Kategori: Resor

Fragment av något vackert

Naturens starka höstfärger fångar min uppmärksamhet och jag inser att det var alltför längesedan jag stannade upp och la märke till övergången från sommar till höst. Det har gått i ett rasande tempo de senaste veckorna och det behöver få ett slut. Jag vill inte leva i det förflutna, men jag vill ta med mig det vackra från sommarens avslappnade stunder in i höstens allt kortare dagar. Jag vill vara medveten om att det hela tiden sker vackra saker runt omkring oss, oavsett årstid, oavsett plats. Det sätt vi väljer att låta tankar och känslor passera vårt medvetande, påverkar också vårt sätt att se på vår omgivning. Jag hör så ofta människor påpeka hur skönt det var med semester, eller hur mycket de längtar till nästa semester, men vad hände med att se det ljuvliga i vardagen?

De flesta av oss lever större delen av våra liv i ”vardagen”, då känns det lite sorgligt att vi lägger så mycket fokus på att ”vänta in” tillfällen när vi förväntas vara lyckliga, fria och avslappnade. Det resonemanget är kanske dömt att misslyckas. Helt plötsligt sätter vi krav på att vi vid en viss tidpunkt ska vara så där ofantligt lyckliga. Men tänk om vi inte hinner fram till den stunden? Tänk om det inte alls blir som vi har tänkt oss? För inte sällan förknippar vi vår lycka med hur vi förväntar oss att de runt omkring oss också ska vara för att vi ska uppnå ett tillstånd vi liknar med lycka. När ska vi stanna upp, reflektera och inse att vi själva ansvarar för vår egen lycka. Vi behöver ingen annans tillåtelse för att känna glädje, vi behöver inte ett speciellt tillfälle. Vi kan vara lyckliga precis när vi själva vill. För vad som helst. Betrakta barnen, lär av barnen. De är de bästa förebilderna av att leva i nuet och glädjas åt det lilla. Hjälp dem rita en cirkel på ett papper och du får ett leende och förtjusande skratt som tack. Ge dem en glass och du har gjort deras dag.

Alla vi som hämtat våra barn på förskola? Ropet, skrattet och glädjen du möts av när de ser dig? (förtutom de tillfällen när vi inte förstår att vi kommer mitt i någon spännande lek, då är vi möjligen lite mindre populära för en stund). Stannar du upp och känner på känslan de förmedlar? Känner du att deras kärlek får det att bubbla i dig? De bryr sig inte om vilken dag det är, bryr sig inte om ifall du haft en skitdag på jobbet eller om du signat en stor kund, de är glada för att du är där. Du är det enda de behöver. Så borde vi också bejaka livet. Se det viktiga.

Fragment av något vackert kan också påminna oss om vilka vi vill vara och att vi kanske förvandlats till någon vi inte känner igen oss i. Likt lyckan har jag ansvar för att försöka vara den jag vill vara, inte den jag tror att någon annan vill att jag ska vara. Var sann mot dig själv.

– ”Geeeeerd, Geeeeeerd”
Det är en sen sommarkväll på Orust i somras, i bilen sitter tre vuxna och två barn. Förarrutan är nere och en röst ropar ut ett namn i natten. I skenet av bilens strålkastare möts vi först av en bakdel på en tjur, som lite förvånat sedan vänder sig om och stirrar helt lugnt på oss. Ursäkta, men kallade ni mig Gerd? Mitt namn är Gert. På håll skulle vem som helst kunna tro att det är ett gäng storstadsmänniskor som kommit ut på landet och för första gången fått syn på en livslevande tjur, och i ren förtjusning ropar ut namn i natten. För det enda som syns på håll är en bil som stannat med lysena på, och det enda som hörs är en röst som först ropar ”Geeeerd” och sedan ”Geeeeeert”. Jag vet inte om det är vi vuxna eller barnen som skrattar mest. För alla ni som inte satt i bilen, kan det här verka aningen banalt, men för mig som satt där, är det här ett fragment av något vackert, ett tillfälle då skrattet tog över mig, fick mig att känna mig galet närvarande och levande.  Något inget speciellt blev till ett inferno av barn och vuxenskratt. När jag känner mig stressad ibland brukar jag plocka fram det där minnet, jag förstår att min sinnesnärvaro där och då var stark, för jag kan förnimma den där känslan direkt jag tänker på minnet. Det påminner mig om att längre bort än så ligger inte min lycka, men det är så lätt att låta den stå tillbaka för alla måsten vi har. Hänge dig. Gläds åt det lilla som kanske i längden blir till det stora.

