Sida 2 av 3

Att sätta ord på det som är viktigt

Musiken fyller mitt huvud, får varje del av mig att röra sig till det musiken säger. Borta är surret av tankar, jag är närvarande i det som får mig att känna mig levande. Om jag bara hade förstått tidigare i livet hur mycket dansen är som terapi för mig hade jag skrivit ut recept på dans under de perioder i livet då uppförsbacken kändes som vägen upp till Mount Everest. Kanske hade jag funnit kraft att ta mig upp tidigare. Underskatta inte värdet i att finna det som ger dig sinnesro även i mindre ljusa stunder.

Jag älskar att dansa. Jag ä.l.s.k.a.r att dansa. För att det frigör mig, för att det alltid tar mig tillbaka till nuet om jag glömmer att leva där. Den lättar bördorna och skingrar tankarna. Frågor som saknat svar rätas ut och jag inser att dansen för mig är som en mjuk meditation i sin rörligaste form. Det är min passion. Vad är din?

Hur ofta gör du saker som du egentligen inte har lust med (nu menar jag saker som du faktiskt skulle kunnat välja bort)? Hur ofta önskar du i det läget att du hade varit någon annanstans? Varför tenderar vi människor att alltför ofta behaga andra före oss själva? Om vi gör det för att söka bekräftelse är vi farligt ute. Vi kan aldrig styra någon annans tankar och känslor, men vi kan styra över vad vi själva ska göra för att må bra. Det finns självklart tillfällen när vi väljer att sätta andra i vår närhet före oss själva för att det är vad vi anser är viktigt just då. Men när vi alltför ofta börjar nagga på vårt eget värde och behov för att må bra till någon annans fördel, då pratar vi om något annat. Bekräfta dig själv, var stolt över att prioritera dig själv och känn inte skuld för att erkänna det. Det vackraste du har är dig själv och dina möjligheter att göra val i livet som får dig att vara lycklig. Lycka är inget tillstånd vi ska ”söka rätt på”, det är ett val vi kan göra. Jag kan välja att vara lycklig (och nu menar jag rent generellt). Vi människor strävar så hårt. För vad? Blir vi så mycket lyckligare om gräset är grönare på andra sidan, eller var det alldeles fint som vi hade det?

Jag har träffat människor som verkligen stått på livets rand, inget haft kvar att förlora och ändå valt att vara lyckliga där de är. Jag beundrar deras förmåga att välja lycka, jag är inte säker på att jag skulle lyckas lika bra själv, men jag vet att jag aldrig kommer sluta försöka. Med ett liv, har jag verkligen råd att inte göra det bästa av det? Good days, bad days…gör det bästa av dem. Det finns någon nära mig som lärt mig att om du accepterar det oacceptabla så rider du ut stormen. Ha tillit till dig själv och fin kraften där. Vi föddes till överlevare, sluta aldrig vara en.

Gör det du älskar att göra med hela hjärtat, inte mindre än så. Hänge dig och sätt ord på det som är viktigt, resten kan du låta vara.

Fragment av något vackert

Naturens starka höstfärger fångar min uppmärksamhet och jag inser att det var alltför längesedan jag stannade upp och la märke till övergången från sommar till höst. Det har gått i ett rasande tempo de senaste veckorna och det behöver få ett slut. Jag vill inte leva i det förflutna, men jag vill ta med mig det vackra från sommarens avslappnade stunder in i höstens allt kortare dagar. Jag vill vara medveten om att det hela tiden sker vackra saker runt omkring oss, oavsett årstid, oavsett plats. Det sätt vi väljer att låta tankar och känslor passera vårt medvetande, påverkar också vårt sätt att se på vår omgivning. Jag hör så ofta människor påpeka hur skönt det var med semester, eller hur mycket de längtar till nästa semester, men vad hände med att se det ljuvliga i vardagen?

De flesta av oss lever större delen av våra liv i ”vardagen”, då känns det lite sorgligt att vi lägger så mycket fokus på att ”vänta in” tillfällen när vi förväntas vara lyckliga, fria och avslappnade. Det resonemanget är kanske dömt att misslyckas. Helt plötsligt sätter vi krav på att vi vid en viss tidpunkt ska vara så där ofantligt lyckliga. Men tänk om vi inte hinner fram till den stunden? Tänk om det inte alls blir som vi har tänkt oss? För inte sällan förknippar vi vår lycka med hur vi förväntar oss att de runt omkring oss också ska vara för att vi ska uppnå ett tillstånd vi liknar med lycka. När ska vi stanna upp, reflektera och inse att vi själva ansvarar för vår egen lycka. Vi behöver ingen annans tillåtelse för att känna glädje, vi behöver inte ett speciellt tillfälle. Vi kan vara lyckliga precis när vi själva vill. För vad som helst. Betrakta barnen, lär av barnen. De är de bästa förebilderna av att leva i nuet och glädjas åt det lilla. Hjälp dem rita en cirkel på ett papper och du får ett leende och förtjusande skratt som tack. Ge dem en glass och du har gjort deras dag.

Alla vi som hämtat våra barn på förskola? Ropet, skrattet och glädjen du möts av när de ser dig? (förtutom de tillfällen när vi inte förstår att vi kommer mitt i någon spännande lek, då är vi möjligen lite mindre populära för en stund). Stannar du upp och känner på känslan de förmedlar? Känner du att deras kärlek får det att bubbla i dig? De bryr sig inte om vilken dag det är, bryr sig inte om ifall du haft en skitdag på jobbet eller om du signat en stor kund, de är glada för att du är där. Du är det enda de behöver. Så borde vi också bejaka livet. Se det viktiga.

Fragment av något vackert kan också påminna oss om vilka vi vill vara och att vi kanske förvandlats till någon vi inte känner igen oss i. Likt lyckan har jag ansvar för att försöka vara den jag vill vara, inte den jag tror att någon annan vill att jag ska vara. Var sann mot dig själv.

– ”Geeeeerd, Geeeeeerd”
Det är en sen sommarkväll på Orust i somras, i bilen sitter tre vuxna och två barn. Förarrutan är nere och en röst ropar ut ett namn i natten. I skenet av bilens strålkastare möts vi först av en bakdel på en tjur, som lite förvånat sedan vänder sig om och stirrar helt lugnt på oss. Ursäkta, men kallade ni mig Gerd? Mitt namn är Gert. På håll skulle vem som helst kunna tro att det är ett gäng storstadsmänniskor som kommit ut på landet och för första gången fått syn på en livslevande tjur, och i ren förtjusning ropar ut namn i natten. För det enda som syns på håll är en bil som stannat med lysena på, och det enda som hörs är en röst som först ropar ”Geeeerd” och sedan ”Geeeeeert”. Jag vet inte om det är vi vuxna eller barnen som skrattar mest. För alla ni som inte satt i bilen, kan det här verka aningen banalt, men för mig som satt där, är det här ett fragment av något vackert, ett tillfälle då skrattet tog över mig, fick mig att känna mig galet närvarande och levande.  Något inget speciellt blev till ett inferno av barn och vuxenskratt. När jag känner mig stressad ibland brukar jag plocka fram det där minnet, jag förstår att min sinnesnärvaro där och då var stark, för jag kan förnimma den där känslan direkt jag tänker på minnet. Det påminner mig om att längre bort än så ligger inte min lycka, men det är så lätt att låta den stå tillbaka för alla måsten vi har. Hänge dig. Gläds åt det lilla som kanske i längden blir till det stora.

