Inte busa lite halvhjärtat, laga mat med dem lite halv stressat, sjunga go´natt sången lite för fort. De kräver inget alls egentligen, de vill bara att vi är där. Det är då vi är de där kick-ass morsorna som gör att kidsen tar fighten för dig i sandlådan om någon smutskastar dig. Du vet när du får den där blicken mitt i buset, eller det där skrattat som gurglar runt i bröstet på dem och får dem att kikna och ditt hjärta att smälta. Då är du en kick-ass morsa. Jag älskar de stunderna. Jag känner mig som en hjälte. De väger lika tungt som de där sekunderna när du öppnar dörren eller kliver ur bilen efter en marig dag på jobbet, och möts av ett ansikte som är ett enda stort leende, och en röst som skriker (fast i dina öron låter det som ljuv musik):
-Maaaaaaaaammmmmaaaa
Det är en fin stund. Lägg fokus på att låta de stunderna bli många. Kick-ass morsor hänger inte tvätt före läggning, de dansar Macarena med överdrivna gester och kletar muffinssmeten på deras näsor. Alla ni mammor där ute, ni är grymma kick-ass morsor, men vi glömmer. I vår strävan att ge våra små under den bästa starten i livet tappar vi fokus på det som är viktigast. Att vara där. I deras nu. Inte sen.

Så ligger jag där i dunklet och sjunger med den bästa rösten jag förmår skapa från mina stämband. Vi sjunger Björnen sover och jag rycker täcket av tjejerna så de skrattar med skräckblandad förtjusning. Vi sjunger Bockarna Bruse och gör till rösten på trollet. Vi lever oss in i texten till I ett hus vid skogens slut och jag fattar mina smås händer i slutet av sången. Vi avslutar starkt med Blinka lilla stjärna, och till mitt nynnande av en vacker sommarsång jag har fina barndomsminnen av, somnar de med sina små näsor åt varsitt håll vilandes på mina armar. Jag är så förbannat lyckligt lottad. Tvätten kan gott mögla.

Jag är inte perfekt och har inte för avsikt att försöka vara det heller, för i deras ögon är jag en kick-ass morsa. Det räcker för mig.

Utan era andetag

Blundar, låter orden träffar mig som hagel mot en naken hud. Hela mitt inre förvandlas till ett inferno av känslor. Jag andas in nuet, känner mig levande och sårbar, jag kunde lika gärna stått naken i ett sommarregn. Jag vill fortsätta känna haglet och fortsätter blunda. Rädd för att öppna ögonen, kanske bryter jag kedjan. Vi har bara nuet, vi rår bara om nu och knappt det. Jag är ödmjuk inför livet och jag ber en stilla bön mitt i stormen, ateist som jag är, låt mig få omfamna livet för lång tid framöver. Säg att jag aldrig behöver välja bort de jag älskar mest i livet för något som inte finns här. Ta ifrån mig allt jag äger, min kärlek kommer ändå bestå. Ta ifrån mig allt jag äger, de fyra musketörerna kommer vara intakta. Ta ifrån mig allt jag äger och jag kommer ändå gå till världens ände för alla de jag älskar. De jag älskar med varje liten cell av mig. Jag kommer försvara dem med min kärlek, krigare som jag är. Utan dem är jag ingenting, utan all den omsorg och kärlek de givit och ger mig skulle jag inte vara den jag är. Mamma, pappa, min finaste lillasyster, mitt hjärta och mina två små själar.
Tack för att jag lever. Tack,  på riktigt.

Jag kan inte ens gå utan er luft i mina lungor.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Jag vaknar och försöker lokalisera klockan i det annars så vackra men nu nattmörka hotellrummet. De tjocka sekelskiftesväggarna dämpar allt ljud och får mig på något sätt att känna mig ännu mera trygg. Det är fuktigt bredvid mig i sängen, min lilla lintott ligger djupt sovandes bredvid mig, febern har lämnat hennes lilla men starka kropp och det enda spåret efter den är en fuktig fläck i sängen. 02:36, jag räknar bakåt så snabbt det går, yrvaken som jag är, och inser att det gått mer än sex timmar sedan hon fick Alvedon. Ingen feber alls. Jag ler, känner riktig lycka. Hon är på banan igen, mitt lilla hjärta. Jag lyfter huvudet och ser över henne, ser siluetten av den människa jag älskar så vansinnigt mycket och som jag ska få vandra genom livet med. Om några timmar börjar vår bröllopsdag, men hade lintotten fortfarande haft hög feber hade jag kunnat skita i den, på riktigt. För i vissa lägen betyder allt det andra ingenting. Lägger mig ner på kudden igen, sömnen känns lite mer inbjudande nu än de senaste timmarna,. Jag somnar med min näsa mot den lillas.

Det kan bli både bättre och sämre än man hade tänkt sig. Om det blir det ena eller det andra avgörs av tankesättet, men självklart också situationen i sig. Allt går inte att förklara bort med ett leende och alla händelser är inte av godo. Men om vi för en stund håller oss till saken ur ett lite mer generellt perspektiv, så funderar jag lite kring det här hur vi reagerar när saker inte riktigt går vår väg, ibland kanske åt helt fel håll än vad vi hade tänkt oss. När vi skulle gifta oss för några år sedan (och nu nickar kanske du som läser igenkännande med ett leende eller kraftig ångest) så var det för oss som för de flesta, hyfsat stressigt – milt uttryckt. Oavsett hur mycket du förbereder och planerar så kan du inte göra allt flera veckor eller månader i förväg, så det var mycket helt enkelt. Dagen innan blev en lång dag att fixa ”det sista”, och min syster tog hand om vår då tvååriga dotter. Hon skulle slippa bli fullständigt uttråkad av två uppspelta föräldrar som sprang runt och fixade likt en myrstack i vårsolen.

