Kategori: Mod

Lösningsorienterad?

Fråga mig inte hur…men det verkade ordna sig. Igen.

Har du varit med om att du stått inför bildligt sett en stor bergsvägg? Du vet att du behöver ta dig upp nu, för uppe på berget är där du behöver vara. Du står med tungt hjärta och sveper med orolig blick runt omkring dig, men HUR ska jag komma upp? Det kommer ALDRIG gå!
Sen, en liten stund senare någonstans mellan hopp och förtvivlan så är du mer än halvvägs upp, då förbyts förtvivlan mot kämpar glöd, och snart tar du ett fast tag om kanten och drar dig upp. Leendet triggar dina endorfiner och du känner dig lite som löparen som står på startlinjen med chans till OS-guld. Adrenalinpåslag. Sen. Hur kunde det lösa sig när det kändes så omöjligt?

Det finns lösningar runt omkring oss, men vi ser dem inte alltid för vi kämpar så hårt i samma spår. Kämpar och harvar utan att veta var vi är på väg. Släpp taget. Stanna upp. Låt lösningen komma till dig istället för att jaga den. Det kanske är överdrivet att säga att det finns lösningar på allt allt allt, men på det mesta. Ta dig tid att fundera på hur många gånger du tänkt; Det här kommer aaaaaldrig gå! Men det gjorde det, och vad mer.  Jo, hur många gånger blev slutresultatet bättre än du hade tänkt från början? Lita till din egen förmåga att lösa problem och hinder som uppstår. Ha tilltro till dig själv och vad du kan åstadkomma bara genom att vara den du är. Det är inte så bara. Vi är födda till överlevare, annars skulle vi inte vandrat runt här på jorden idag. Så inom oss finns den lösningsorienterade funktionen, men den slås lätt av eller upphör att göra sig påmind i allt brus som får oss att blicka utåt istället för inåt. Svaren finns inom dig.

Så…stanna upp. Var i nuet. Bli medveten om vad som sker i dig just nu. Just precis nu.

Om vi lever imorgon, låt oss leva idag

Om vi lever imorgon, låt oss leva idag, sjunger Brolle med övertygelse i rösten. Jag sjunger med och vill aldrig glömma bort att känna mig levande. Vill aldrig glömma vikten av att vara tacksam för det jag har. Vi människor tycks ha en obotlig tendens till att tänka mer på det vi inte har. Jag är så förbannat tacksam för att mina barn och min familj är friska. Punkt. Jag vet ingenting om imorgon, så jag håller den glädjande känslan krampaktigt i min hand och känner glädjen sprida sig genom kroppen likt en storm som breder ut sig över öppet hav. Det är en vacker dag att leva.

Å nej, jag är ingen expert på att vara livsnjutare, jag har dagar när jag sliter mitt hår, gnäller över bagateller och far fram likt en tornado för att bocka av Att-göra-listan som skrevs kvällen innan. Men, jag övar mig varje dag på att stanna upp, på att ha tålamod för det som kräver sin tid och lära mig var jag hittar mitt lugn. Det är det som är poängen, att börja någonstans.  Att ge sig själv cred för det jag faktiskt försöker förändra, det jag vill åstadkomma och inte kasta skit för att jag inte gjorde resten. Helt ärligt, skulle du stå och picka din bästa polare i huvudet och tala om för denne att ”Guuuu, vad du gjorde bort dig idag när du inte hann med ditt och datt”, eller, ”Men hur dålig kan du vara som människa när du inte nådde ditt säljmål den här månaden?”, eller, ”Du är ingenting när eleverna gått hem”. Vem skulle ha bästa vänner då? Så varför slår vi så hårt på oss själva, när vi borde vara vår egen bästa vän? Klappa oss själva på axeln och göra tummen upp. Vi är bra precis som vi är, där rakt upp och ner där vi står. Vi behöver varken vara mer eller mindre.  Så, ställ dig framför en spegel, se dig själv i ögonen. På riktigt, inte så där med ett litet fniss. Sen talar du om för dig själv. I.am.enough.