Vi tänker sällan på det vi har, men ofta på det vi inte har. Dags att tänka om?

 

 

Människoöden på en ö

IMG_3737

Kreta är en vacker ö, så även människorna jag fick förmånen att spendera sju dagar med under en träningsresa i början på maj. Jag var med på resan som instruktör, men också som bara mig själv.  En mindre grupp individer jag aldrig träffat, människor som med sina olika bakgrunder, livsöden och personligheter fick mig att växa lite mer som person. Det är med stor värme jag kapslat in minnena och med viss tomhet känner en saknad efter våra frukostar, middagar och stunder på stranden, eller kanske när jag drillade dem i sanden. Jag hoppas att våra möten inte avslutades på ön, jag hoppas att vi möts igen. Inte för att vi måste, utan för att vi vill.

Jag har alltid intresserats av att lyssna till andra människors livsöden. Det finns så mycket att lära sig av, så mycket att respektera. Livet är ingen lätt resa, men det innebär inte att den inte är värd sitt bagage. Nej, jag hade gärna varit utan vissa delar av mitt bagage, upplevelser som bitvis varit väldigt tunga att bära. Men. Jag kan inte springa ifrån mitt förflutna, så när tiden varit inne har jag gjort upp med det, ett steg i taget. Gjort upp och bestämt mig för att jag utan mitt bagage inte hade varit den jag är idag. Beslut vi tar, som i just den stunden kanske inte känns särskilt märkvärdigt, har när vi ser tillbaka påverkat hela vårt väsen. Ibland på gott, ibland på ont.

Kanske var det ren tur, eller kanske inte, men det fanns en fin harmoni i gruppen. Ena stunden gåendes längs strandpromenaden pratandes med henne, för att i nästa stund ta ett steg tillbaka och prata om något annat med honom. Svårare var det inte. Jag slås ofta av att människor bär på mer livsavgörande händelser än vi kanske tror. Vi lever mitt i ett socialt media brus där ytligheter går före äkthet. Inte i allas fall, men många. Vi dömer lätt och tar inte reda på det som finns bakom. Det tröttar mig. Jag vet att jag dras med ibland, men vill inbilla mig att jag försöker knacka min medvetenhet på axeln ofta och ihärdigt för att inte bli en i mängden av de som matas med för mycket intryck och slutar orka tänka för egen maskin. Vi behöver inte mera ytlighet i den här världen. Vi behöver inte den ytliga egoismen som bär skygglappar. Vi har ett ansvar att faktiskt se våra medmänniskor. Se, på riktigt. Vi behöver individer, grupper, folkmassor som visar fingret åt ytligheterna och lyfter fram det genuina. Vi har alla en historia, vi är alla formade av de vägar vi tidigare vandrat. Vem vi väljer att vara beror på hur vi väljer att hantera vårt bagage, men också vilka vi har omkring oss att ta hjälp av för att lasta av bördor och sorger och ge plats åt hopp och glädje. Vad vi väljer att se hos andra beror på hur mycket engagemang vi faktiskt väljer att tillföra i samtalet med personen framför oss. Jag har ett val. Du har ett val. Vi har ett val. Val att göra gott. För oss själva och för andra.

Många skratt passerade min mun den där veckan. Påståenden fick mig att fundera och åsikter att ta ställning till. När du hamnar i en grupp med människor du inte känner, personer som inte vet vem du är, kan du välja att vara den du är för att du vågar och för att du står upp för den du är. Eller så kan du köra safe, hålla tillbaka, vänta in, anpassa dig, spela spelet. Som det där spelet som utspelar sig mellan paret som just börjat träffas. Där nästa drag kan vara avgörande för vidare flört eller förkastning. Varför måste det vara ett spel? Vad är det jag kan förlora? Om jag står för den jag är, kan jag inte förlora min heder. Så vad är det jag förlorar? Är jag inte en vinnare för att jag går in med den jag är? Om jag vill lära känna människorna runt omkring mig, behöver jag kanske vara den som visar vägen. Vara den som lägger korten på bordet, bjuda på mig själv och min historia och därigenom skapa en avväpnad stämning bland de andra.

En tanke. Oavsett pengar, status, kön, jobb,  är vi inte mer än någon annan. Så lägg det här på minnet…”To the world you may be just one person, but to one person you may be the world” (Brandi Snyder).

