Kategori: Okategoriserade

När blev ett tack så svårt?

IMG_1808

Hur tycker du det känns när någon svarar dig med ett vänligt tack?

Jag tycker det känns som att vi tappat lite mark när det kommer till ett litet tack. Då menar inte jag att vi ska tacka ihjäl oss för minsta grej, men lite artighet och vänlighet har väl aldrig skadat? Vi frontas med så mycket negativa nyheter hela tiden, varje dag, varje timme, ja varje minut. Ibland kan jag känna mig ledsen och lite uppgiven att uppfostra två små tjejer till en tuff och bitvis kall värld. Tills någon säger tack. Någon som tar sig modet (eller vettet) att höja handen i en vänlig gest eller nicka till tack vid ett övergångsställe. Någon som säger tack lite försynt och mjukar upp stunden med ett lätt leende. Då väcks jag åter med värme om att det finns så mycket godhet ibland oss, den behöver bara bli mer synlig och få ta mer plats. Eller, vi borde ta oss tid att ge den plats.

Ett tack kan för dig vara litet och obetydligt, men för den som får ta emot är det kanske den varmaste handlingen den personen fått möta under sin dag.

När fick vi för bråttom att säga tack? Tycker vi att tack inte längre är ett ord med funktion?

Att säga tack till någon är också att bekräfta den som handlade. Bekräftade att vi finns, lever och andas, och inte bara är en siffra i statistiken. Vi är människor som mår bättre av omtanke, om den så bara existerar för en liten stund från en människa du kanske aldrig möter igen. Möten. Att mötas. Om det är något vi borde behålla i våra kalendrar, agendor, planeringar, så är det tid för möten. Allt materiellt vi omringar oss med och införskaffar kommer aldrig kunna ersätta det vi som människor kan åstadkomma genom möten. Möten där du och jag är lika. Oavsett ålder, hudfärg, sexualitet, religion, kön, dysfunktion. Möten där du är du och jag är jag.  Möten där vi lyssnar, tar in och reflekterar. Naket. Respektfullt. Intresserat.

Så ta dig tid, stanna upp och säg tack. Tacket blir ett kort möte. Eller kanske långt. Oavsett så fyller tacket sin värmande funktion om du låter det ha sin betydelse.

Så jag säger tack till att jag har möjligheten att välja det goda. Jag väljer att kämpa för det som kan bli bättre och jag väljer att lyfta det goda framför det onda.

Tack.

 

Lösningsorienterad?

Fråga mig inte hur…men det verkade ordna sig. Igen.

Har du varit med om att du stått inför bildligt sett en stor bergsvägg? Du vet att du behöver ta dig upp nu, för uppe på berget är där du behöver vara. Du står med tungt hjärta och sveper med orolig blick runt omkring dig, men HUR ska jag komma upp? Det kommer ALDRIG gå!
Sen, en liten stund senare någonstans mellan hopp och förtvivlan så är du mer än halvvägs upp, då förbyts förtvivlan mot kämpar glöd, och snart tar du ett fast tag om kanten och drar dig upp. Leendet triggar dina endorfiner och du känner dig lite som löparen som står på startlinjen med chans till OS-guld. Adrenalinpåslag. Sen. Hur kunde det lösa sig när det kändes så omöjligt?

Det finns lösningar runt omkring oss, men vi ser dem inte alltid för vi kämpar så hårt i samma spår. Kämpar och harvar utan att veta var vi är på väg. Släpp taget. Stanna upp. Låt lösningen komma till dig istället för att jaga den. Det kanske är överdrivet att säga att det finns lösningar på allt allt allt, men på det mesta. Ta dig tid att fundera på hur många gånger du tänkt; Det här kommer aaaaaldrig gå! Men det gjorde det, och vad mer.  Jo, hur många gånger blev slutresultatet bättre än du hade tänkt från början? Lita till din egen förmåga att lösa problem och hinder som uppstår. Ha tilltro till dig själv och vad du kan åstadkomma bara genom att vara den du är. Det är inte så bara. Vi är födda till överlevare, annars skulle vi inte vandrat runt här på jorden idag. Så inom oss finns den lösningsorienterade funktionen, men den slås lätt av eller upphör att göra sig påmind i allt brus som får oss att blicka utåt istället för inåt. Svaren finns inom dig.