Någon annan som får mig att vilja kasta de menlösa tingen åt höger och vänster och bara springa skrikandes och levandes ut i livet är Kristian Gidlunds ord. Hans ord, hans kamp, mot en fiende han aldrig fick besegra. Jag vet inget mer om honom än de ord han präntat in i mig genom sina böcker. Men jag vet att den killen var en jävel på att skriva. Hans ord trollbinder och ger mig inspiration varje gång jag följer hans ord i känslostormarna han beskriver. Jag gråter, skrattar och beundrar den magi han skapar med bokstäver, skiljetecken och känsla. Jag är övertygad om att han skrev fantastiskt före sin sjukdom också. Världen är en skribent av kaliber fattigare och jag kommer läsa hans två böcker om och om igen tills orden suddats ut och jag måste skaffa nya exemplar. Det finns så mycket talang i den här världen, ibland gör den sig uppmärksam i de mest sårbara och orättvisa situationer. Om du har en talang du vill förverkliga, lev ut den idag och vänta inte till imorgon. Du kan inte misslyckas. Den som vågar misslyckas inte. Den som vågar har modet att tro på sig själv. Det är att leva. Jag jobbar på det där.

Jag har inte skrivit ett inlägg på nästan tre månader. Jag har faktiskt inte skrivit alls. Hamnade i någon slags ofrivillig skrivkramp och tappade lusten helt. Först fick jag ångest och kände att jag verkligen måste hitta lite glädje att skriva, sedan frågade jag mig själv varför jag hade ångest. Fick inget vettigt svar och slutade upp med att ha ångest.  Istället valde jag att ha tilltro till mig själv och låta skrivandet komma tillbaka när harmonin fanns där igen. Var sak har sin tid.

Sitter och tänker tillbaka på minnen från barndomen, drömmar och versioner stora som vore jag skaparen av världen. Vilken känsla det var, ingen som tog dem ifrån mig, jag tog dem inte ifrån mig. Vet du, det är lätt att låta någon annan ta ifrån dig dina drömmar, men har du upptäckt hur lätt det är att ta dem tillbaka? Dina drömmar. Du äger dem. Låt bli att köpslå.

 

 

Jag och kroppen min hade möte…

Ja, jag blev kallad till ett möte lite tidigare idag som jag skulle vilja dela med mig av, eftersom jag får en känsla av att fler än jag borde kallas till ett. Tydligen handlade det i mitt fall om att jag bl a uppträtt nedvärderande, nonchalant och allmänt otrevligt mot motparten, vilket nu skulle utredas och få ett avslut. Till en början tog jag helt avstånd från dessa befängda påståenden och rynkade ihop de fina linjerna i pannan lite oskyldigt. Jag menar vad hade motparten att komma med? Jäkligt tunga bevis, skulle det visa sig.

I början kände jag orden från min motpart svischa förbi mina öron lite diffust, mest som en liten lätt retning. Bla bla bla. Jag hörde något om att den ”kände sig otillräcklig”, ”försökte på alla sätt tillgodose”, ”var också värd att lyssna på”. Det märktes på mitt bemötande att motparten började bli en aningens frustrerad, vilket fick mig att börja känna ett visst obehag men också en uppriktig vilja att jag kanske behöva lyssna på det här, ta till mig budskapet. Hade jag gjort fel trots allt?

Sen började någon sorts vild pajkastning á la högljudd-politiker-debatt mellan mig och motparten. Mellan mig och min kropp. Två envisa fighters som till slut möts för att göra upp. Utan handskar. Naket. Här och nu. Inte sen. Det finns inget sen.

