Kategori: Glädje

Ett kärleksbrev…

Ett kärleksbrev..

..till människan som gör min värld till en alldeles unik tillvaro. Till den personen vars mjuka hud och trygga lukt jag älskar att vila min näsa mot när jag ska somna, när jag vaknar och all annan tid däremellan.

Så varför skriva det här så hela världen kan läsa? Ja varför inte?
Behöver jag? Knappast. Han vet att jag älskar honom enormt utan att en enda dag ta honom för given. Jag vill skriva de här orden för att de då aldrig kan försvinna eller glömmas bort. Jag vill skriva för att jag vill låta hela världen veta hur lyckligt lottad jag är, dumt vore att låta bli.

Jag skriver också för att det inte är en självklarhet att träffa sin ”själsfrände”, det är däremot min fulla övertygelse att du där ute aldrig ska stanna i en relation som inte får dig att må gott, känna dig fri och utvecklas i. Jag vet, för jag har gjort den resan också, stannat och gått tillbaka till något som sargade sönder mig istället för att låta mig blomma. Det enda bra med den relationen var att jag med de vägar jag valde då, till slut träffade Jonas. Han heter så och han tog mitt efternamn när vi gifte oss. Ok, han hette Johansson, men ändå, han är prestigelös.

jonas

Jag mötte honom där på dansgolvet mitt bland alla svettiga människor den där sena och varma julikvällen för lite mer än ett decennium sedan. Med tanke på euforin vi båda upplevde av att i ett högt tempo dansa till någon rockig låt, och hur jag mitt i berusningen från goda färgglada sommardrinkar, upplevde oss röra oss ensamma i en lokal som var mer än överfull…så gissar jag att historien om oss redan började där. Långt innan vi själva förstod så knöts vi samman på ett sätt som för alltid skulle bli ett av oss två. Jag minns väl att mitt leende bokstavligen gick från örsnibb till örsnibb. Vi blev efter några turer vänner och jag minns att jag i början varje gång vi pratade i telefon, fick ta mig till en tystare plats då jag inte kunde höra vad han sa på sin mumlande Orust dialekt. Idag förstår jag hans mumlande alldeles utmärkt.

Ett par år senare…i en husvagn på en asfaltsparkering i Malung, kom den där stunden igen när allt runt omkring inte längre fanns. När kärleken aningens oväntad men bokstavligen slog till så hårt så att vi aldrig hade kunnat ta oss ur den, även om vi hade försökt. En smekning på hans arm och vi var inte längre ”bara vänner”. Dagarna och kvällarna efter blev något av en smygande kärlekssaga, vi visste knappt själva vad som pågick men det var vi. Två veckor senare fick han min andra lägenhetsnyckel och adressändringen var ett faktum.

Drygt nio år senare från den där stunden i husvagnen har vi upplevt hela färgspektra av livet tillsammans. Vi har skrattat, gråtit, älskat och även stångats emellanåt, kärleken har aldrig släppt taget. Jag är älskad ut i mina fingertoppar, jag är uppskattad för den jag är och får ofta höra att jag gör den här världen bättre för de som finns i min närhet och de som korsar min väg eller jag någon annans. Han är bra den där killen på att påminna mig när jag ibland har en snurrande vägvisare att ha tilltro till mig själv.

Jag ligger här på en säng mitt ute i Toscanska landsbygden med min familj många mil bort. Jag har filat på det här inlägget flera sena kvällar på raken. Vill att det ska bli så bra så att alla fattar. Fattar grejen med att jag har en sjuhelsikes kille vid min sida på strapatsen genom livet, och att fler kan ha det så.

Igår kväll när vi körde Facetime och såg varandra för första gången på sex dagar så fick jag fjärilar i magen. Ni fattar va? Jag känner mig nykär fast det gått nio år. Jag sa inte att jag känt så varje dag i nio år, det skulle vara mysko. Men den där pirriga känslan när den slår till och privilegiet att leva i en relation som tar oss till de känslorna, om igen. Obeskrivbart. Tacksam. Lycklig.

Den där killen har gjort så många vackra saker för sin familj att listan är oskrivbar, så bara för att få ett litet hum…

Han har avbrutit ett jobb och kört +50 mil hem mitt i natten för att han över telefon hört att hans fru varit på väg ner för räkning. Han har otaliga gånger överraskat mig med vackra blommor och för att inte prata om alla mina örhängen jag älskar, alla från honom. De där små askarna och ljuvligt doftande blommor dyker oftast upp en helt vanlig dag. Uppmärksammad och uppskattad bara för att jag är jag…som han brukar säga. Och jag som tyckte att jag var romantisk…

För att inte tala om alla vackra ord, skrivna på lappar, kort, sms…omsorgsfullt textade och med en kärlek som omfamnar mig om och om igen.

Så många nätter han stannat uppe och grejat och fixat i ordning. Han har gjort avkall på sin egen sömn för min skull, för att skapa lugn och ro runt omkring mig och oss i både vårt gamla och nya hem. När min ork inte räckt till har han haft ork för två, kanske fler.