Hon hade varit lite små förkyld men inget konstigt. Fredagskvällen kom och vi möttes upp när mörkret hade intagit staden och tröttheten grumlade tanken och halvförlamade kroppen. Jag ville bara sova. Det glömde jag bort.

Den lilla kroppen kämpar med att andas, hon liksom väser sig igenom andetagen och hon är varm, jättevarm. Hon blir sämre när jag sitter där med henne i famnen hemma hos min farmor, som att hon hållit ut hela dagen när vi inte varit där. Vi bestämmer oss för att åka in med henne, skönt att befinna sig i en stad där det tar fem minuter till barnakuten, eller vad vi ska kalla det. Jag känner plötsligt en kraftig stress komma över mig i bilen och vill vara i sjukvårdens händer i samma ögonblick. Jag är inte den som oroar upp mig i onödan när det gäller små sjuklingar, men där och då blev jag…rädd. Det blir en kort och effektiv stund på akuten med gasmask för att vidga hennes små ansträngda luftrör och Alvedon mot febern. Den höga febern och de trånga luftrören hade tydligen bestämt sig för en kort men intensiv date med varandra.

När vi kommer tillbaka till hotellrummet efter visiten på akuten, kommer jag på mig själv med att de senaste timmarna inte ägnat en tanke åt att vi ska gifta oss imorgon. För några timmar sedan omslöt den tanken varenda por av mig, nu hade den förpassats till en mer avlägsen plats i kroppen och huvudet. Det finns viktigare saker. Det känns bra. Kvällen/natten innan vår bröllopsdag blev inte som jag hade tänkt mig, den blev först sämre och sen otroligt mycket bättre.

Jag klappar mig själv på axeln och  inser jag att jag blivit bättre på att tycka om när det inte alltid blir som jag planerat, men det har funnits en annan tid när jag blev på dåligt humör om livet inte följde min att-göra-lista till punkt och pricka (det händer fortfarande, men inte alls så ofta). Jag får ibland en känsla av att livet knackar mig väldigt tydligt på axeln, tittar på mig med intensiv blick över glasögonkanten och höjer ögonbrynen i ett ”Är du verkligen säker på att du är på banan nu”? Jag tolkar det som att sinnena och kroppen snackar lite mer på djupet med varandra än tidigare. För det är ju ibland en jäkla cirkus där inne, kroppen vill en sak, knoppen en annan och hjärtat står med händerna i midjan och himlar med ögonen, de vill alla ha det på sitt sätt. De vill ha sin beskärda del av livet.  Vi tänker för en stund att kroppen, knoppen och hjärtat är tre vänner till dig och du vid ett tillfälle tar upp en idé eller ett problem med dem. Vad kommer hända? Kommer de ge dig exakt samma feedback på idén och likadana lösningar till ditt problem? Mest troligt inte, vi är alla olika och fördelen med det är att vi kan få olika infallsvinklar, kanske var den där lösningen bättre än den jag själv hade tänkt. Men om vi ska kunna ta till oss förslagen, så behöver vi lyssna. Lyssna på våra vänner. Lyssna inåt.

Vi behöver bli bättre på att vara lyhörda inför oss själva.  Kanske fråga oss själva varför det är så viktigt att det alltid måste bli som vi hade tänkt oss från början för att vi ska bli nöjda? Ju mer vi fokuserar på målet, desto mer tunnelseende och helt plötsligt vill vi inte ens se andra vägar. Vägar som kanske ger oss mer än den vi hade tänkt från början. Ena stunden kanske hjärtat får dra på sig ledartröjan, för att vid nästa vätskekontroll lämna över till någon tanke. Vi är människor. Vi är inte svarta eller vita, vi är ett spektra av färger inombords.

Den där kvällen innan vår bröllopsdag, och vid ett antal andra tillfällen när just såna här situationer har uppstått, är det för mig livet som knackat på och påmint mig om vad som verkligen är viktigt. Påmint mig om att på sidorna av vägarna jag vandrar i livet finns mycket annat vackert att se, om jag tillåter mig att se det. Påmint mig om att jag är sårbar. Om jag rusar fram för fort och fokuserar för mycket på målet, så missar jag allt det fina på vägen dit.
Hur väljer du att se på saken när det inte blir som du har tänkt dig?

 

 

Your love is like a soldier…

heart

Your love is like a soldier, loyal til´ you die

Textraden är från James Blunts låt Bonfire Heart och jag bara älskar den där textraden. Faktum är att innan jag hörde honom spela låten live på Skavlan tyckte jag inte ens om den. Men så hör jag den där textraden komma över hans läppar och jag tar till mig den likt en mor möter sitt nyfödda barn för första gången. Just de där få sekundrarna i början av låten och jag blir förälskad i orden gång på gång och nynnar med i resten av låten som om inget annat existerar.

Jag tror på riktigt att jag har ”hang-ups” på textrader och små fraser som träffar så där mitt i prick. För någon annan är kanske orden bara skräp, för någon annan (för mig) är det ren kärlek.

Så, till mina nära och älskade. My love is like a soldier, loyal til´ I die.