Det tar inte så lång tid innan jag börjar kapitulera, kanske för att jag äntligen förstår. Min åsikt är att du kan lyssna, läsa, och förstå saker, men för att de ska landa på djupet, så behöver du vara mottaglig och vara på rätt plats. Mentalt. Fysiskt. Du vet när det är rätt. Om du tar dig tiden att stanna upp. Om du tar dig tid att lyssna inåt utan något annat som stör. Så jag släpper garden, låter kroppen ge mig örfilar som jag mest troligt har förtjänat. Den kastar ur sig en vrede mot mig som byggts upp under en alldeles för lång tid. Hur kunde jag vara så dum?

Under några minuter pågår en kanske mer monolog än dialog. Så fort jag ska svara emot med en mening som oftast börjar med ett ”Men…”, blir jag avbruten och överkörd. Kroppen har fått nog på mina torftiga och knappast välförankrade svar till varför jag inte vårdar mig själv på insidan med största ödmjukhet.

– Ja, men det gör jag väl ändå, kontrar jag,
– ”Inte varje dag”, får jag till svar. Det är sant.

Om jag inte fullt ut kan tycka om det jag ser framför mig i spegeln, hur ska jag då kunna lära mig att tycka om mig själv på insidan?

Efter att jag med bestämd ton fått höra ”jag är trött trött trött på ditt tjat om att det kunde vara lite mera så och kanske lite mera si ”(samtidigt som de där poserna framför spegeln kör sin kvällsparad), avväpnas jag till fullo när kanske de två tyngsta argumenten för att jag borde hoppa runt och vara oerhört stolt över min kropp kommer. Jag ser min kropp tydligare i spegeln än jag gjort på länge, brister ut i ett leende. Shit, den där kroppen har levererat två kids. Två gånger om. Helt bananas, Jag tittar på en kropp som är starkare, trots sin för tillfället svagaste länk, än den någonsin vart. Slutpläderingen kommer helt klart när jag får lyssna till orden om att visserligen spökar två gamla diskbråck i ländryggen, men det kunde varit värre. Ja det kunde varit mycket värre. Det glömmer jag inte. Inte längre. Tacksam. Varje dag.

Vi är alla olika till form. Låt det vara så.

För när ska jakten annars ta slut? Vad är det du vill uppnå? Jag vet mycket väl att jag flyttat mina gränser gång på gång, har du? (Om jag bara väger det, eller ser ut så, då blir det bra). Jag menar inte att gränser inte kan flyttas och utmanas, men det ska inte ske på bekostnad av dig själv. Utmaningar ska vara roligt och i änden på den tunneln finns inga misslyckanden. Utmaningar ska inte vara ångestfyllda. Utmaningar ska vara just utmaningar. Lustfyllda och trigga dig till att uppnå sådant du inte trodde var möjligt att uppnå.

Det är aldrig bra att vara för smal eller för kraftig, det vet vi alla, mest troligt även de som är just förpassade till dessa kategorier vi har tendens att dela in människor i. Så jag menar inte att en person som väger alldeles för lite eller för mycket eller vad det nu kan vara, bara ska visa fingret åt alla och fortsätta leva i en kropp som inte mår bra. MEN. Jag önskar att även dessa människor kunde få sympati. Jag önskar att dessa människor kunde lära sig att tycka om sig själva för den de är, då skulle säkerligen chanserna att göra en förändring för kroppens skull öka. En person som slår på sig själv hela tiden, som förminskar sitt egenvärde till obefintligt, kommer knappast ha ork att vända kappan i stormen inombords och börja ta hand om sig själv. Det finns alltid undantag, men de flesta står där mitt i stormen och försöker ta skydd så gott det går. Vi har alla olika strategier för hur vi bemöter våra stormar. Det som finns kvar av oss när stormen bedarrat, är ibland ingenting. Vi kanske är duktiga på att sträcka ut en hand i någon annans storm, men vi glömmer vår egen. Varför är vi så mycket snällare mot alla andra än mot oss själva?