De dagar han gjort allt det där tråkiga vardagspysslet i form av tvätt och städ, därefter lagat mat både en och två gånger, för att sen gå ut en sväng med tjejerna i lekparken, så att jag har fått plugga och förverkliga mina drömmar. Jag försöker påminna honom om att hans drömmar är lika viktiga. Jag påminner också mig själv om att det för honom är en självklarhet att göra allt det där, alla dagar på året.

Alla våra samtal mitt i natten om livet och kanske ingenting. De där påhejande orden som fått mig att våga fortsätta ut i det okända. Och en helt klart grym pappa till våra coola tjejer. Kan inte vara lätt att bo under samma tak som tre starka tjejer, ser dock inga tecken på gråa hår än. Kanske han mediterar när vi sover?!

Hur många gånger har han sagt; ”- Det är lugnt älskling, jag fixar det där.”?! Många. Ordnar det sig? Alltid.

Jag är inte perfekt på något sätt och inte han heller, skönt. Vem vill vara perfekt, och vad är det? Vi lär oss av de saker vi kan bli bättre på för att ta vår relation framåt och inte fastna på vägen. Vi pratar mycket…jättemycket om hur vi ser på saker, hur vi vill upptäcka livet tillsammans och i egen person. Han är min man och han är min bästa vän. Vi har våra svackor men vi har mest balans. Även när svackorna kommer så står vi enade, och jag vet att han är min trognaste bundsförvant.

Han skrattar åt mina skämt, även de dåliga! Vi delar många drömmar och liksom mig gillar han inte att följa strömmen. Så vi möter den tillsammans. Vi och våra tjejer.

Men det här inlägget handlar inte om allt han gjort och att någon måste göra en massa saker för att vara ens bättre hälft. Det handlar om känslan bakom hans handlingar. Hans sett att se på mig, älska mig, vara stolt över mig och glatt påhejande till det jag vill förverkliga i livet, både med och utan honom. Hans sätt att så varsamt plockat ihop mina skärvor när jag varit trasig eller gått sönder igen, lagat mig i den takt jag haft förmågan till och med sån varsamhet att fogarna  mellan skärvorna inte  längre syns. Hans sätt att så självklart vilja lyfta fram sin fru, se till att jag vågar gå mina oskrivna vägar, för att jag, som han säger, ”..är så jä-la bra”. Han betraktar mig och jag känner mig så vacker. Och jag vet att jag älskar den där västkustkillen hejdlöst mycket och tacksamhet att få leva med en man som honom är ett ord som landar bra i hjärtat. Tacksam och stolt över det vi har skapat tillsammans.

Så nöj dig inte med att det är en ok relation du lever i. Var och en av oss är unika, med rätten att respekteras, accepteras och få växa i en relation. Din andra hälfts framgång och utveckling ska inte vara på bekostnad av din. Lev och ha tillit till varandra. Älska varandra gränslöst och sätt värde på det som är ni. Det finns bara en av dig och två av er.

Rebecca

Baby, we are Islands in the stream…

 

 

När vilddjuret kom till sta´n

Det är fullmåne och hösthimlen kunde inte varit mer stjärnklar. Jag är jäkligt taggad, andas kontrollerat och fokuserar så att förmodligen varenda cell i kroppen vet sin position. Nu är det på riktigt. Det är nu det händer.

Ett dygn tidigare satt jag i framsätet och tittade på himlen och undrade om det var ett skämt? Jag vill väl förtusan inte sitta i framsätet och nynna på väg in till BB?! Jag vill ju ligga i baksätet och skrika ”kör fortare älskling”. Så, nu börjar det ordna upp sig. Det är inte längre tal om någon latensfas och så´n skit, nu är det hardcore och bebben vill ut. Hade jag kommit ihåg kanske vi hade kunnat slagit vad om hur mycket jag var öppen när jag kom in, men det vart strul med parkeringen, så vi fick hoppa det vadet.

På väg in på mitt rum möter jag en tjej i lite lugnare skede än mig, gåendes i korridoren med en sådan där piffig gåstol. Jag drog några varv på rummet istället. Såg förmodligen ut som en senil katt som gick runt runt och emellanåt stannade upp och andades med stora näsborrar. Aldrig att jag hade visat mig ute i korridoren med 2009 års kollektion på ”föda-barn-klänning”. Den var lite för hipp för mig…

Vid ett tillfälle försöker min käre man att påminna mig om andningen när jag börjar låta lite som en brunstig ko. Jag förmedlar att det är cool med andningen, men att vi kan glömma öppningsfasen nu, nu har lillgrodan, som arbetsnamnet var, kommit på den förträffliga idén att ta sig ut hela vägen. Å så vitt jag vet, är det i det läget bara en väg ut. Jaha, genom mig? Ja men så trevligt, då tar vi och tänjer lite. Å så lite profylaxandning på det. Som för övrigt var väldigt effektivt!