Så…stanna upp. Var i nuet. Bli medveten om vad som sker i dig just nu. Just precis nu.

Att sätta ord på det som är viktigt

Musiken fyller mitt huvud, får varje del av mig att röra sig till det musiken säger. Borta är surret av tankar, jag är närvarande i det som får mig att känna mig levande. Om jag bara hade förstått tidigare i livet hur mycket dansen är som terapi för mig hade jag skrivit ut recept på dans under de perioder i livet då uppförsbacken kändes som vägen upp till Mount Everest. Kanske hade jag funnit kraft att ta mig upp tidigare. Underskatta inte värdet i att finna det som ger dig sinnesro även i mindre ljusa stunder.

Jag älskar att dansa. Jag ä.l.s.k.a.r att dansa. För att det frigör mig, för att det alltid tar mig tillbaka till nuet om jag glömmer att leva där. Den lättar bördorna och skingrar tankarna. Frågor som saknat svar rätas ut och jag inser att dansen för mig är som en mjuk meditation i sin rörligaste form. Det är min passion. Vad är din?

Hur ofta gör du saker som du egentligen inte har lust med (nu menar jag saker som du faktiskt skulle kunnat välja bort)? Hur ofta önskar du i det läget att du hade varit någon annanstans? Varför tenderar vi människor att alltför ofta behaga andra före oss själva? Om vi gör det för att söka bekräftelse är vi farligt ute. Vi kan aldrig styra någon annans tankar och känslor, men vi kan styra över vad vi själva ska göra för att må bra. Det finns självklart tillfällen när vi väljer att sätta andra i vår närhet före oss själva för att det är vad vi anser är viktigt just då. Men när vi alltför ofta börjar nagga på vårt eget värde och behov för att må bra till någon annans fördel, då pratar vi om något annat. Bekräfta dig själv, var stolt över att prioritera dig själv och känn inte skuld för att erkänna det. Det vackraste du har är dig själv och dina möjligheter att göra val i livet som får dig att vara lycklig. Lycka är inget tillstånd vi ska ”söka rätt på”, det är ett val vi kan göra. Jag kan välja att vara lycklig (och nu menar jag rent generellt). Vi människor strävar så hårt. För vad? Blir vi så mycket lyckligare om gräset är grönare på andra sidan, eller var det alldeles fint som vi hade det?

Jag har träffat människor som verkligen stått på livets rand, inget haft kvar att förlora och ändå valt att vara lyckliga där de är. Jag beundrar deras förmåga att välja lycka, jag är inte säker på att jag skulle lyckas lika bra själv, men jag vet att jag aldrig kommer sluta försöka. Med ett liv, har jag verkligen råd att inte göra det bästa av det? Good days, bad days…gör det bästa av dem. Det finns någon nära mig som lärt mig att om du accepterar det oacceptabla så rider du ut stormen. Ha tillit till dig själv och fin kraften där. Vi föddes till överlevare, sluta aldrig vara en.

Gör det du älskar att göra med hela hjärtat, inte mindre än så. Hänge dig och sätt ord på det som är viktigt, resten kan du låta vara.

Avslutningarnas tid

Så kom den, den första avslutningen för Neah. Efter eget önskemål har hon under våren gått på något som kallas för Danslek. Jag skulle väl säga att intresset varit av blandad karaktär, men hon verkar ju uppenbarligen ha tagit till sig en del steg och piffat upp dem med lite egna moves hemifrån vardagsrummets discogolv. Ibland undrar jag om jag kommer ge mina barn men för livet genom att träna koreografier till höger och vänster i deras närvaro. De kommer stanna upp på den grusiga gångvägen en vårdag på väg till skolan och riva av några moves som får gruset att damma och polarna att häpna (eller blunda). Det är inte omöjligt. Ingenting är omöjligt. De får göra precis som de vill. Jag känner mig i alla fall lite speciell när jag sitter där och ser på henne. Jag minns väl många av mina egna avslutningar, danstävlingar, uppvisningar etc. Nu är rollen ombytt. Magiskt.

