Det är fullmåne och hösthimlen kunde inte varit mer stjärnklar. Jag är jäkligt taggad, andas kontrollerat och fokuserar så att förmodligen varenda cell i kroppen vet sin position. Nu är det på riktigt. Det är nu det händer.

Ett dygn tidigare satt jag i framsätet och tittade på himlen och undrade om det var ett skämt? Jag vill väl förtusan inte sitta i framsätet och nynna på väg in till BB?! Jag vill ju ligga i baksätet och skrika ”kör fortare älskling”. Så, nu börjar det ordna upp sig. Det är inte längre tal om någon latensfas och så´n skit, nu är det hardcore och bebben vill ut. Hade jag kommit ihåg kanske vi hade kunnat slagit vad om hur mycket jag var öppen när jag kom in, men det vart strul med parkeringen, så vi fick hoppa det vadet.

På väg in på mitt rum möter jag en tjej i lite lugnare skede än mig, gåendes i korridoren med en sådan där piffig gåstol. Jag drog några varv på rummet istället. Såg förmodligen ut som en senil katt som gick runt runt och emellanåt stannade upp och andades med stora näsborrar. Aldrig att jag hade visat mig ute i korridoren med 2009 års kollektion på ”föda-barn-klänning”. Den var lite för hipp för mig…

Vid ett tillfälle försöker min käre man att påminna mig om andningen när jag börjar låta lite som en brunstig ko. Jag förmedlar att det är cool med andningen, men att vi kan glömma öppningsfasen nu, nu har lillgrodan, som arbetsnamnet var, kommit på den förträffliga idén att ta sig ut hela vägen. Å så vitt jag vet, är det i det läget bara en väg ut. Jaha, genom mig? Ja men så trevligt, då tar vi och tänjer lite. Å så lite profylaxandning på det. Som för övrigt var väldigt effektivt!

Jag vet att när krystarbetet väl började, tittade jag på klockan och tänkte bara..”Bring it on…” fast kanske inte med den coola amerikanska accenten jag lagt till i efterhand. Men ändå.

Å ut kom bebisen, efter att naturligtvis ha kommit på den eminenta idén att stanna med huvudet halvvägs ute på näst sista krystvärken, så att jag verkligen skulle förstå att det var en bebis på väg ut. Mycket omtänksamt tycker jag.

Efter en stund med en så lite och varm hud emot mitt bröst, kommer jag på att vi fortfarande inte vet om det är en tjej eller kille. Känslan av att inte veta värmer mig. Det spelar ingen roll. Vi har fått ett alldeles ljuvligt litet barn, cool nog att skämta med att låta den nyblivna pappan nästa klippa av fingertopparna, bara för att göra allt lite mera spännande redan från början. Numera är det egna håret roligt att klippa i.

Den 4 oktober föddes du, vår vackra förstfödda dotter. Vi är lika och olika du och jag. Vi är mor och dotter. Vi är överens och vi är mindre överens ibland. Du får mig att skratta hejdlöst och du kan reta mig så jag nästan biter mig i knogen som gammelmormor gjorde 😉 Allt spelar roll, allt flätar oss samman och jag antecknar i tysthet. För en dag blir du stor på riktigt och då vill jag berätta om hur du har berikat våra liv och gjort den här världen till en bättre plats att leva i, bara av att vara just du. Det är allt annat än ”bara”.

Du har en empati för andra människor som gör mig mållös. Du går din egen väg och du verkar rätt modig. Men oavsett vem du vill vara och hur du vill ta dig an livet, så kommer jag finnas där. Vid din sida, bakom eller någonstans där du känner min närhet, trygghet och oändliga kärlek.

Grattis Neah på din 6-års dag, mitt älskade vilddjur <3