Jag är 33 år. Jag kan uppriktigt säga att jag inte har utrymme för fler negativa tankar om min kropp nu. Det tog mig 33 år att komma till ett avslut. Onödigt länge. Lättad. Om du är yngre än mig, spring hem och låt kroppen läsa lusen av dig för allt vad du är värd. Om du är äldre…är du fortfarande kvar och läser? Ta närmsta spegel, se dig själv i ögonen och lova att vara snäll mot dig själv. Livet går inte ut på att du ska gå runt och försöka vara perfekt i det avseende vad du tror att andra tycker är perfekt. Du ska gå genom livet och le från själen och ut för att just du är du. Du ska ta hand om dig och din kropp för att du vill, inte för att någon annan vill. Du ska ta hand om dig för att du är rädd om dig själv. Du ska ta hand om dig för att du är stolt över att du är du och ingen annan. Take it, or leave it kan du uppmana den som önskar ha synpunkter om hur du ska vara.

I am…enough! Å du också.

 

Inte längre jagad

Efter att i flera månader jagat mig själv likt ett instängt djur som med all kraft försöker hitta ut, låg jag där sömnlös mitt i natten. Inte ens andetagen från mina små gjorde mig lugn. Jag måste hitta ut.

Vi hade tidigare på dagen träffat några nära och goda vänner vi inte sett på ett tag. Våra sammankomster brukar alltid vara en beskrivning av ren och skär glädje blandat med långa intressanta diskussioner om livet. Men inte idag, inte för mig. Jag satt där vid bordet och kände mig frånvarande. Jagad. Kvällen slutade dessutom i att vi i all hast fick skjutsa min andra hälft till sjukhuset med ett rejält uppsvullet knä. Jag kände mig bara tömd på energi fastän jag är den där som håller ihop allt. Hon som aldrig går sönder, hon som bara kör på. Mot natten kommer det ett sms från min kära vän…”Hur går det?” Och hur mår du? Upplevde att du var så stressad och kände inte riktigt igen dig…”. Orden mal i mitt huvud och jag känner att jag behöver ta ett beslut, stå upp för mig själv och möta det som jagar mig. Jag har blivit någon jag inte vill vara.

Följer de få ljusstrimlorna som spelar i taket och drar ett djupt andetag. Lyssna nu till magkänslan säger jag till mig själv över tysta läppar, lyssna nu till din magkänsla. Svaret finns där, det har jag nog vetat länge, men något annat har saknats. Modet. Jag tror att vi alla besitter mod, men vi behöver göra ett aktivt val om vi ska våga använda det eller inte. Så någonstans där mitt i natten puttar mitt mod mig över trygghetszonens kant, placerar mig på en oskriven karta och jag känner mig mer lättad än jag gjort på evigheter. Jag känner mig faktiskt fri. Jag har bestämt mig för att säga upp mig från mitt jobb, säga upp mig från allt som innebär trygghet och känslan är som att sitta på en motorcykel en varm sommardag och känna 110 km/h vinden blåsa liv i varje cell i kroppen. Jag har bestämt mig för att stå upp för mig själv, jag ler ett varmt och ömsint leende åt mig själv och somnar strax efter.

Precis så här var det när jag en natt i januari i år följde mitt mod och mina drömmar om att göra något annat i livet. Göra något annat än att följa strömmen. Göra något som utmanar mig, driver mig, får mig att vara den jag är och inte något jag förväntas vara. Det facinerande är att när du väl tagit ett beslut så ser världen lite annorlunda ut. Saker jag inte la märke till igår ser jag idag, möjligheter jag inte visste fanns igår finns idag. Möjligheterna finns runtomkring oss, när vi är redo för dem.

Så det här blir det första inlägget av många. Jag älskar att skriva och hoppas att den här bloggen ska trigga mig till att utmana mig själv även på det området. Det blir också en hållplats för minnen, tankar, händelser  och förhoppningsvis dialoger och diskussioner som jag, mina barn och alla andra kan återkomma till när andan faller på. Jag hoppas att du vill vara en av dem som utmanar mig i att skriva, genom att läsa och gärna kommentera.

Jag blundar och känner vinden i håret när vi accelererar på den sommartorra landsvägen. Jag är inte längre jagad.