Vi tänker sällan på det vi har, men ofta på det vi inte har. Dags att tänka om?

 

 

Om vi lever imorgon, låt oss leva idag

Om vi lever imorgon, låt oss leva idag, sjunger Brolle med övertygelse i rösten. Jag sjunger med och vill aldrig glömma bort att känna mig levande. Vill aldrig glömma vikten av att vara tacksam för det jag har. Vi människor tycks ha en obotlig tendens till att tänka mer på det vi inte har. Jag är så förbannat tacksam för att mina barn och min familj är friska. Punkt. Jag vet ingenting om imorgon, så jag håller den glädjande känslan krampaktigt i min hand och känner glädjen sprida sig genom kroppen likt en storm som breder ut sig över öppet hav. Det är en vacker dag att leva.

Å nej, jag är ingen expert på att vara livsnjutare, jag har dagar när jag sliter mitt hår, gnäller över bagateller och far fram likt en tornado för att bocka av Att-göra-listan som skrevs kvällen innan. Men, jag övar mig varje dag på att stanna upp, på att ha tålamod för det som kräver sin tid och lära mig var jag hittar mitt lugn. Det är det som är poängen, att börja någonstans.  Att ge sig själv cred för det jag faktiskt försöker förändra, det jag vill åstadkomma och inte kasta skit för att jag inte gjorde resten. Helt ärligt, skulle du stå och picka din bästa polare i huvudet och tala om för denne att ”Guuuu, vad du gjorde bort dig idag när du inte hann med ditt och datt”, eller, ”Men hur dålig kan du vara som människa när du inte nådde ditt säljmål den här månaden?”, eller, ”Du är ingenting när eleverna gått hem”. Vem skulle ha bästa vänner då? Så varför slår vi så hårt på oss själva, när vi borde vara vår egen bästa vän? Klappa oss själva på axeln och göra tummen upp. Vi är bra precis som vi är, där rakt upp och ner där vi står. Vi behöver varken vara mer eller mindre.  Så, ställ dig framför en spegel, se dig själv i ögonen. På riktigt, inte så där med ett litet fniss. Sen talar du om för dig själv. I.am.enough.

Någon annan som får mig att vilja kasta de menlösa tingen åt höger och vänster och bara springa skrikandes och levandes ut i livet är Kristian Gidlunds ord. Hans ord, hans kamp, mot en fiende han aldrig fick besegra. Jag vet inget mer om honom än de ord han präntat in i mig genom sina böcker. Men jag vet att den killen var en jävel på att skriva. Hans ord trollbinder och ger mig inspiration varje gång jag följer hans ord i känslostormarna han beskriver. Jag gråter, skrattar och beundrar den magi han skapar med bokstäver, skiljetecken och känsla. Jag är övertygad om att han skrev fantastiskt före sin sjukdom också. Världen är en skribent av kaliber fattigare och jag kommer läsa hans två böcker om och om igen tills orden suddats ut och jag måste skaffa nya exemplar. Det finns så mycket talang i den här världen, ibland gör den sig uppmärksam i de mest sårbara och orättvisa situationer. Om du har en talang du vill förverkliga, lev ut den idag och vänta inte till imorgon. Du kan inte misslyckas. Den som vågar misslyckas inte. Den som vågar har modet att tro på sig själv. Det är att leva. Jag jobbar på det där.

Jag har inte skrivit ett inlägg på nästan tre månader. Jag har faktiskt inte skrivit alls. Hamnade i någon slags ofrivillig skrivkramp och tappade lusten helt. Först fick jag ångest och kände att jag verkligen måste hitta lite glädje att skriva, sedan frågade jag mig själv varför jag hade ångest. Fick inget vettigt svar och slutade upp med att ha ångest.  Istället valde jag att ha tilltro till mig själv och låta skrivandet komma tillbaka när harmonin fanns där igen. Var sak har sin tid.

Sitter och tänker tillbaka på minnen från barndomen, drömmar och versioner stora som vore jag skaparen av världen. Vilken känsla det var, ingen som tog dem ifrån mig, jag tog dem inte ifrån mig. Vet du, det är lätt att låta någon annan ta ifrån dig dina drömmar, men har du upptäckt hur lätt det är att ta dem tillbaka? Dina drömmar. Du äger dem. Låt bli att köpslå.

 

 

När någon dör

När någon dör stannar tiden ett slag. Det varma blir kallt och det som annars passerar oss i farten bromsas in till slow motion. När någon dör och rycks bort från oss alldeles för tidigt, blir vi väl medvetna om att vi alla lever här på lånad tid. Det är inget ont uttal, det är så livet ser ut. Vi vet inget om sen, jag vet inte hur länge jag får leva mitt liv. Det är lätt att glömma bort. Lätt att göra sig odödlig och planera allt för framtiden. Men nuet då?

Det finns inget rättvist med unga människor som dör i förtid, svårt att säga att det fanns en mening med det. Vem vill att en ung människa inte ska få leva klart sitt liv? Om man nu kan leva klart sitt liv. Det bästa vi kan göra för att hedra alla dessa vackra stjärnor på himlen är att börja leva nu. Säg till de du har runt omkring dig att du älskar dem. Nu, inte sen. Nu. Säg det lite oftare och lägg vikt i orden. Det är en ynnest att få älska och bli älskad. Vi borde vara nöjda med livet redan där. Istället värdesätter vi våra liv i det materiella och samlade pengar på sparkontot. Spara lagom så du klarar dig om något oförutsatt händer, spara lite till pensionen ifall du lever då och lev upp resten av pengarna. Dela dem med de du älskar och skapa minnen som värmer själen en kall vinterdag och får dig att skratta efter gråt. Skapa minnen att njuta av när de runt omkring dig blivit en stjärna, för vad är alternativet? Ett telefonnummer i mobilen du kan ringa utan att någon svarar.