Jag vet att när krystarbetet väl började, tittade jag på klockan och tänkte bara..”Bring it on…” fast kanske inte med den coola amerikanska accenten jag lagt till i efterhand. Men ändå.

Å ut kom bebisen, efter att naturligtvis ha kommit på den eminenta idén att stanna med huvudet halvvägs ute på näst sista krystvärken, så att jag verkligen skulle förstå att det var en bebis på väg ut. Mycket omtänksamt tycker jag.

Efter en stund med en så lite och varm hud emot mitt bröst, kommer jag på att vi fortfarande inte vet om det är en tjej eller kille. Känslan av att inte veta värmer mig. Det spelar ingen roll. Vi har fått ett alldeles ljuvligt litet barn, cool nog att skämta med att låta den nyblivna pappan nästa klippa av fingertopparna, bara för att göra allt lite mera spännande redan från början. Numera är det egna håret roligt att klippa i.

Den 4 oktober föddes du, vår vackra förstfödda dotter. Vi är lika och olika du och jag. Vi är mor och dotter. Vi är överens och vi är mindre överens ibland. Du får mig att skratta hejdlöst och du kan reta mig så jag nästan biter mig i knogen som gammelmormor gjorde 😉 Allt spelar roll, allt flätar oss samman och jag antecknar i tysthet. För en dag blir du stor på riktigt och då vill jag berätta om hur du har berikat våra liv och gjort den här världen till en bättre plats att leva i, bara av att vara just du. Det är allt annat än ”bara”.

Du har en empati för andra människor som gör mig mållös. Du går din egen väg och du verkar rätt modig. Men oavsett vem du vill vara och hur du vill ta dig an livet, så kommer jag finnas där. Vid din sida, bakom eller någonstans där du känner min närhet, trygghet och oändliga kärlek.

Grattis Neah på din 6-års dag, mitt älskade vilddjur <3

 

När blev ett tack så svårt?

IMG_1808

Hur tycker du det känns när någon svarar dig med ett vänligt tack?

Jag tycker det känns som att vi tappat lite mark när det kommer till ett litet tack. Då menar inte jag att vi ska tacka ihjäl oss för minsta grej, men lite artighet och vänlighet har väl aldrig skadat? Vi frontas med så mycket negativa nyheter hela tiden, varje dag, varje timme, ja varje minut. Ibland kan jag känna mig ledsen och lite uppgiven att uppfostra två små tjejer till en tuff och bitvis kall värld. Tills någon säger tack. Någon som tar sig modet (eller vettet) att höja handen i en vänlig gest eller nicka till tack vid ett övergångsställe. Någon som säger tack lite försynt och mjukar upp stunden med ett lätt leende. Då väcks jag åter med värme om att det finns så mycket godhet ibland oss, den behöver bara bli mer synlig och få ta mer plats. Eller, vi borde ta oss tid att ge den plats.

Ett tack kan för dig vara litet och obetydligt, men för den som får ta emot är det kanske den varmaste handlingen den personen fått möta under sin dag.

När fick vi för bråttom att säga tack? Tycker vi att tack inte längre är ett ord med funktion?

Att säga tack till någon är också att bekräfta den som handlade. Bekräftade att vi finns, lever och andas, och inte bara är en siffra i statistiken. Vi är människor som mår bättre av omtanke, om den så bara existerar för en liten stund från en människa du kanske aldrig möter igen. Möten. Att mötas. Om det är något vi borde behålla i våra kalendrar, agendor, planeringar, så är det tid för möten. Allt materiellt vi omringar oss med och införskaffar kommer aldrig kunna ersätta det vi som människor kan åstadkomma genom möten. Möten där du och jag är lika. Oavsett ålder, hudfärg, sexualitet, religion, kön, dysfunktion. Möten där du är du och jag är jag.  Möten där vi lyssnar, tar in och reflekterar. Naket. Respektfullt. Intresserat.

Så ta dig tid, stanna upp och säg tack. Tacket blir ett kort möte. Eller kanske långt. Oavsett så fyller tacket sin värmande funktion om du låter det ha sin betydelse.

Så jag säger tack till att jag har möjligheten att välja det goda. Jag väljer att kämpa för det som kan bli bättre och jag väljer att lyfta det goda framför det onda.

Tack.

 

Att sätta ord på det som är viktigt

Musiken fyller mitt huvud, får varje del av mig att röra sig till det musiken säger. Borta är surret av tankar, jag är närvarande i det som får mig att känna mig levande. Om jag bara hade förstått tidigare i livet hur mycket dansen är som terapi för mig hade jag skrivit ut recept på dans under de perioder i livet då uppförsbacken kändes som vägen upp till Mount Everest. Kanske hade jag funnit kraft att ta mig upp tidigare. Underskatta inte värdet i att finna det som ger dig sinnesro även i mindre ljusa stunder.

Jag älskar att dansa. Jag ä.l.s.k.a.r att dansa. För att det frigör mig, för att det alltid tar mig tillbaka till nuet om jag glömmer att leva där. Den lättar bördorna och skingrar tankarna. Frågor som saknat svar rätas ut och jag inser att dansen för mig är som en mjuk meditation i sin rörligaste form. Det är min passion. Vad är din?

