Om vi lever imorgon, låt oss leva idag, sjunger Brolle med övertygelse i rösten. Jag sjunger med och vill aldrig glömma bort att känna mig levande. Vill aldrig glömma vikten av att vara tacksam för det jag har. Vi människor tycks ha en obotlig tendens till att tänka mer på det vi inte har. Jag är så förbannat tacksam för att mina barn och min familj är friska. Punkt. Jag vet ingenting om imorgon, så jag håller den glädjande känslan krampaktigt i min hand och känner glädjen sprida sig genom kroppen likt en storm som breder ut sig över öppet hav. Det är en vacker dag att leva.

Å nej, jag är ingen expert på att vara livsnjutare, jag har dagar när jag sliter mitt hår, gnäller över bagateller och far fram likt en tornado för att bocka av Att-göra-listan som skrevs kvällen innan. Men, jag övar mig varje dag på att stanna upp, på att ha tålamod för det som kräver sin tid och lära mig var jag hittar mitt lugn. Det är det som är poängen, att börja någonstans.  Att ge sig själv cred för det jag faktiskt försöker förändra, det jag vill åstadkomma och inte kasta skit för att jag inte gjorde resten. Helt ärligt, skulle du stå och picka din bästa polare i huvudet och tala om för denne att ”Guuuu, vad du gjorde bort dig idag när du inte hann med ditt och datt”, eller, ”Men hur dålig kan du vara som människa när du inte nådde ditt säljmål den här månaden?”, eller, ”Du är ingenting när eleverna gått hem”. Vem skulle ha bästa vänner då? Så varför slår vi så hårt på oss själva, när vi borde vara vår egen bästa vän? Klappa oss själva på axeln och göra tummen upp. Vi är bra precis som vi är, där rakt upp och ner där vi står. Vi behöver varken vara mer eller mindre.  Så, ställ dig framför en spegel, se dig själv i ögonen. På riktigt, inte så där med ett litet fniss. Sen talar du om för dig själv. I.am.enough.

Någon annan som får mig att vilja kasta de menlösa tingen åt höger och vänster och bara springa skrikandes och levandes ut i livet är Kristian Gidlunds ord. Hans ord, hans kamp, mot en fiende han aldrig fick besegra. Jag vet inget mer om honom än de ord han präntat in i mig genom sina böcker. Men jag vet att den killen var en jävel på att skriva. Hans ord trollbinder och ger mig inspiration varje gång jag följer hans ord i känslostormarna han beskriver. Jag gråter, skrattar och beundrar den magi han skapar med bokstäver, skiljetecken och känsla. Jag är övertygad om att han skrev fantastiskt före sin sjukdom också. Världen är en skribent av kaliber fattigare och jag kommer läsa hans två böcker om och om igen tills orden suddats ut och jag måste skaffa nya exemplar. Det finns så mycket talang i den här världen, ibland gör den sig uppmärksam i de mest sårbara och orättvisa situationer. Om du har en talang du vill förverkliga, lev ut den idag och vänta inte till imorgon. Du kan inte misslyckas. Den som vågar misslyckas inte. Den som vågar har modet att tro på sig själv. Det är att leva. Jag jobbar på det där.

Jag har inte skrivit ett inlägg på nästan tre månader. Jag har faktiskt inte skrivit alls. Hamnade i någon slags ofrivillig skrivkramp och tappade lusten helt. Först fick jag ångest och kände att jag verkligen måste hitta lite glädje att skriva, sedan frågade jag mig själv varför jag hade ångest. Fick inget vettigt svar och slutade upp med att ha ångest.  Istället valde jag att ha tilltro till mig själv och låta skrivandet komma tillbaka när harmonin fanns där igen. Var sak har sin tid.

Sitter och tänker tillbaka på minnen från barndomen, drömmar och versioner stora som vore jag skaparen av världen. Vilken känsla det var, ingen som tog dem ifrån mig, jag tog dem inte ifrån mig. Vet du, det är lätt att låta någon annan ta ifrån dig dina drömmar, men har du upptäckt hur lätt det är att ta dem tillbaka? Dina drömmar. Du äger dem. Låt bli att köpslå.