Jag minns den där höstdagen för några år sedan, jag skulle precis hoppa in i bilen efter en av mina dansklasser. Det ringer på mobilen och det stod mamma på displayen. Jag svarar.
– Det har hänt något hemskt, säger hon. Jag släpper handtaget till bilen och greppar telefonen hårt. Hennes röst är sprucken och jag förstår direkt att någon har dött, men vem? Vi är ingen stor släkt, så oavsett vem det är, är det någon nära mig. Jag hade två kusiner, nu har jag bara en kvar. Hon var fin min kusin, en oerhört varm person som gjorde så många bra saker och borde varit här nu. Hon skulle fått se vilka vackra syskonbarn hon har, upplevt sin systers vigsel och fått berätta historier från när jag var lite för mina barn. Det blev inte så. Livet ville henne något annat. Du vill inte få de där samtalet. Det gör ont. Jag fick ett till två år senare. Den här gången satt jag hemma i soffan med en nyfödd liten bebis i famnen, och väntade på kommande helg för att få se min lillasyster spela VM-final i innebandy. Samma spruckna röst. Lika frusna sekunder. Nu fattas jag min morbror. Han som var som en stor nallebjörn. Han var lika snäll som en också. Jag minns att när jag var lite tyckte jag mycket om att krama honom. Å han luktade alltid så gott. Vem fan har sagt att livet är rättvist? En familj är nu två istället för fyra och vår lilla släkt har tappat två vackra människor alldeles för tidigt. Ena stunden är de här med oss, för att i nästa vara borta. För alltid. Det finns många vackra minnen att berätta om mina kära i himlen, men det får bli en annan gång.

Men det här handlar inte bara om mig eller oss. Det är så här det är för många mammor, pappor, syskon, vänner, familjer och släkter.  Så varför fortsätter alla andra i samma tempo, i samma naiva föreställning om att det händer andra men inte dem. Varför fortsätter de som drabbats att springa? För hur fort vi än springer kommer vi aldrig kunna springa ifrån livet själv.  Orkar eller vågar vi inte stanna upp? Är det enklare att springa än att se livet som det är. En oskriven karta. Blir vi mer dödliga för att vi börjar leva? Jag vet att jag vill leva och jag vill inte vara rädd för att dö. Jag måste möta den någongång och då vill jag vara fylld av liv.

Häromkvällen gick jag hem från bussen efter en sen kväll ute med vänner. Vinden var ljum och det är inte många kvällar på en sommar det är varmt den tiden på dygnet. Så jag gick långsamt och stannade upp vid syrénbuskarna längs med vårt hus. Doften från de lila små blommorna är magisk, den fyller mitt hjärta med så mycket vackra minnen från när jag var liten. Mitt barndomshem är omringat av stora yviga syréner i hela den lila färgskalan och på ett hörn sprider även de vita syrénerna ut sig. De blommar inte särskilt länge, men när de står i blom är det ingen som kan misstas sig på deras existens. Ett av träden står precis nedanför där jag hade mitt lilla sovrumsfönster. Det var vackra morgnar att vakna till lukten av syréner, lukten av något vackert och levande. Varför lever vi inte mer? Fångar dagen precis som den är. Carpe Diem känns för mig som ett uttjatat uttryck som inte får den innebörd orden förtjänar. Vad innebär det egentligen att fånga dagen? Att fånga livet? Det kräver lite mer av oss än att placera orden i en bokhylla vi nästan aldrig ögnar en blick åt, eller över en skål i ett nyårslöfte. Ta livet i handen och låt det som är viktigt leda väg. Det som är viktigt på riktigt. Du. Kärlek. Familj. Omtanke. Vänner.

Omfamna nuet.

Till mina stjärnor på himlen  – Jag tänker ofta på er och kärleken och minnena har jag tillägnat hjärtats vrå, så att jag kan plocka fram er när jag vill. Var än jag är.

 

Det är om någon jag måste berätta

Vi har alla någon eller några i vår närhet som betyder mycket för oss, glöm inte att tala om det för dem. Ofta.

Det börjar bli några år sedan nu men jag minns den väl, dagen då jag blev storasyster. Det var tidig sommar, jag spenderade helgen i Delsbo med min bästis och det var strax efter lunch. Vi kom springande ner i trappan från övervåningen i det vackra sommarhuset från tidigt 1900-tal. Vi skrattade och jag minns att jag ser min bästis mamma prata i telefonen, hon vänder sig om och möter mitt ansikte med sitt mjuka vänliga leende.
-Du har fått en lillasyster, säger hon med bubblande glädje i rösten.
Jag tror att jag gjorde någon slags segerdans som kan liknas vid Pippi när hon kickar sina förstora skor åt höger och vänster. Vi tog varandra i händerna, jag, min bästis och hennes mamma och dansade runt i ring där på trasmattorna i köket. Solens strålar genom köksfönstret kittlade ikapp med glädjeruset i kroppen . Det var lördagen den 3 juni 1989. Jag hade blivit storasyster. Jag var 8 år.

Vi plockade den största buketten av Styvmorsvioler på en äng där i Delsbo trakten. Bukettens stjälkar var i omfång betydligt större än jag kunde hålla i med en hand, vilken tur att jag kunde använda båda. Jag minns färgerna i den vackra buketten, jag minns hur stolt jag var, förväntansfull. Vad skulle hon heta? Bara de inte valde Isabell, det namnet tyckte jag minst om av förslagen mamma och pappa hade.
Snart skulle vi sätta oss i bilen för att åka hem till Sundsvall igen och jag skulle för första gången få se min lillasyster. Det kändes fint att få dela den där glädjen med min bästis och hennes familj. Om vi hade kontakt idag skulle jag fråga om de minns. Jag minns inte riktigt, men den där bilresan kändes nog som en evighet.

Skolavslutningen inträffade några dagar senare och förstå den stoltheten som exploderade i mig när hela klassen rusade emot mamma och barnvagnen för att titta på bebisen där i, min lillasyster. Vad gjorde det då att mamma och pappa bestämt att hon skulle heta Isabell. Ingenting. Det var hon och jag.

Det är 25 år sedan idag. Hon är fortfarande min finaste lillasyster och det minsta hon förtjänar en dag som denna är några ord från mig till världen om vad hon betyder för mig. Jag tror att hon redan vet det, vi är ganska bra på att påminna varandra om just det, men om hon någonsin undrar finns det här skrivet. Eftersom det skiljer åtta och ett halvt år mellan oss så tog det ganska många år innan vi hittade en syskonrelation vi båda var jämlika i. När vi var små var hon ju den där lilla skitungen som hittade på hyss när jag hade kompisar. Det sitter fortfarande en bomullstuss i nyckelhålet på dörren in till mitt barndomsrum hemma hos pappa. Det är från gången när jag upptäckte att hon stod och tjuvkikade in när jag hade kille hemma. Inte populärt. Vid ett tillfälle hotade jag att lyfta ut henne i öronen om hon inte gick ut från mitt rum när jag hade kompisar. Hennes öron är alldeles perfekta, så hotet fungerade uppenbarligen innan det verkställdes. Men även om minnet sviker så får jag känslan av att det var mer kärlek än bråk mellan oss. Jag antar att hon såg upp till mig, men det fattade jag inte då. Hoppas jag inte gjorde henne besviken.