Hur ofta gör du saker som du egentligen inte har lust med (nu menar jag saker som du faktiskt skulle kunnat välja bort)? Hur ofta önskar du i det läget att du hade varit någon annanstans? Varför tenderar vi människor att alltför ofta behaga andra före oss själva? Om vi gör det för att söka bekräftelse är vi farligt ute. Vi kan aldrig styra någon annans tankar och känslor, men vi kan styra över vad vi själva ska göra för att må bra. Det finns självklart tillfällen när vi väljer att sätta andra i vår närhet före oss själva för att det är vad vi anser är viktigt just då. Men när vi alltför ofta börjar nagga på vårt eget värde och behov för att må bra till någon annans fördel, då pratar vi om något annat. Bekräfta dig själv, var stolt över att prioritera dig själv och känn inte skuld för att erkänna det. Det vackraste du har är dig själv och dina möjligheter att göra val i livet som får dig att vara lycklig. Lycka är inget tillstånd vi ska ”söka rätt på”, det är ett val vi kan göra. Jag kan välja att vara lycklig (och nu menar jag rent generellt). Vi människor strävar så hårt. För vad? Blir vi så mycket lyckligare om gräset är grönare på andra sidan, eller var det alldeles fint som vi hade det?

Jag har träffat människor som verkligen stått på livets rand, inget haft kvar att förlora och ändå valt att vara lyckliga där de är. Jag beundrar deras förmåga att välja lycka, jag är inte säker på att jag skulle lyckas lika bra själv, men jag vet att jag aldrig kommer sluta försöka. Med ett liv, har jag verkligen råd att inte göra det bästa av det? Good days, bad days…gör det bästa av dem. Det finns någon nära mig som lärt mig att om du accepterar det oacceptabla så rider du ut stormen. Ha tillit till dig själv och fin kraften där. Vi föddes till överlevare, sluta aldrig vara en.

Gör det du älskar att göra med hela hjärtat, inte mindre än så. Hänge dig och sätt ord på det som är viktigt, resten kan du låta vara.

Fragment av något vackert

Naturens starka höstfärger fångar min uppmärksamhet och jag inser att det var alltför längesedan jag stannade upp och la märke till övergången från sommar till höst. Det har gått i ett rasande tempo de senaste veckorna och det behöver få ett slut. Jag vill inte leva i det förflutna, men jag vill ta med mig det vackra från sommarens avslappnade stunder in i höstens allt kortare dagar. Jag vill vara medveten om att det hela tiden sker vackra saker runt omkring oss, oavsett årstid, oavsett plats. Det sätt vi väljer att låta tankar och känslor passera vårt medvetande, påverkar också vårt sätt att se på vår omgivning. Jag hör så ofta människor påpeka hur skönt det var med semester, eller hur mycket de längtar till nästa semester, men vad hände med att se det ljuvliga i vardagen?

De flesta av oss lever större delen av våra liv i ”vardagen”, då känns det lite sorgligt att vi lägger så mycket fokus på att ”vänta in” tillfällen när vi förväntas vara lyckliga, fria och avslappnade. Det resonemanget är kanske dömt att misslyckas. Helt plötsligt sätter vi krav på att vi vid en viss tidpunkt ska vara så där ofantligt lyckliga. Men tänk om vi inte hinner fram till den stunden? Tänk om det inte alls blir som vi har tänkt oss? För inte sällan förknippar vi vår lycka med hur vi förväntar oss att de runt omkring oss också ska vara för att vi ska uppnå ett tillstånd vi liknar med lycka. När ska vi stanna upp, reflektera och inse att vi själva ansvarar för vår egen lycka. Vi behöver ingen annans tillåtelse för att känna glädje, vi behöver inte ett speciellt tillfälle. Vi kan vara lyckliga precis när vi själva vill. För vad som helst. Betrakta barnen, lär av barnen. De är de bästa förebilderna av att leva i nuet och glädjas åt det lilla. Hjälp dem rita en cirkel på ett papper och du får ett leende och förtjusande skratt som tack. Ge dem en glass och du har gjort deras dag.

Alla vi som hämtat våra barn på förskola? Ropet, skrattet och glädjen du möts av när de ser dig? (förtutom de tillfällen när vi inte förstår att vi kommer mitt i någon spännande lek, då är vi möjligen lite mindre populära för en stund). Stannar du upp och känner på känslan de förmedlar? Känner du att deras kärlek får det att bubbla i dig? De bryr sig inte om vilken dag det är, bryr sig inte om ifall du haft en skitdag på jobbet eller om du signat en stor kund, de är glada för att du är där. Du är det enda de behöver. Så borde vi också bejaka livet. Se det viktiga.

Fragment av något vackert kan också påminna oss om vilka vi vill vara och att vi kanske förvandlats till någon vi inte känner igen oss i. Likt lyckan har jag ansvar för att försöka vara den jag vill vara, inte den jag tror att någon annan vill att jag ska vara. Var sann mot dig själv.