Så sitter vi där, förväntansfulla föräldrar med kameror åt höger och vänster så att självaste röda mattan på Oscarsgalan bleknar. Det är nästan så jag vill smyga med vår filmkamera, sticker in den lite snyggt under armen på Lilo. Glöm inte att ta bort kameraskyddet påminner jag mig själv. Självklart vill jag föreviga detta ögonblicket, men kan bli oerhört provocerad av vissa flockbeteenden som vi vuxna människor tenderar att förkovra oss i ibland. Jag menar, låt barnen köra sitt race utan att få 300 blixtar i ögonen under de fem minuter de ska göra sitt paradnummer. Men, nu är min käre make inte på plats och då har jag frågat Neah om det är ok att filma för pappas skull. Jag har fått ett ok. Klockan slår fyra. Showtime. Nej vänta. Jag måste berätta om vad som händer strax innan.

Jag får ihop det till åtta tjejer i åldrarna 4-6 år som i snar stund ska dansa loss och hoppa runt, glatt påhejade av familjemedlemmar i diverse åldrar. Jag hör en förälder ropa till sig sin dotter, ”Du kommer klara av det här jättebra”, med en ton som säger, nu har du tränat stegen varje vecka i nio veckor, no excuses, visa mig vad du kan. Upplyftande. Inte. Nästa söta lilla tjej kommer in tassandes och för en sekund tror jag att vi befinner oss i Texas, USA, på en skönhetstävling för barn. Det är smink, rosetter i en stram hästsvans och ballerina mundering. All-in. Jag hoppas det var hennes egen idé. Denna söta lilla femåring.  En annan mamma ropar lite bryskt till sin dotter att sluta springa runt, ”Du kan trötta ut dig innan det är dags”.?!?!. Ingen kommentar. Det enda jag frågar Neah är om hon tycker det är roligt att vara där. Hon skuttar iväg innan hon hunnit svara. Jag tar det som en tummen upp. Jag skiter i om hon skulle sitta mitt på golvet hela avslutningen och pilla sig i naveln, jag är stolt över henne oavsett. Just för att hon aldrig gör något som hon inte känner för. Vi kommer snart bli varse hennes inställning.

Tror mig dock inte ha varit den enda föräldern som såg på situationen med avslappning, men kanske var jag den enda som hoppades att mitt barn skulle få en fix idé och gå bananas. Jag skulle hejat på henne. På riktigt. Gå mot strömmen är upplyftande och härligt provocerande..så länge ingen annan tar skada. Men, tydligen gillade min lilla skrutt rampljuset, helt plötsligt får jag se henne göra vad jag kan tyda som en blinkning med ögat mot mig. Mellan stegen kör hon lite egna axelrullningar och verkar allmänt supernöjd att få trängas i kamerornas avslutningsparty. När jag ser mig omkring är hon inte den enda som går in för att göra varje steg och rörelse med stor inlevelse. Hon gör till och med avslutningshoppet inför mig (vilket hon vägrat göra med dansfröken hälften av gångerna). Det kommer bli något stort av det där vilddjuret. Så länge hon får göra det på sina villkor. Försök inte tämja en vildhäst.

När vi knatar hemåt med avslutningspresenten i form av såpbubblor i handen tänker jag med värme på alla avslutningar som väntar. Jag hoppas att jag får vara med på dem alla. Jag tänker att ingenting är självklart, inget att ta för givet. Jag är inte sjuk, bara väldigt rädd för att behöva dö alldeles för tidigt. Så jag är tacksam för att jag får vara frisk, tacksam för att jag kan leka och krama mina barn varje dag. Ja varje minut om jag skulle vilja.
-”Mamma, ping..ping”. Jag väcks ur mina tankar av Lilo som tagit plats i vagnen och tycker att det är dags för ett race hemåt. Var god spänn fast säkerhetsbältena, det kommer gå fort.

Catch the moment.

 

 

 

 

 

 

Det finaste vi har

Timmen är sen och deras andetag är det enda som hörs i rummet. Jag smyger nära, smyger tystare än en tiger på jakt. Men mitt uppsåt är betydligt mer kärvänligt. Jag har varit på resande fot i en vecka. En fantastisk resa på många sätt som jag ska skriva mer om i ett senare inlägg. Under en veckas tid har jag kapslat in min längtan efter mina barn, kapslat in den urkraft av kärlek som jag känner för dem. Kärleken kan lamslå mig ena stunden för att i nästa sekund locka fram den mest stridslystna varghonan i mig, situationen avgör. Locket i bröstet exploderar de få stegen jag tar från dörröppningen och fram till vår säng, de ligger nära varandra, beskyddar varandra även när de sover, och de lamslår mig med den kärlek de får mig att känna. Stannar upp. Betraktar. Jag har varit med och skapat de där liven. Hur är det möjligt att skapa något så vackert?