Sen kom en alldeles för lång period när vi kanske inte var så nära syskon som jag idag önskar att vi hade varit. Jag flyttade till storstaden och andra saker fick tyvärr ta upp mer av min tid än att ta hand om och finnas där för henne. Jag har ägnat senaste åren åt att försöka ta igen den tiden. Man lär sig. När jag ser tillbaka på det nu så lämnade jag ju henne där hemma, hon var fortfarande liten och jag borde vetat bättre. Fast å andra sidan blev det en sjujäkla tjej av henne i alla fall. Men tid går inte att få tillbaka, så var rädd om den. Det var några stormiga år där vi krockade titt som tätt, tills jag insåg att vi är lika fast också väldigt olika. Då kom den där harmonin. Jag förstår så väl idag när jag själv har två tjejer, varför pappa med hela sitt hjärta vill att vi ska vara nära varandra. Det är inget som kan tas för givet och heller inte alla syskon som kan vara. Vi väljer våra vänner, men inte vår familj. Blod är tjockare än vatten men ingen garanti för att vi drar jämnt. Men vårt blod har fått superkrafter. Vi är ”the flying Krantz”. Hon är min supporter och jag hennes. Gör någon henne illa jagar jag denne till världens ände, gör någon mig illa avskyr hon personen med hela sitt väsen.

Hon är utan överdrift, världens bästa moster. Tjejerna avgudar henne och jag henne för hennes sätt att vara. Du vet hon tog hand om barnen på småbarnsavdelningen på dagis när hon själv var si so där fyra fem år. Jag vet inte hur många gånger hon suttit på akuten med vänner som fått en allergichock, skadat sig eller vad det nu kan vara. Jag hoppas att de finns där för henne när hon behöver någon att förlita sig på. Men se, hon är osjälvisk den där vackra varelsen som är min syster, hon gör saker med hjärtat och kräver inget tillbaka. Hon är lugn även när den värsta stormen drar förbi, hon tar livet med ro. Jag försöker vara lite mer som henne. Det känns bra.

Hon är en fighter och vid tillfällen hon glömt det, har jag påmint henne. Hon har slagit ur underläge och vunnit. Allt. Hon är en innebandyspelare av rang och har inte så lite meriter i bagaget, typ 4 VM-guld på raken, Årets Rookie, JVM guld osv. Inte en enda gång har hon gjort en grej av det. När vi andra hoppar upp och ned som soldansande indianer rycker hon på axlarna och säger:
-Ja det är kul att vi vann.
Inte så att hon inte är glad och firar guldet, men någonstans så har hon en distans till allt det där. Jag undrar på riktigt om något kan få henne att lätta på de där stadiga fötterna på jorden.
Så förstå mig rätt nu, det här är inget skrytinlägg om min syster. Världen består av massa människor som besitter fantastiska kunskaper och egenskaper, varje en av oss har något att tillföra. Jag vill bara dela med mig av den beundran jag har för henne när jag betraktar henne. Beundrar henne för att hon alltid är sig själv. Utan undantag. Det är vad jag vill säga.

Vi lever ju i en utseendefixerad värld, för 10-15 år sedan var det inte riktigt lika illa som idag, men ändå. Det berörde aldrig henne. Hon åkte till sina träningar i de mest skumma outfits, jag minns särskilt en illgrön mössa som hon körde med på vintrarna. Den blev kult förklarad tror jag. Jag själv i den åldern vägrade använda mössa bland polarna (vem fan kom på att det var töntigt med mössa?!), men hon tog det fulaste som fanns och värmde huvudet med. That´s my sister.

Vi delar minnen som inte ska delas med tredje part (läs mamma och pappa), vi har delat tårar och skratt som gör oss ödmjuka inför varandra. Jag är så förbannat stolt att vara henne storasyster, även om jag är en decimeter kortare än henne. På utsidan är vi inte alls särskilt lik varandra, hon har mer drag av mamma och jag av pappa. Men på insidan delar vi mycket och olika.

Det där med att vara kortare. Jag minns en gång när hon var och hälsade på mig i Stockholm. Vi skulle gå till T-banan och var lite sena. Hon lunkar på och jag säger lite stressat att vi kanske kan öka takten lite så att vi hinner med tåget. Sagt och gjort hon ökar på sin steglängd lite för att göra mig till viljes, vilket medför att jag får börja småspringa för att hinna med hennes tempo. Ja, det kändes ju inte alls fånigt. På tal om att vara en decimeter kortare.

Det finns ju otaliga minnen att minnas, värmen av att bara vara, glädjen att få äta frukost med henne och resten av vår familj, glädjen att se henne spela VM-finaler, stoltheten att kalla henne syster. Jag skulle göra allt för den där vackra människan. Om hon blev sjuk och behövde en njure eller något annat, skulle jag bokstavligen kasta mig upp på operationsbordet och be dem ta det de behövde för att göra henne frisk. Utan att tveka. Mitt syskonblod är tjockare än allt vatten i världen.

Det är fint att få vara storasyster. Det är ett kärleksfullt ansvar. Jag ska alltid förvalta det väl.

Grattis på 25-års dagen min finaste lillasyster. Det finns ingen som du och jag älskar dig bortom stjärnorna.

 

Jag och kroppen min hade möte…

Ja, jag blev kallad till ett möte lite tidigare idag som jag skulle vilja dela med mig av, eftersom jag får en känsla av att fler än jag borde kallas till ett. Tydligen handlade det i mitt fall om att jag bl a uppträtt nedvärderande, nonchalant och allmänt otrevligt mot motparten, vilket nu skulle utredas och få ett avslut. Till en början tog jag helt avstånd från dessa befängda påståenden och rynkade ihop de fina linjerna i pannan lite oskyldigt. Jag menar vad hade motparten att komma med? Jäkligt tunga bevis, skulle det visa sig.

I början kände jag orden från min motpart svischa förbi mina öron lite diffust, mest som en liten lätt retning. Bla bla bla. Jag hörde något om att den ”kände sig otillräcklig”, ”försökte på alla sätt tillgodose”, ”var också värd att lyssna på”. Det märktes på mitt bemötande att motparten började bli en aningens frustrerad, vilket fick mig att börja känna ett visst obehag men också en uppriktig vilja att jag kanske behöva lyssna på det här, ta till mig budskapet. Hade jag gjort fel trots allt?