– ”Geeeeerd, Geeeeeerd”
Det är en sen sommarkväll på Orust i somras, i bilen sitter tre vuxna och två barn. Förarrutan är nere och en röst ropar ut ett namn i natten. I skenet av bilens strålkastare möts vi först av en bakdel på en tjur, som lite förvånat sedan vänder sig om och stirrar helt lugnt på oss. Ursäkta, men kallade ni mig Gerd? Mitt namn är Gert. På håll skulle vem som helst kunna tro att det är ett gäng storstadsmänniskor som kommit ut på landet och för första gången fått syn på en livslevande tjur, och i ren förtjusning ropar ut namn i natten. För det enda som syns på håll är en bil som stannat med lysena på, och det enda som hörs är en röst som först ropar ”Geeeerd” och sedan ”Geeeeeert”. Jag vet inte om det är vi vuxna eller barnen som skrattar mest. För alla ni som inte satt i bilen, kan det här verka aningen banalt, men för mig som satt där, är det här ett fragment av något vackert, ett tillfälle då skrattet tog över mig, fick mig att känna mig galet närvarande och levande.  Något inget speciellt blev till ett inferno av barn och vuxenskratt. När jag känner mig stressad ibland brukar jag plocka fram det där minnet, jag förstår att min sinnesnärvaro där och då var stark, för jag kan förnimma den där känslan direkt jag tänker på minnet. Det påminner mig om att längre bort än så ligger inte min lycka, men det är så lätt att låta den stå tillbaka för alla måsten vi har. Hänge dig. Gläds åt det lilla som kanske i längden blir till det stora.

Vi tänker sällan på det vi har, men ofta på det vi inte har. Dags att tänka om?

 

 

Jag och kroppen min hade möte…

Ja, jag blev kallad till ett möte lite tidigare idag som jag skulle vilja dela med mig av, eftersom jag får en känsla av att fler än jag borde kallas till ett. Tydligen handlade det i mitt fall om att jag bl a uppträtt nedvärderande, nonchalant och allmänt otrevligt mot motparten, vilket nu skulle utredas och få ett avslut. Till en början tog jag helt avstånd från dessa befängda påståenden och rynkade ihop de fina linjerna i pannan lite oskyldigt. Jag menar vad hade motparten att komma med? Jäkligt tunga bevis, skulle det visa sig.

I början kände jag orden från min motpart svischa förbi mina öron lite diffust, mest som en liten lätt retning. Bla bla bla. Jag hörde något om att den ”kände sig otillräcklig”, ”försökte på alla sätt tillgodose”, ”var också värd att lyssna på”. Det märktes på mitt bemötande att motparten började bli en aningens frustrerad, vilket fick mig att börja känna ett visst obehag men också en uppriktig vilja att jag kanske behöva lyssna på det här, ta till mig budskapet. Hade jag gjort fel trots allt?

Sen började någon sorts vild pajkastning á la högljudd-politiker-debatt mellan mig och motparten. Mellan mig och min kropp. Två envisa fighters som till slut möts för att göra upp. Utan handskar. Naket. Här och nu. Inte sen. Det finns inget sen.

Det tar inte så lång tid innan jag börjar kapitulera, kanske för att jag äntligen förstår. Min åsikt är att du kan lyssna, läsa, och förstå saker, men för att de ska landa på djupet, så behöver du vara mottaglig och vara på rätt plats. Mentalt. Fysiskt. Du vet när det är rätt. Om du tar dig tiden att stanna upp. Om du tar dig tid att lyssna inåt utan något annat som stör. Så jag släpper garden, låter kroppen ge mig örfilar som jag mest troligt har förtjänat. Den kastar ur sig en vrede mot mig som byggts upp under en alldeles för lång tid. Hur kunde jag vara så dum?

Under några minuter pågår en kanske mer monolog än dialog. Så fort jag ska svara emot med en mening som oftast börjar med ett ”Men…”, blir jag avbruten och överkörd. Kroppen har fått nog på mina torftiga och knappast välförankrade svar till varför jag inte vårdar mig själv på insidan med största ödmjukhet.

– Ja, men det gör jag väl ändå, kontrar jag,
– ”Inte varje dag”, får jag till svar. Det är sant.

Om jag inte fullt ut kan tycka om det jag ser framför mig i spegeln, hur ska jag då kunna lära mig att tycka om mig själv på insidan?

Efter att jag med bestämd ton fått höra ”jag är trött trött trött på ditt tjat om att det kunde vara lite mera så och kanske lite mera si ”(samtidigt som de där poserna framför spegeln kör sin kvällsparad), avväpnas jag till fullo när kanske de två tyngsta argumenten för att jag borde hoppa runt och vara oerhört stolt över min kropp kommer. Jag ser min kropp tydligare i spegeln än jag gjort på länge, brister ut i ett leende. Shit, den där kroppen har levererat två kids. Två gånger om. Helt bananas, Jag tittar på en kropp som är starkare, trots sin för tillfället svagaste länk, än den någonsin vart. Slutpläderingen kommer helt klart när jag får lyssna till orden om att visserligen spökar två gamla diskbråck i ländryggen, men det kunde varit värre. Ja det kunde varit mycket värre. Det glömmer jag inte. Inte längre. Tacksam. Varje dag.

Vi är alla olika till form. Låt det vara så.

För när ska jakten annars ta slut? Vad är det du vill uppnå? Jag vet mycket väl att jag flyttat mina gränser gång på gång, har du? (Om jag bara väger det, eller ser ut så, då blir det bra). Jag menar inte att gränser inte kan flyttas och utmanas, men det ska inte ske på bekostnad av dig själv. Utmaningar ska vara roligt och i änden på den tunneln finns inga misslyckanden. Utmaningar ska inte vara ångestfyllda. Utmaningar ska vara just utmaningar. Lustfyllda och trigga dig till att uppnå sådant du inte trodde var möjligt att uppnå.

Det är aldrig bra att vara för smal eller för kraftig, det vet vi alla, mest troligt även de som är just förpassade till dessa kategorier vi har tendens att dela in människor i. Så jag menar inte att en person som väger alldeles för lite eller för mycket eller vad det nu kan vara, bara ska visa fingret åt alla och fortsätta leva i en kropp som inte mår bra. MEN. Jag önskar att även dessa människor kunde få sympati. Jag önskar att dessa människor kunde lära sig att tycka om sig själva för den de är, då skulle säkerligen chanserna att göra en förändring för kroppens skull öka. En person som slår på sig själv hela tiden, som förminskar sitt egenvärde till obefintligt, kommer knappast ha ork att vända kappan i stormen inombords och börja ta hand om sig själv. Det finns alltid undantag, men de flesta står där mitt i stormen och försöker ta skydd så gott det går. Vi har alla olika strategier för hur vi bemöter våra stormar. Det som finns kvar av oss när stormen bedarrat, är ibland ingenting. Vi kanske är duktiga på att sträcka ut en hand i någon annans storm, men vi glömmer vår egen. Varför är vi så mycket snällare mot alla andra än mot oss själva?

Jag är 33 år. Jag kan uppriktigt säga att jag inte har utrymme för fler negativa tankar om min kropp nu. Det tog mig 33 år att komma till ett avslut. Onödigt länge. Lättad. Om du är yngre än mig, spring hem och låt kroppen läsa lusen av dig för allt vad du är värd. Om du är äldre…är du fortfarande kvar och läser? Ta närmsta spegel, se dig själv i ögonen och lova att vara snäll mot dig själv. Livet går inte ut på att du ska gå runt och försöka vara perfekt i det avseende vad du tror att andra tycker är perfekt. Du ska gå genom livet och le från själen och ut för att just du är du. Du ska ta hand om dig och din kropp för att du vill, inte för att någon annan vill. Du ska ta hand om dig för att du är rädd om dig själv. Du ska ta hand om dig för att du är stolt över att du är du och ingen annan. Take it, or leave it kan du uppmana den som önskar ha synpunkter om hur du ska vara.

I am…enough! Å du också.

 

Kick-ass morsor

Träningsväskan hänger med sin bestämda axelrem snett bak på ryggen. På min vänstra arm hänger ICA kassen med dagens kylskåpspåfyllnad, en påse med kvarglömda kläder från bilen som behöver fräschas upp innan de får fötter och springer iväg av sig själva, och i handen håller jag med livet som insats om de faller, de två alldeles nymålade små gräsodlingarna med egen målade pippifåglar tjejerna gjort. Men jag nöjer mig inte där, vem har sagt att man kan gå två gånger mellan bilen och hemmet? Så på den högra armen återfinns veckans extra kläder för kidsen, en skopåse med en stövel som försöker fly genom dragskon på påsens topp och i handen nyper jag fast ett infoblad om kommande utflykter och en kryptiskt målad teckning som jag med stor entusiasm kommer nagla fast på kylskåpet. Oj, glömde jag…den minsta vägrade gå från bilen,  så när jag tappat känseln i höger arm och vänster var på väg mot samma öde, valde jag att förlora striden och slänga upp den skrattande bulldozern (jag ska förklara närmare någon gång varför hon är just en liten enveten och alldeles ljuvlig bulldozer). Så hon mer eller mindre hänger i nacken med visst stöd av en handled eller något. Jag vet inte så noga, men jag är jäkligt nöjd att jag fick med mig allt. Det är väl ändå det som är viktigast? Vi morsor går liksom all-in. Ofta. Helhjärtat. Det är fredag.