Jag smeker den lillas kind med näsan, så lätt att hon inte ska vakna, men tillräckligt nära för att känna hennes lukt. Den där lukten av livsglädje, mod och styrka i en liten kropp som kan få mig att slappna av i en handvändning. Pussar lätt näsan på den stora och får en liten rörelse till svar. Jag hoppas de luktar så där gott som bara de kan göra när de är 15 år också. När förälskelser, plugg och femtioelva klädombyten tar upp hela deras liv ska jag sitta där när de sover och beskydda dem så gott jag kan. Snusa dem på kinden och viska att jag älskar dem.

Pirates

Det kanske är naivt i någons ögon, självklart i någon annans. För mig är det i alla fall omöjligt att förstå de människor som skadar sina eller andras barn. Omöjligt att förstå hur man kan se sig själv i ögonen, men kanske är speglarna för evigt suddiga i dessa människors liv. Kanske är det därför grovt kriminella i fängelserna ger sig på dem som skadat barn. Begå rån, inbrott, mord och du är en brottsling på olika nivåer i den kriminella hierarkin, ge dig på ett barn och du är inget annat än en parasit. När det kommer till mobbing och utanförskap så lämnar jag det till ett annat inlägg, det kräver sin plats.

Det sorgliga är att antalet barn som far illa inte bara beror på våld och utanförskap, vi lever i en värld med extrem fattigdom på många håll. Gör det inte förbannat ont att se ett litet liv kämpa med de obefintliga krafter det har kvar för allt det som många andra barn kan ta förgivet? De ber inte om mycket, de ber om det som alla barn har rätt till, oavsett hudfärg, status, kön, nationalitet etc. De ber om rätten till kärlek, närhet och trygghet. Det finns inga men, det bara ska vara så. Hur kan vi blunda? Jag kan inte, varje cell av mig som älskar mina egna barn går till attack i ren frustration och förtvivlan. Jag har en dröm om att få ta med mig mina barn och volontär arbeta en dag där barnen behöver det som mest. Den resan kommer inte förbli en oupplevd dröm. Det kommer inte vara en lätt resa på något sätt, jag kan vända hem till min trygga tillvaro, det kan inte dem. Men där och då, i det nuet som väntar, ska jag ge av mitt allt och aldrig kräva något tillbaka. I det nuet ska jag släppa lös min urkraft av kärlek till mina egna barn och låta den löpa som en epidemi bland de vackra barnen långt där borta.

Dansa för varenda unge! är ett eget projekt jag skapade och drev tidigare år och var ett resultat av Humorgalan jag såg för ungefär två år sedan. Med en nyfödd bebis i famnen och en lite större sötskrutt sovandes i soffan bredvid mig, bestämde jag mig för att inte ”bara” vara världsförälder utan att jag ville göra något mer. Jag kanske inte kan förändra en hel värld, men jag kan göra skillnad. Så i vår föll tid och möjligheter på plats och min tanke med hela eventet var att skapa en dag med olika dansklasser, där deltagarna genom skratt och glädje bidrog till att några fler barn får möta en ljusare morgondag. Det viktigaste var att inte ett enda öre gick till något annat än dessa barn. Med hjälp av fantastiska instruktörskollegor, den bästa mannen i mitt liv, givmilda sponsorer och härliga deltagare som ville dansa och samtidigt bidra med en peng drog vi ihop nästan 12 000:-. Det var den finaste känslan på länge när jag såg pengarna låsas för betalning till Unicefs PG-konto. Det var inte sista gången.

Om du vill göra skillnad, så gå in på www.unicef.se och bli världsförälder. Om du redan är det, varför inte köpa några vätskeersättningar, vaccinationer eller dylikt i morsdagspresent? Om jag får en morsdagspresent så hoppas jag att det är teckningar från mina tjejer och ett kort som säger att några andra barn får chansen att leva i nuet. Chansen att få vara barn.

Barnen är vår framtid. Barnen är det finaste vi har.