Sen började någon sorts vild pajkastning á la högljudd-politiker-debatt mellan mig och motparten. Mellan mig och min kropp. Två envisa fighters som till slut möts för att göra upp. Utan handskar. Naket. Här och nu. Inte sen. Det finns inget sen.

Det tar inte så lång tid innan jag börjar kapitulera, kanske för att jag äntligen förstår. Min åsikt är att du kan lyssna, läsa, och förstå saker, men för att de ska landa på djupet, så behöver du vara mottaglig och vara på rätt plats. Mentalt. Fysiskt. Du vet när det är rätt. Om du tar dig tiden att stanna upp. Om du tar dig tid att lyssna inåt utan något annat som stör. Så jag släpper garden, låter kroppen ge mig örfilar som jag mest troligt har förtjänat. Den kastar ur sig en vrede mot mig som byggts upp under en alldeles för lång tid. Hur kunde jag vara så dum?

Under några minuter pågår en kanske mer monolog än dialog. Så fort jag ska svara emot med en mening som oftast börjar med ett ”Men…”, blir jag avbruten och överkörd. Kroppen har fått nog på mina torftiga och knappast välförankrade svar till varför jag inte vårdar mig själv på insidan med största ödmjukhet.

– Ja, men det gör jag väl ändå, kontrar jag,
– ”Inte varje dag”, får jag till svar. Det är sant.

Om jag inte fullt ut kan tycka om det jag ser framför mig i spegeln, hur ska jag då kunna lära mig att tycka om mig själv på insidan?

Efter att jag med bestämd ton fått höra ”jag är trött trött trött på ditt tjat om att det kunde vara lite mera så och kanske lite mera si ”(samtidigt som de där poserna framför spegeln kör sin kvällsparad), avväpnas jag till fullo när kanske de två tyngsta argumenten för att jag borde hoppa runt och vara oerhört stolt över min kropp kommer. Jag ser min kropp tydligare i spegeln än jag gjort på länge, brister ut i ett leende. Shit, den där kroppen har levererat två kids. Två gånger om. Helt bananas, Jag tittar på en kropp som är starkare, trots sin för tillfället svagaste länk, än den någonsin vart. Slutpläderingen kommer helt klart när jag får lyssna till orden om att visserligen spökar två gamla diskbråck i ländryggen, men det kunde varit värre. Ja det kunde varit mycket värre. Det glömmer jag inte. Inte längre. Tacksam. Varje dag.

Vi är alla olika till form. Låt det vara så.

För när ska jakten annars ta slut? Vad är det du vill uppnå? Jag vet mycket väl att jag flyttat mina gränser gång på gång, har du? (Om jag bara väger det, eller ser ut så, då blir det bra). Jag menar inte att gränser inte kan flyttas och utmanas, men det ska inte ske på bekostnad av dig själv. Utmaningar ska vara roligt och i änden på den tunneln finns inga misslyckanden. Utmaningar ska inte vara ångestfyllda. Utmaningar ska vara just utmaningar. Lustfyllda och trigga dig till att uppnå sådant du inte trodde var möjligt att uppnå.

Det är aldrig bra att vara för smal eller för kraftig, det vet vi alla, mest troligt även de som är just förpassade till dessa kategorier vi har tendens att dela in människor i. Så jag menar inte att en person som väger alldeles för lite eller för mycket eller vad det nu kan vara, bara ska visa fingret åt alla och fortsätta leva i en kropp som inte mår bra. MEN. Jag önskar att även dessa människor kunde få sympati. Jag önskar att dessa människor kunde lära sig att tycka om sig själva för den de är, då skulle säkerligen chanserna att göra en förändring för kroppens skull öka. En person som slår på sig själv hela tiden, som förminskar sitt egenvärde till obefintligt, kommer knappast ha ork att vända kappan i stormen inombords och börja ta hand om sig själv. Det finns alltid undantag, men de flesta står där mitt i stormen och försöker ta skydd så gott det går. Vi har alla olika strategier för hur vi bemöter våra stormar. Det som finns kvar av oss när stormen bedarrat, är ibland ingenting. Vi kanske är duktiga på att sträcka ut en hand i någon annans storm, men vi glömmer vår egen. Varför är vi så mycket snällare mot alla andra än mot oss själva?

Jag är 33 år. Jag kan uppriktigt säga att jag inte har utrymme för fler negativa tankar om min kropp nu. Det tog mig 33 år att komma till ett avslut. Onödigt länge. Lättad. Om du är yngre än mig, spring hem och låt kroppen läsa lusen av dig för allt vad du är värd. Om du är äldre…är du fortfarande kvar och läser? Ta närmsta spegel, se dig själv i ögonen och lova att vara snäll mot dig själv. Livet går inte ut på att du ska gå runt och försöka vara perfekt i det avseende vad du tror att andra tycker är perfekt. Du ska gå genom livet och le från själen och ut för att just du är du. Du ska ta hand om dig och din kropp för att du vill, inte för att någon annan vill. Du ska ta hand om dig för att du är rädd om dig själv. Du ska ta hand om dig för att du är stolt över att du är du och ingen annan. Take it, or leave it kan du uppmana den som önskar ha synpunkter om hur du ska vara.

I am…enough! Å du också.

 

Människoöden på en ö

IMG_3737

Kreta är en vacker ö, så även människorna jag fick förmånen att spendera sju dagar med under en träningsresa i början på maj. Jag var med på resan som instruktör, men också som bara mig själv.  En mindre grupp individer jag aldrig träffat, människor som med sina olika bakgrunder, livsöden och personligheter fick mig att växa lite mer som person. Det är med stor värme jag kapslat in minnena och med viss tomhet känner en saknad efter våra frukostar, middagar och stunder på stranden, eller kanske när jag drillade dem i sanden. Jag hoppas att våra möten inte avslutades på ön, jag hoppas att vi möts igen. Inte för att vi måste, utan för att vi vill.

Jag har alltid intresserats av att lyssna till andra människors livsöden. Det finns så mycket att lära sig av, så mycket att respektera. Livet är ingen lätt resa, men det innebär inte att den inte är värd sitt bagage. Nej, jag hade gärna varit utan vissa delar av mitt bagage, upplevelser som bitvis varit väldigt tunga att bära. Men. Jag kan inte springa ifrån mitt förflutna, så när tiden varit inne har jag gjort upp med det, ett steg i taget. Gjort upp och bestämt mig för att jag utan mitt bagage inte hade varit den jag är idag. Beslut vi tar, som i just den stunden kanske inte känns särskilt märkvärdigt, har när vi ser tillbaka påverkat hela vårt väsen. Ibland på gott, ibland på ont.