Framme vid porten. Behöver på riktigt släppa påsar, väskor, papper, men det finns andra planer för mig. Det är dags för de små att i varsin tur trycka portkoden och öppna dörren själva (som ni förstår blir inte koden rätt första gången varje gång). Tålamod du arma egenskap, omfamna mig hör jag mig själv mumla som ett mantra. Det här är ett mycket viktigt moment. Don´t try to ruin it. Här är det bara att välja. Gör misstaget att hjälpa dem in och du har just fått grannarna på bottenplan att rusa ut med pupiller stora som spökdjur (tror på allvar att deras ögon är lika stora som huvudet), och undrar var uppsamlingsplatsen vid allmänt brandlarm är. Nej då, det är bara två små väldigt söta lintottar som vid valda tillfällen översköljs av det norrländska viljestarka blodet och går bananas. Inget konstigt alls. Så, gör som de säger och ingen kommer till skada. Tålamod. Avdomnade armar. Lyckliga barn.

Hissen upp, Lilo har ett ticks, hon måste trycka snabbt på larmknappen en gång och sedan med oskyldiga ögon deklarera för mig att så får man inte göra. Varje gång. Bulldozer.

Vem behöver armar? Framme vid vår dörr. Nycklarna. *svordom*. För att göra det till en extra utmaning lämnade jag helt enkelt nycklarna i väskans ytterfack denna eftermiddag (läs glömde). Överlägger med mig själv i något som kan uppfattas som sekunder, beslutet taget. Nycklarna ska upp utan att något annat nuddar mark. Skeppsbrott. Tappar jag något mot golvet är jag ute. Jag vet, allt är inte en tävling. Mes. Jag vinner, dörren glider upp med hjälp av en liten hand och jag droppar allt i en hög på golvet. Allt utom gräsodlingarna, de ställer jag varsamt på köksbordet. Beskådar. Ler med själen. Skakar liv i armarna, säger glatt till tjejerna att det där gjorde vi bra. De hör inte, de har redan fått av sig dojorna och rusat in på rummet. Varför skulle de bry sig? De hade förmodligen älskat att fått gå till bilen och tillbaka en extra gång. Hade ju inneburit portkods knappande två gånger på mindre än fem minuter.

16:47. Dags att börja multitaska igen. Middag, packa upp väskor, släng i tvätt, busa med kidsen, jamma till lite musik. Stanna upp. Där hade vi det. Stanna upp. Tjejerna kör någon typ av dancehall och jag vill egentligen filma, så jag ska minnas även den dagen jag börjar glömma. Men jag hejdar mig. Jag vill bara vara en närvarande mamma. För är det inte så med oss mammor. Vi vill ju göra allt för våra barn, uppfostra, överösa med kärlek, busa, natta dem, ge dem bästa maten osv. Men vad vill de?  Att vi är närvarande. På riktigt. Inte busa lite halvhjärtat, laga mat med dem lite halv stressat, sjunga go´natt sången lite för fort. De kräver inget alls egentligen, de vill bara att vi är där. Det är då vi är de där kick-ass morsorna som gör att kidsen tar fighten för dig i sandlådan om någon smutskastar dig. Du vet när du får den där blicken mitt i buset, eller det där skrattat som gurglar runt i bröstet på dem och får dem att kikna och ditt hjärta att smälta. Då är du en kick-ass morsa. Jag älskar de stunderna. Jag känner mig som en hjälte. De väger lika tungt som de där sekunderna när du öppnar dörren eller kliver ur bilen efter en marig dag på jobbet, och möts av ett ansikte som är ett enda stort leende, och en röst som skriker (fast i dina öron låter det som ljuv musik):
-Maaaaaaaaammmmmaaaa
Det är en fin stund. Lägg fokus på att låta de stunderna bli många. Kick-ass morsor hänger inte tvätt före läggning, de dansar Macarena med överdrivna gester och kletar muffinssmeten på deras näsor. Alla ni mammor där ute, ni är grymma kick-ass morsor, men vi glömmer. I vår strävan att ge våra små under den bästa starten i livet tappar vi fokus på det som är viktigast. Att vara där. I deras nu. Inte sen.

Så ligger jag där i dunklet och sjunger med den bästa rösten jag förmår skapa från mina stämband. Vi sjunger Björnen sover och jag rycker täcket av tjejerna så de skrattar med skräckblandad förtjusning. Vi sjunger Bockarna Bruse och gör till rösten på trollet. Vi lever oss in i texten till I ett hus vid skogens slut och jag fattar mina smås händer i slutet av sången. Vi avslutar starkt med Blinka lilla stjärna, och till mitt nynnande av en vacker sommarsång jag har fina barndomsminnen av, somnar de med sina små näsor åt varsitt håll vilandes på mina armar. Jag är så förbannat lyckligt lottad. Tvätten kan gott mögla.

Jag är inte perfekt och har inte för avsikt att försöka vara det heller, för i deras ögon är jag en kick-ass morsa. Det räcker för mig.

