Ja, jag blev kallad till ett möte lite tidigare idag som jag skulle vilja dela med mig av, eftersom jag får en känsla av att fler än jag borde kallas till ett. Tydligen handlade det i mitt fall om att jag bl a uppträtt nedvärderande, nonchalant och allmänt otrevligt mot motparten, vilket nu skulle utredas och få ett avslut. Till en början tog jag helt avstånd från dessa befängda påståenden och rynkade ihop de fina linjerna i pannan lite oskyldigt. Jag menar vad hade motparten att komma med? Jäkligt tunga bevis, skulle det visa sig.

I början kände jag orden från min motpart svischa förbi mina öron lite diffust, mest som en liten lätt retning. Bla bla bla. Jag hörde något om att den ”kände sig otillräcklig”, ”försökte på alla sätt tillgodose”, ”var också värd att lyssna på”. Det märktes på mitt bemötande att motparten började bli en aningens frustrerad, vilket fick mig att börja känna ett visst obehag men också en uppriktig vilja att jag kanske behöva lyssna på det här, ta till mig budskapet. Hade jag gjort fel trots allt?

Sen började någon sorts vild pajkastning á la högljudd-politiker-debatt mellan mig och motparten. Mellan mig och min kropp. Två envisa fighters som till slut möts för att göra upp. Utan handskar. Naket. Här och nu. Inte sen. Det finns inget sen.

Det tar inte så lång tid innan jag börjar kapitulera, kanske för att jag äntligen förstår. Min åsikt är att du kan lyssna, läsa, och förstå saker, men för att de ska landa på djupet, så behöver du vara mottaglig och vara på rätt plats. Mentalt. Fysiskt. Du vet när det är rätt. Om du tar dig tiden att stanna upp. Om du tar dig tid att lyssna inåt utan något annat som stör. Så jag släpper garden, låter kroppen ge mig örfilar som jag mest troligt har förtjänat. Den kastar ur sig en vrede mot mig som byggts upp under en alldeles för lång tid. Hur kunde jag vara så dum?

Under några minuter pågår en kanske mer monolog än dialog. Så fort jag ska svara emot med en mening som oftast börjar med ett ”Men…”, blir jag avbruten och överkörd. Kroppen har fått nog på mina torftiga och knappast välförankrade svar till varför jag inte vårdar mig själv på insidan med största ödmjukhet.

– Ja, men det gör jag väl ändå, kontrar jag,
– ”Inte varje dag”, får jag till svar. Det är sant.

Om jag inte fullt ut kan tycka om det jag ser framför mig i spegeln, hur ska jag då kunna lära mig att tycka om mig själv på insidan?

Efter att jag med bestämd ton fått höra ”jag är trött trött trött på ditt tjat om att det kunde vara lite mera så och kanske lite mera si ”(samtidigt som de där poserna framför spegeln kör sin kvällsparad), avväpnas jag till fullo när kanske de två tyngsta argumenten för att jag borde hoppa runt och vara oerhört stolt över min kropp kommer. Jag ser min kropp tydligare i spegeln än jag gjort på länge, brister ut i ett leende. Shit, den där kroppen har levererat två kids. Två gånger om. Helt bananas, Jag tittar på en kropp som är starkare, trots sin för tillfället svagaste länk, än den någonsin vart. Slutpläderingen kommer helt klart när jag får lyssna till orden om att visserligen spökar två gamla diskbråck i ländryggen, men det kunde varit värre. Ja det kunde varit mycket värre. Det glömmer jag inte. Inte längre. Tacksam. Varje dag.

Vi är alla olika till form. Låt det vara så.

För när ska jakten annars ta slut? Vad är det du vill uppnå? Jag vet mycket väl att jag flyttat mina gränser gång på gång, har du? (Om jag bara väger det, eller ser ut så, då blir det bra). Jag menar inte att gränser inte kan flyttas och utmanas, men det ska inte ske på bekostnad av dig själv. Utmaningar ska vara roligt och i änden på den tunneln finns inga misslyckanden. Utmaningar ska inte vara ångestfyllda. Utmaningar ska vara just utmaningar. Lustfyllda och trigga dig till att uppnå sådant du inte trodde var möjligt att uppnå.

Det är aldrig bra att vara för smal eller för kraftig, det vet vi alla, mest troligt även de som är just förpassade till dessa kategorier vi har tendens att dela in människor i. Så jag menar inte att en person som väger alldeles för lite eller för mycket eller vad det nu kan vara, bara ska visa fingret åt alla och fortsätta leva i en kropp som inte mår bra. MEN. Jag önskar att även dessa människor kunde få sympati. Jag önskar att dessa människor kunde lära sig att tycka om sig själva för den de är, då skulle säkerligen chanserna att göra en förändring för kroppens skull öka. En person som slår på sig själv hela tiden, som förminskar sitt egenvärde till obefintligt, kommer knappast ha ork att vända kappan i stormen inombords och börja ta hand om sig själv. Det finns alltid undantag, men de flesta står där mitt i stormen och försöker ta skydd så gott det går. Vi har alla olika strategier för hur vi bemöter våra stormar. Det som finns kvar av oss när stormen bedarrat, är ibland ingenting. Vi kanske är duktiga på att sträcka ut en hand i någon annans storm, men vi glömmer vår egen. Varför är vi så mycket snällare mot alla andra än mot oss själva?

Jag är 33 år. Jag kan uppriktigt säga att jag inte har utrymme för fler negativa tankar om min kropp nu. Det tog mig 33 år att komma till ett avslut. Onödigt länge. Lättad. Om du är yngre än mig, spring hem och låt kroppen läsa lusen av dig för allt vad du är värd. Om du är äldre…är du fortfarande kvar och läser? Ta närmsta spegel, se dig själv i ögonen och lova att vara snäll mot dig själv. Livet går inte ut på att du ska gå runt och försöka vara perfekt i det avseende vad du tror att andra tycker är perfekt. Du ska gå genom livet och le från själen och ut för att just du är du. Du ska ta hand om dig och din kropp för att du vill, inte för att någon annan vill. Du ska ta hand om dig för att du är rädd om dig själv. Du ska ta hand om dig för att du är stolt över att du är du och ingen annan. Take it, or leave it kan du uppmana den som önskar ha synpunkter om hur du ska vara.

I am…enough! Å du också.