På en träningsresa som denna hamnade jag hela tiden i situationer där jag växlade mellan att ”göra mitt jobb”, alltså instruera de som deltog på resan i alltifrån dansklasser till högintensiv- och funktionell träning, och ligga på en solsäng och snacka gojja . Ena stunden instruktör, andra stunden den privata Rebecca. När jag i efterhand reflekterar över min tid på Kreta och all tid jag spenderade med gruppen, så inser jag att linjerna mellan privat och professionell är suddiga. Det innebär inte att jag varit för privat i mitt instruerande eller för lite mig själv utanför klasserna. För mig är det ett bevis på att allt jag gör, gör jag med hjärtat. Jag är allt eller inget. Helhjärtat eller inte alls. Har jag tagit på mig ett uppdrag gör jag det fullt ut. Jag vet inget annat. Jag vill vara genuin i det jag gör och jag hoppas det är det jag förmedlar. Därför blir gränserna suddiga, för jag spelar inga spel. Om det sedan räcker till varje gång är en annan aspekt att ifrågasätta. Men om jag har lämnat ett avtryck hos dessa människor med att jag velat lära känna dem, så mycket som de önskat dela med sig av, så finner jag ro. Då har jag varit närvarande. Då har jag varit den jag vill vara.

Vem vill du vara?

 

Den oskrivna kartan

IMG_1808En liten skogsväg blir till en raksträcka på motorvägen för att tvärt sluta i en trång återvändsgränd. Jag ser mig om, det finns andra vägar ut. Vissa dolda, andra uppenbara. Det finns alltid andra vägar. Varje väg har sin egen berättelse, varje väg leder mig någonvart. Varför vänta på att någon,  likt en trafikpolis mitt i en korsning lotsar dig mot rätt väg? Du står vid ett vägskäl, du håller kartan i din hand. Din karta. Ditt liv. Kartan är tom och du har alla möjligheter att fylla den med de vägar som leder dig dit du vill. Om en grusig väg ledde till en ödslig plats, så vänder jag mig  åt ett nytt håll och skapar en ny väg rakt ut i skogen.  Om kartan hela tiden fylls på med vägar, korsningar och farthinder kommer jag till slut inte veta var jag är. Jag behöver tömma min karta ibland, sudda ut de vägar som inte är viktiga. Ge plats för nya.

Alla har vi färdats längs landsvägar en varm sommardag med rykande damm och vajande blommor i en årstid som andas förhoppning, och alla har vi med täta fönster färdats längs vägar en mörk vinterkväll och innerligt hoppats att bilen tar oss ända fram. När vi färdas, är vägen vi kör på det enda vi ser? Lägger vi märke till den snöbeklädda granen som tornar upp sig i ljuset från strålkastarna. Ser vi djurspåren i snön från ett rådjur som gått vilse? Stannar vi bilen för att betrakta barnen som på ängen springer hand i hand. Springer in i nuet. Springer in i livet. Ser vi det som passerar oss på vägen till vårt mål eller är slutmålet det enda intressanta? Det enda som tar upp vår uppmärksamhet? Likt en bilresa har vi alla resor inom oss, resor som ska ta oss till våra mål. Målet kan vara att handla ett paket kall mjölk på Ica, ta en magister examen eller genomgå en förändring i sitt liv. Alla är de mål vi har, det vet vi. Frågan är vad vi gör på vägen mot dem. Vi har ofta så bråttom att uppnå alla våra mål att vi glömmer att leva. Glömmer att det kanske inte finns någon morgondag. Finns inget sen.  Finns bara nu. Det enda vi vet något om.

Jag vill tro att jag för varje dag blir bättre på att leva nu. Inte sen. Precis som fysisk träning kräver det psykisk träning. Jag behöver träna mig på att stanna upp, behöver bli mottaglig för allt det som sker runt omkring mig. Jag vet att det gör mig till en rikare människa.

Jag tar fram min oskrivna karta. Blundar. Tror mig se en väg. Jag går. Vet inte om vägen är färdig, så kanske måste jag flytta några kantiga stenar, simma över den dånande älven och hugga ner en enorm björk i ett skogsbryn för att komma fram. Eller så har jag valt rätt väg. Jag tar det som det kommer.

För är alla de mål vi vill uppnå den sanna glädjen i livet, eller är det resorna dit?