Utan era andetag

Blundar, låter orden träffar mig som hagel mot en naken hud. Hela mitt inre förvandlas till ett inferno av känslor. Jag andas in nuet, känner mig levande och sårbar, jag kunde lika gärna stått naken i ett sommarregn. Jag vill fortsätta känna haglet och fortsätter blunda. Rädd för att öppna ögonen, kanske bryter jag kedjan. Vi har bara nuet, vi rår bara om nu och knappt det. Jag är ödmjuk inför livet och jag ber en stilla bön mitt i stormen, ateist som jag är, låt mig få omfamna livet för lång tid framöver. Säg att jag aldrig behöver välja bort de jag älskar mest i livet för något som inte finns här. Ta ifrån mig allt jag äger, min kärlek kommer ändå bestå. Ta ifrån mig allt jag äger, de fyra musketörerna kommer vara intakta. Ta ifrån mig allt jag äger och jag kommer ändå gå till världens ände för alla de jag älskar. De jag älskar med varje liten cell av mig. Jag kommer försvara dem med min kärlek, krigare som jag är. Utan dem är jag ingenting, utan all den omsorg och kärlek de givit och ger mig skulle jag inte vara den jag är. Mamma, pappa, min finaste lillasyster, mitt hjärta och mina två små själar.
Tack för att jag lever. Tack,  på riktigt.

Jag kan inte ens gå utan er luft i mina lungor.

Your love is like a soldier…

heart

Your love is like a soldier, loyal til´ you die

Textraden är från James Blunts låt Bonfire Heart och jag bara älskar den där textraden. Faktum är att innan jag hörde honom spela låten live på Skavlan tyckte jag inte ens om den. Men så hör jag den där textraden komma över hans läppar och jag tar till mig den likt en mor möter sitt nyfödda barn för första gången. Just de där få sekundrarna i början av låten och jag blir förälskad i orden gång på gång och nynnar med i resten av låten som om inget annat existerar.

Jag tror på riktigt att jag har ”hang-ups” på textrader och små fraser som träffar så där mitt i prick. För någon annan är kanske orden bara skräp, för någon annan (för mig) är det ren kärlek.

Så, till mina nära och älskade. My love is like a soldier, loyal til´ I die.

Inte längre jagad

Efter att i flera månader jagat mig själv likt ett instängt djur som med all kraft försöker hitta ut, låg jag där sömnlös mitt i natten. Inte ens andetagen från mina små gjorde mig lugn. Jag måste hitta ut.

Vi hade tidigare på dagen träffat några nära och goda vänner vi inte sett på ett tag. Våra sammankomster brukar alltid vara en beskrivning av ren och skär glädje blandat med långa intressanta diskussioner om livet. Men inte idag, inte för mig. Jag satt där vid bordet och kände mig frånvarande. Jagad. Kvällen slutade dessutom i att vi i all hast fick skjutsa min andra hälft till sjukhuset med ett rejält uppsvullet knä. Jag kände mig bara tömd på energi fastän jag är den där som håller ihop allt. Hon som aldrig går sönder, hon som bara kör på. Mot natten kommer det ett sms från min kära vän…”Hur går det?” Och hur mår du? Upplevde att du var så stressad och kände inte riktigt igen dig…”. Orden mal i mitt huvud och jag känner att jag behöver ta ett beslut, stå upp för mig själv och möta det som jagar mig. Jag har blivit någon jag inte vill vara.

Följer de få ljusstrimlorna som spelar i taket och drar ett djupt andetag. Lyssna nu till magkänslan säger jag till mig själv över tysta läppar, lyssna nu till din magkänsla. Svaret finns där, det har jag nog vetat länge, men något annat har saknats. Modet. Jag tror att vi alla besitter mod, men vi behöver göra ett aktivt val om vi ska våga använda det eller inte. Så någonstans där mitt i natten puttar mitt mod mig över trygghetszonens kant, placerar mig på en oskriven karta och jag känner mig mer lättad än jag gjort på evigheter. Jag känner mig faktiskt fri. Jag har bestämt mig för att säga upp mig från mitt jobb, säga upp mig från allt som innebär trygghet och känslan är som att sitta på en motorcykel en varm sommardag och känna 110 km/h vinden blåsa liv i varje cell i kroppen. Jag har bestämt mig för att stå upp för mig själv, jag ler ett varmt och ömsint leende åt mig själv och somnar strax efter.

Precis så här var det när jag en natt i januari i år följde mitt mod och mina drömmar om att göra något annat i livet. Göra något annat än att följa strömmen. Göra något som utmanar mig, driver mig, får mig att vara den jag är och inte något jag förväntas vara. Det facinerande är att när du väl tagit ett beslut så ser världen lite annorlunda ut. Saker jag inte la märke till igår ser jag idag, möjligheter jag inte visste fanns igår finns idag. Möjligheterna finns runtomkring oss, när vi är redo för dem.

Så det här blir det första inlägget av många. Jag älskar att skriva och hoppas att den här bloggen ska trigga mig till att utmana mig själv även på det området. Det blir också en hållplats för minnen, tankar, händelser  och förhoppningsvis dialoger och diskussioner som jag, mina barn och alla andra kan återkomma till när andan faller på. Jag hoppas att du vill vara en av dem som utmanar mig i att skriva, genom att läsa och gärna kommentera.

Jag blundar och känner vinden i håret när vi accelererar på den sommartorra landsvägen. Jag är inte längre jagad.