Kanske var det ren tur, eller kanske inte, men det fanns en fin harmoni i gruppen. Ena stunden gåendes längs strandpromenaden pratandes med henne, för att i nästa stund ta ett steg tillbaka och prata om något annat med honom. Svårare var det inte. Jag slås ofta av att människor bär på mer livsavgörande händelser än vi kanske tror. Vi lever mitt i ett socialt media brus där ytligheter går före äkthet. Inte i allas fall, men många. Vi dömer lätt och tar inte reda på det som finns bakom. Det tröttar mig. Jag vet att jag dras med ibland, men vill inbilla mig att jag försöker knacka min medvetenhet på axeln ofta och ihärdigt för att inte bli en i mängden av de som matas med för mycket intryck och slutar orka tänka för egen maskin. Vi behöver inte mera ytlighet i den här världen. Vi behöver inte den ytliga egoismen som bär skygglappar. Vi har ett ansvar att faktiskt se våra medmänniskor. Se, på riktigt. Vi behöver individer, grupper, folkmassor som visar fingret åt ytligheterna och lyfter fram det genuina. Vi har alla en historia, vi är alla formade av de vägar vi tidigare vandrat. Vem vi väljer att vara beror på hur vi väljer att hantera vårt bagage, men också vilka vi har omkring oss att ta hjälp av för att lasta av bördor och sorger och ge plats åt hopp och glädje. Vad vi väljer att se hos andra beror på hur mycket engagemang vi faktiskt väljer att tillföra i samtalet med personen framför oss. Jag har ett val. Du har ett val. Vi har ett val. Val att göra gott. För oss själva och för andra.

Många skratt passerade min mun den där veckan. Påståenden fick mig att fundera och åsikter att ta ställning till. När du hamnar i en grupp med människor du inte känner, personer som inte vet vem du är, kan du välja att vara den du är för att du vågar och för att du står upp för den du är. Eller så kan du köra safe, hålla tillbaka, vänta in, anpassa dig, spela spelet. Som det där spelet som utspelar sig mellan paret som just börjat träffas. Där nästa drag kan vara avgörande för vidare flört eller förkastning. Varför måste det vara ett spel? Vad är det jag kan förlora? Om jag står för den jag är, kan jag inte förlora min heder. Så vad är det jag förlorar? Är jag inte en vinnare för att jag går in med den jag är? Om jag vill lära känna människorna runt omkring mig, behöver jag kanske vara den som visar vägen. Vara den som lägger korten på bordet, bjuda på mig själv och min historia och därigenom skapa en avväpnad stämning bland de andra.

En tanke. Oavsett pengar, status, kön, jobb,  är vi inte mer än någon annan. Så lägg det här på minnet…”To the world you may be just one person, but to one person you may be the world” (Brandi Snyder).

På en träningsresa som denna hamnade jag hela tiden i situationer där jag växlade mellan att ”göra mitt jobb”, alltså instruera de som deltog på resan i alltifrån dansklasser till högintensiv- och funktionell träning, och ligga på en solsäng och snacka gojja . Ena stunden instruktör, andra stunden den privata Rebecca. När jag i efterhand reflekterar över min tid på Kreta och all tid jag spenderade med gruppen, så inser jag att linjerna mellan privat och professionell är suddiga. Det innebär inte att jag varit för privat i mitt instruerande eller för lite mig själv utanför klasserna. För mig är det ett bevis på att allt jag gör, gör jag med hjärtat. Jag är allt eller inget. Helhjärtat eller inte alls. Har jag tagit på mig ett uppdrag gör jag det fullt ut. Jag vet inget annat. Jag vill vara genuin i det jag gör och jag hoppas det är det jag förmedlar. Därför blir gränserna suddiga, för jag spelar inga spel. Om det sedan räcker till varje gång är en annan aspekt att ifrågasätta. Men om jag har lämnat ett avtryck hos dessa människor med att jag velat lära känna dem, så mycket som de önskat dela med sig av, så finner jag ro. Då har jag varit närvarande. Då har jag varit den jag vill vara.

Vem vill du vara?

 

Avslutningarnas tid

Så kom den, den första avslutningen för Neah. Efter eget önskemål har hon under våren gått på något som kallas för Danslek. Jag skulle väl säga att intresset varit av blandad karaktär, men hon verkar ju uppenbarligen ha tagit till sig en del steg och piffat upp dem med lite egna moves hemifrån vardagsrummets discogolv. Ibland undrar jag om jag kommer ge mina barn men för livet genom att träna koreografier till höger och vänster i deras närvaro. De kommer stanna upp på den grusiga gångvägen en vårdag på väg till skolan och riva av några moves som får gruset att damma och polarna att häpna (eller blunda). Det är inte omöjligt. Ingenting är omöjligt. De får göra precis som de vill. Jag känner mig i alla fall lite speciell när jag sitter där och ser på henne. Jag minns väl många av mina egna avslutningar, danstävlingar, uppvisningar etc. Nu är rollen ombytt. Magiskt.

Så sitter vi där, förväntansfulla föräldrar med kameror åt höger och vänster så att självaste röda mattan på Oscarsgalan bleknar. Det är nästan så jag vill smyga med vår filmkamera, sticker in den lite snyggt under armen på Lilo. Glöm inte att ta bort kameraskyddet påminner jag mig själv. Självklart vill jag föreviga detta ögonblicket, men kan bli oerhört provocerad av vissa flockbeteenden som vi vuxna människor tenderar att förkovra oss i ibland. Jag menar, låt barnen köra sitt race utan att få 300 blixtar i ögonen under de fem minuter de ska göra sitt paradnummer. Men, nu är min käre make inte på plats och då har jag frågat Neah om det är ok att filma för pappas skull. Jag har fått ett ok. Klockan slår fyra. Showtime. Nej vänta. Jag måste berätta om vad som händer strax innan.

Jag får ihop det till åtta tjejer i åldrarna 4-6 år som i snar stund ska dansa loss och hoppa runt, glatt påhejade av familjemedlemmar i diverse åldrar. Jag hör en förälder ropa till sig sin dotter, ”Du kommer klara av det här jättebra”, med en ton som säger, nu har du tränat stegen varje vecka i nio veckor, no excuses, visa mig vad du kan. Upplyftande. Inte. Nästa söta lilla tjej kommer in tassandes och för en sekund tror jag att vi befinner oss i Texas, USA, på en skönhetstävling för barn. Det är smink, rosetter i en stram hästsvans och ballerina mundering. All-in. Jag hoppas det var hennes egen idé. Denna söta lilla femåring.  En annan mamma ropar lite bryskt till sin dotter att sluta springa runt, ”Du kan trötta ut dig innan det är dags”.?!?!. Ingen kommentar. Det enda jag frågar Neah är om hon tycker det är roligt att vara där. Hon skuttar iväg innan hon hunnit svara. Jag tar det som en tummen upp. Jag skiter i om hon skulle sitta mitt på golvet hela avslutningen och pilla sig i naveln, jag är stolt över henne oavsett. Just för att hon aldrig gör något som hon inte känner för. Vi kommer snart bli varse hennes inställning.

Tror mig dock inte ha varit den enda föräldern som såg på situationen med avslappning, men kanske var jag den enda som hoppades att mitt barn skulle få en fix idé och gå bananas. Jag skulle hejat på henne. På riktigt. Gå mot strömmen är upplyftande och härligt provocerande..så länge ingen annan tar skada. Men, tydligen gillade min lilla skrutt rampljuset, helt plötsligt får jag se henne göra vad jag kan tyda som en blinkning med ögat mot mig. Mellan stegen kör hon lite egna axelrullningar och verkar allmänt supernöjd att få trängas i kamerornas avslutningsparty. När jag ser mig omkring är hon inte den enda som går in för att göra varje steg och rörelse med stor inlevelse. Hon gör till och med avslutningshoppet inför mig (vilket hon vägrat göra med dansfröken hälften av gångerna). Det kommer bli något stort av det där vilddjuret. Så länge hon får göra det på sina villkor. Försök inte tämja en vildhäst.

När vi knatar hemåt med avslutningspresenten i form av såpbubblor i handen tänker jag med värme på alla avslutningar som väntar. Jag hoppas att jag får vara med på dem alla. Jag tänker att ingenting är självklart, inget att ta för givet. Jag är inte sjuk, bara väldigt rädd för att behöva dö alldeles för tidigt. Så jag är tacksam för att jag får vara frisk, tacksam för att jag kan leka och krama mina barn varje dag. Ja varje minut om jag skulle vilja.
-”Mamma, ping..ping”. Jag väcks ur mina tankar av Lilo som tagit plats i vagnen och tycker att det är dags för ett race hemåt. Var god spänn fast säkerhetsbältena, det kommer gå fort.

Catch the moment.

 

 

 

 

 

 

Kick-ass morsor

Träningsväskan hänger med sin bestämda axelrem snett bak på ryggen. På min vänstra arm hänger ICA kassen med dagens kylskåpspåfyllnad, en påse med kvarglömda kläder från bilen som behöver fräschas upp innan de får fötter och springer iväg av sig själva, och i handen håller jag med livet som insats om de faller, de två alldeles nymålade små gräsodlingarna med egen målade pippifåglar tjejerna gjort. Men jag nöjer mig inte där, vem har sagt att man kan gå två gånger mellan bilen och hemmet? Så på den högra armen återfinns veckans extra kläder för kidsen, en skopåse med en stövel som försöker fly genom dragskon på påsens topp och i handen nyper jag fast ett infoblad om kommande utflykter och en kryptiskt målad teckning som jag med stor entusiasm kommer nagla fast på kylskåpet. Oj, glömde jag…den minsta vägrade gå från bilen,  så när jag tappat känseln i höger arm och vänster var på väg mot samma öde, valde jag att förlora striden och slänga upp den skrattande bulldozern (jag ska förklara närmare någon gång varför hon är just en liten enveten och alldeles ljuvlig bulldozer). Så hon mer eller mindre hänger i nacken med visst stöd av en handled eller något. Jag vet inte så noga, men jag är jäkligt nöjd att jag fick med mig allt. Det är väl ändå det som är viktigast? Vi morsor går liksom all-in. Ofta. Helhjärtat. Det är fredag.

Framme vid porten. Behöver på riktigt släppa påsar, väskor, papper, men det finns andra planer för mig. Det är dags för de små att i varsin tur trycka portkoden och öppna dörren själva (som ni förstår blir inte koden rätt första gången varje gång). Tålamod du arma egenskap, omfamna mig hör jag mig själv mumla som ett mantra. Det här är ett mycket viktigt moment. Don´t try to ruin it. Här är det bara att välja. Gör misstaget att hjälpa dem in och du har just fått grannarna på bottenplan att rusa ut med pupiller stora som spökdjur (tror på allvar att deras ögon är lika stora som huvudet), och undrar var uppsamlingsplatsen vid allmänt brandlarm är. Nej då, det är bara två små väldigt söta lintottar som vid valda tillfällen översköljs av det norrländska viljestarka blodet och går bananas. Inget konstigt alls. Så, gör som de säger och ingen kommer till skada. Tålamod. Avdomnade armar. Lyckliga barn.

Hissen upp, Lilo har ett ticks, hon måste trycka snabbt på larmknappen en gång och sedan med oskyldiga ögon deklarera för mig att så får man inte göra. Varje gång. Bulldozer.

Vem behöver armar? Framme vid vår dörr. Nycklarna. *svordom*. För att göra det till en extra utmaning lämnade jag helt enkelt nycklarna i väskans ytterfack denna eftermiddag (läs glömde). Överlägger med mig själv i något som kan uppfattas som sekunder, beslutet taget. Nycklarna ska upp utan att något annat nuddar mark. Skeppsbrott. Tappar jag något mot golvet är jag ute. Jag vet, allt är inte en tävling. Mes. Jag vinner, dörren glider upp med hjälp av en liten hand och jag droppar allt i en hög på golvet. Allt utom gräsodlingarna, de ställer jag varsamt på köksbordet. Beskådar. Ler med själen. Skakar liv i armarna, säger glatt till tjejerna att det där gjorde vi bra. De hör inte, de har redan fått av sig dojorna och rusat in på rummet. Varför skulle de bry sig? De hade förmodligen älskat att fått gå till bilen och tillbaka en extra gång. Hade ju inneburit portkods knappande två gånger på mindre än fem minuter.

16:47. Dags att börja multitaska igen. Middag, packa upp väskor, släng i tvätt, busa med kidsen, jamma till lite musik. Stanna upp. Där hade vi det. Stanna upp. Tjejerna kör någon typ av dancehall och jag vill egentligen filma, så jag ska minnas även den dagen jag börjar glömma. Men jag hejdar mig. Jag vill bara vara en närvarande mamma. För är det inte så med oss mammor. Vi vill ju göra allt för våra barn, uppfostra, överösa med kärlek, busa, natta dem, ge dem bästa maten osv. Men vad vill de?  Att vi är närvarande. På riktigt. Inte busa lite halvhjärtat, laga mat med dem lite halv stressat, sjunga go´natt sången lite för fort. De kräver inget alls egentligen, de vill bara att vi är där. Det är då vi är de där kick-ass morsorna som gör att kidsen tar fighten för dig i sandlådan om någon smutskastar dig. Du vet när du får den där blicken mitt i buset, eller det där skrattat som gurglar runt i bröstet på dem och får dem att kikna och ditt hjärta att smälta. Då är du en kick-ass morsa. Jag älskar de stunderna. Jag känner mig som en hjälte. De väger lika tungt som de där sekunderna när du öppnar dörren eller kliver ur bilen efter en marig dag på jobbet, och möts av ett ansikte som är ett enda stort leende, och en röst som skriker (fast i dina öron låter det som ljuv musik):
-Maaaaaaaaammmmmaaaa
Det är en fin stund. Lägg fokus på att låta de stunderna bli många. Kick-ass morsor hänger inte tvätt före läggning, de dansar Macarena med överdrivna gester och kletar muffinssmeten på deras näsor. Alla ni mammor där ute, ni är grymma kick-ass morsor, men vi glömmer. I vår strävan att ge våra små under den bästa starten i livet tappar vi fokus på det som är viktigast. Att vara där. I deras nu. Inte sen.

Så ligger jag där i dunklet och sjunger med den bästa rösten jag förmår skapa från mina stämband. Vi sjunger Björnen sover och jag rycker täcket av tjejerna så de skrattar med skräckblandad förtjusning. Vi sjunger Bockarna Bruse och gör till rösten på trollet. Vi lever oss in i texten till I ett hus vid skogens slut och jag fattar mina smås händer i slutet av sången. Vi avslutar starkt med Blinka lilla stjärna, och till mitt nynnande av en vacker sommarsång jag har fina barndomsminnen av, somnar de med sina små näsor åt varsitt håll vilandes på mina armar. Jag är så förbannat lyckligt lottad. Tvätten kan gott mögla.

Jag är inte perfekt och har inte för avsikt att försöka vara det heller, för i deras ögon är jag en kick-ass morsa. Det räcker för mig.

Det finaste vi har

Timmen är sen och deras andetag är det enda som hörs i rummet. Jag smyger nära, smyger tystare än en tiger på jakt. Men mitt uppsåt är betydligt mer kärvänligt. Jag har varit på resande fot i en vecka. En fantastisk resa på många sätt som jag ska skriva mer om i ett senare inlägg. Under en veckas tid har jag kapslat in min längtan efter mina barn, kapslat in den urkraft av kärlek som jag känner för dem. Kärleken kan lamslå mig ena stunden för att i nästa sekund locka fram den mest stridslystna varghonan i mig, situationen avgör. Locket i bröstet exploderar de få stegen jag tar från dörröppningen och fram till vår säng, de ligger nära varandra, beskyddar varandra även när de sover, och de lamslår mig med den kärlek de får mig att känna. Stannar upp. Betraktar. Jag har varit med och skapat de där liven. Hur är det möjligt att skapa något så vackert?

Jag smeker den lillas kind med näsan, så lätt att hon inte ska vakna, men tillräckligt nära för att känna hennes lukt. Den där lukten av livsglädje, mod och styrka i en liten kropp som kan få mig att slappna av i en handvändning. Pussar lätt näsan på den stora och får en liten rörelse till svar. Jag hoppas de luktar så där gott som bara de kan göra när de är 15 år också. När förälskelser, plugg och femtioelva klädombyten tar upp hela deras liv ska jag sitta där när de sover och beskydda dem så gott jag kan. Snusa dem på kinden och viska att jag älskar dem.

Pirates

Det kanske är naivt i någons ögon, självklart i någon annans. För mig är det i alla fall omöjligt att förstå de människor som skadar sina eller andras barn. Omöjligt att förstå hur man kan se sig själv i ögonen, men kanske är speglarna för evigt suddiga i dessa människors liv. Kanske är det därför grovt kriminella i fängelserna ger sig på dem som skadat barn. Begå rån, inbrott, mord och du är en brottsling på olika nivåer i den kriminella hierarkin, ge dig på ett barn och du är inget annat än en parasit. När det kommer till mobbing och utanförskap så lämnar jag det till ett annat inlägg, det kräver sin plats.

Det sorgliga är att antalet barn som far illa inte bara beror på våld och utanförskap, vi lever i en värld med extrem fattigdom på många håll. Gör det inte förbannat ont att se ett litet liv kämpa med de obefintliga krafter det har kvar för allt det som många andra barn kan ta förgivet? De ber inte om mycket, de ber om det som alla barn har rätt till, oavsett hudfärg, status, kön, nationalitet etc. De ber om rätten till kärlek, närhet och trygghet. Det finns inga men, det bara ska vara så. Hur kan vi blunda? Jag kan inte, varje cell av mig som älskar mina egna barn går till attack i ren frustration och förtvivlan. Jag har en dröm om att få ta med mig mina barn och volontär arbeta en dag där barnen behöver det som mest. Den resan kommer inte förbli en oupplevd dröm. Det kommer inte vara en lätt resa på något sätt, jag kan vända hem till min trygga tillvaro, det kan inte dem. Men där och då, i det nuet som väntar, ska jag ge av mitt allt och aldrig kräva något tillbaka. I det nuet ska jag släppa lös min urkraft av kärlek till mina egna barn och låta den löpa som en epidemi bland de vackra barnen långt där borta.

Dansa för varenda unge! är ett eget projekt jag skapade och drev tidigare år och var ett resultat av Humorgalan jag såg för ungefär två år sedan. Med en nyfödd bebis i famnen och en lite större sötskrutt sovandes i soffan bredvid mig, bestämde jag mig för att inte ”bara” vara världsförälder utan att jag ville göra något mer. Jag kanske inte kan förändra en hel värld, men jag kan göra skillnad. Så i vår föll tid och möjligheter på plats och min tanke med hela eventet var att skapa en dag med olika dansklasser, där deltagarna genom skratt och glädje bidrog till att några fler barn får möta en ljusare morgondag. Det viktigaste var att inte ett enda öre gick till något annat än dessa barn. Med hjälp av fantastiska instruktörskollegor, den bästa mannen i mitt liv, givmilda sponsorer och härliga deltagare som ville dansa och samtidigt bidra med en peng drog vi ihop nästan 12 000:-. Det var den finaste känslan på länge när jag såg pengarna låsas för betalning till Unicefs PG-konto. Det var inte sista gången.

Om du vill göra skillnad, så gå in på www.unicef.se och bli världsförälder. Om du redan är det, varför inte köpa några vätskeersättningar, vaccinationer eller dylikt i morsdagspresent? Om jag får en morsdagspresent så hoppas jag att det är teckningar från mina tjejer och ett kort som säger att några andra barn får chansen att leva i nuet. Chansen att få vara barn.

Barnen är vår framtid. Barnen är det finaste vi har.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »